I ärenden om verkställighet av domar och beslut eller avtal om vårdnad, boende eller umgänge tillämpas de allmänna bestämmelserna om rättegångskostnader i 18 kap. rättegångsbalken. Utgångspunkten är således att den förlorande parten ska ersätta motpartens rättegångskostnader (18 kap. 1§ RB). Domstolen har dock möjlighet att förordna att vardera parten ska stå sina rättegångskostnader om ärendet skrivs av efter det att parterna har nått en samförståndslösning (21 kap. 13 § FB).

Utredningen föreslår att det ska införas en ny bestämmelse som gör det möjligt att, i ett ärende om verkställighet, om det finns särskilda skäl, fördela rättegångskostnaderna mellan parterna efter vad som bedöms skäligt. Syftet med den föreslagna bestämmelsen är enligt utredningen att skapa förutsättningar att fördela rättegångskostnaderna mellan parterna på ett rimligt sätt.

Det kant.ex. gälla när ett ärende skrivs av efter att en av domstolen utsedd medlare fått en förälder att följa domen. I vissa sådana fall kan det enligt utredningen framstå som oskäligt att sökanden inte får ersättning för sina rättegångskostnader. Det kan också enligt utredningen framstå som oskäligt att en förälder som t.ex. på goda grunder motsatt sig umgänge, men som efter att de faktiska omständigheterna ändrats medger ansökan, tvingas betala motpartens kostnader. I ett sådant fall kan en skälig fördelning innebära att vardera parten ska bärasin rättegångskostnad.

Det är viktigt att rättegångskostnaderna i verkställighetsärenden kan fördelas så att det i så stor utsträckning som möjligt leder till rimliga resultat. Frivilliga överenskommelser bör underlättas samtidigt som reglerna bör bidra till att föräldrar följer meddelade beslut. Regeringen konstaterar, som Svea hovrätt också är inne på, att det i och för sig många gånger torde vara möjligt att hantera de situationer som kan uppkomma på ett rimligt sätt redan med stöd av rättegångskostnadsreglerna i 18 kap. RB.

Om ett mål t.ex. skrivs av efter att en av domstolen utsedd medlare fått en förälder att följa en dom, torde det vara möjligt för domstolen att med stöd av 18 kap. 5§ andra stycket RB låta sökanden få ersättning för sina rättegångskostnader (se även t.ex. rättsfallet RH 2019:46 om att, med beaktande av ändamålsskäl, tillämpa18 kap. 3 § andra stycket och 5 § andra stycket i ett verkställighets ärende, utifrån vad som framstår som skäligt i det enskilda fallet.). För att säkerställa att rättegångskostnaderna i fler fall kan fördelas på ett rimligt sätt bör reglerna ändå tydliggöras, med inriktningen att kostnaderna i fler fall ska kunna kvittas.

Regeringen bedömer därför sammantaget att det finns ett behov av att föreslå en ny, kompletterande, rättegångskostnadsregel. Den regel som utredningen föreslår är dock enligt regeringen till sin lydelse alltför omfattande och skulle, som Kvinnofronten lyfter fram, kunna leda till ett rättsosäkert resultat. Regleringen bör därför ges en annan och något mer begränsad utformning än den som utredningen föreslår.

Domstolen bör sålunda få besluta att vardera parten ska bära sin rättegångskostnad, inte bara när målet skrivs av efter att parterna nått en samförståndslösning eller när en sådan fördelning i övrigt är möjlig med stöd av 18 kap. RB, utan också när det annars finns särskilda skäl för det.

Källa:
Prop.2020/21:150 s. 117

Whatsapp