Förutsättningar


Under vissa förutsättningar måste det finnas en möjlighet för socialnämnden att ingripa akut utan att behöva avvakta förvaltningsrättens beslut om vård. En sådan möjlighet finns i dag i 6 § LVU som medger ett interimistiskt beslut i avvaktan på ett slutligt beslut i vårdfrågan.

Enligt 6 § LVU får socialnämnden besluta att den som är under 20 år omedelbart ska omhändertas, om
1. det är sannolikt att den unge behöver beredas vård med stöd av lagen, och
2. rättens beslut om vård inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras.
Båda förutsättningarna enligt 1 och 2 måste vara uppfyllda.

Ett omedelbart omhändertagande får t.ex. inte beslutas enbart för att möjliggöra en läkarundersökning eller polishandräckning.

Sannolikt behov av vård enligt LVU

Eftersom ett omedelbart omhändertagande är ett interimistiskt beslut är det naturligt att endast en preliminär bedömning av om LVU är tillämplig måste göras. Vid den bedömningen ska det framstå som sannolikt att den unge behöver beredas vård utanför det egna hemmet med stöd av LVU.

Sannolikhetsrekvisitet är sparsamt kommenterat i förarbetena. Av de ursprungliga förarbetena framgår att om det är fråga om ett omedelbart omhändertagande krävs att det på starka skäl kan antas att vård med stöd av lagen är nödvändig. Enligt Socialstyrelsens allmänna råd ligger det i sakens natur att ett fullständigt beslutsunderlag ofta saknas i situationer där ett omedelbart omhändertagande blir aktuellt. I akuta situationer måste ibland en tämligen hög grad av osäkerhet accepteras. Det grundläggande skyddsintresset måste alltid styra nämndens handlande.

Enligt Socialstyrelsen innebär sannolikhetskravet i och för sig ett relativt starkt krav, men måste nyanseras något beroende på vilken situation det gäller. Det ställs högre krav då utredningsskäl ligger till grund för ingripandet än då ett akut vårdbehov bedöms föreligga.

Gunnar Bramstång har emellertid kritiserat Socialstyrelsens uttalande eftersom han menar att det inte finns lagstöd för olika bevisstyrkekrav vid de skilda tvångsomhändertagandesituationerna. I en kommentar till LVU förordar Bramstång att högt ställda bevisstyrkekrav bör gälla genomgående vid så allvarliga ingrepp som tvångsomhändertaganden. 

Rättens beslut kan inte avvaktas

Förutom att det är sannolikt att den unge behöver beredas vård med stöd av LVU, fordras att vårdbeslutet med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling inte kan avvaktas eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras. Risken för den unges hälsa eller utveckling måste bedömas vara akut.

En del situationer kan snabbt bli direkt livshotande, t.ex. för ett spädbarn eller ett barn som på grund av sjukdom fordrar särskild omvårdnad. Det kan röra sig om situationer när den unge behöver omedelbar läkarvård eller viss sjukvårdande behandling som vårdnadshavaren motsätter sig, t.ex. blodbyte, blodtransfusion, operation, läkemedelsbehandling eller annan behandling som inte går att avvakta utan risk för skada hos den unge.

En annan situation är när små barn mer eller mindre står utan fungerande vårdare och inte får mat eller nödvändig omvårdnad. Ibland kan ett omedelbart omhändertagande bli aktuellt om ett barn hittas övergivet och föräldrarna inte kan anträffas. Om ett barn utsatts eller misstänks ha varit utsatt för misshandel eller sexuella övergrepp, kan behovet av skydd för barnet föranleda ett omedelbart omhändertagande, om barnets säkerhet inte kan garanteras på annat sätt. Stor hänsyn bör tas till om barnet självt uttrycker rädsla.

Även den unges eget beteende kan vara sådant att ett omedelbart omhändertagande blir aktuellt. Det kan röra sig om situationer där den unge är inne i ett pågående allvarligt missbruk eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet och det finns risk att han eller hon gör sig skyldig till ytterligare brott. Syftet med omhändertagandet får då inte vara att skydda omgivningen utan grunden är att den unges egna sociala utveckling äventyras genom ytterligare brottslighet. Det kan även gälla ungdomar som avvikit hemifrån och som befaras uppehålla sig i olämpliga miljöer.

Ett barn kan komma att stå utan vårdnadshavare om en förälder som är ensam vårdnadshavare dör eller om båda vårdnadshavarna dör. I avvaktan på att barnet får vårdnadshavare genom att vårdnaden flyttas över på den andra föräldern, eller att en särskilt förordnad vårdnadshavare utses, kan LVU vara tillämplig.

Omhändertagande av utredningsskäl

Ett omedelbart omhändertagande är möjligt om det behövs för att en utredning enligt 11 kap. 2 § SoL ska kunna genomföras. I dessa fall bör ett omhändertagande göras bara om det på starka skäl kan antas att vård med stöd av LVU blir nödvändig. I dessa fall måste föräldrarnas eller den unges egen inställning till behovet av vård tillmätas särskild betydelse.

Nämnden bör ha gjort allvarliga försök att genomföra en utredning innan ett omedelbart omhändertagande tillgrips. Omhändertagande av utredningsskäl kan komma i fråga både när det är vårdnadshavaren eller den unge själv som inte vill medverka i en utredning om behov av vård.

Omhändertagande på denna grund kan också bli aktuellt, om det kommer fram att föräldrarna har för avsikt att gömma barnet eller den unge har för avsikt att avvika. Vårdnadshavaren kan också försvåra utredningen, t.ex. genom att motsätta sig läkarunder- sökning av barnet eller hindra utredaren att träffa den unge.

Om en inläggning på sjukhus för barnpsykiatrisk utredning eller annan medicinsk utredning krävs, får det i regel inte ske utan vårdnadshavarens medgivande om inte ett omhändertagandebeslut har fattats. Om sådant samtycke saknas, kan ett omedelbart omhändertagande bli aktuellt. Omhändertagande enbart för att genomföra sådana undersökningar får dock inte ske. Förhållandena i övrigt måste vara sådana att ett omhändertagande är motiverat.

Vidare åtgärder hindras

Det kan också hända att det sedan utredningen har avslutats uppstår förhållanden som kräver omedelbar vård av barnet och där rättens beslut inte kan avvaktas. En annan situation kan vara att verkställigheten av förvaltningsrättens beslut skulle kunna hindras, t.ex. genom att föräldrarna befaras avvika med barnet eller att det finns risk för att den unge gömmer sig eller rymmer.

Särskilt kan svårigheter uppstå om föräldrarna planerar att skicka barnet utomlands eftersom ett beslut med stöd av LVU inte kan verkställas där. I sådana situationer bör den unge omedelbart omhändertas för att beslutet ska kunna verkställas.

Omedelbart omhändertagande vid häktning

Socialnämnden kan, om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda, omedelbart omhänderta en ung person även om han eller hon är häktad. Ett beslut om omedelbart omhändertagande kan också bestå även om den unge häktas.

Enligt 9 § andra stycket LVU tar häktningsbeslutet över beslutet om omedelbart omhändertagande eftersom omhändertagandebeslutet inte får verkställas så länge den unge är häktad. Avsikten med att omhändertagandet inte upphör automatiskt är att underlätta en övergång från ett regelsystem till ett annat, dvs. att den unge kan bli föremål för vård direkt i anslutning till att beslutet om häktning upphör.

Enligt Socialstyrelsens allmänna råd bör socialnämnden, om den unge riskerar häktning eller är häktad, regelmässigt överväga om grund för ett omedelbart omhändertagande föreligger.

Källa:
SOU 2015:71 s. 357 ff

Pin It

Om Familjerätt på Nätet

Familjerätt på nätet är en privat webbplats med syfte att sprida information om de familjerättsfrågor som handläggs av socialtjänsten.

Om du behöver få kontakt med familjerätten - kontakta socialtjänsten där du bor. 

Tomas Törnqvist
Ansvarig utgivare
Socionom, medlare, utbildare och konsult. Verksam sedan 1987 inom socialtjänstens IFO, med inriktning på familjerätt och barn/unga.

Annons
Annons

Veckans Fråga

Får det gå till så här hos socialtjänsten?









Socialtjänsten får in en anmälan om ett missförhållande rörande ett barn, 5 år, och barnet och föräldern blir kallade till ett samtal med en socialsekreterare. Vårdnadshavaren uppfattade att socialtjänsten hade påbörjat en utredning på grund av anmälan. Samtalet går bra, det visar sig att uppgifterna i anmälan beror på ett missförstånd. Socialsekreteraren säger uttryckligen att inga fler samtal planeras. Två veckor senare kommer dock en ny kallelse eftersom socialsekreteraren vill ha ett enskilt med barnet. Detta gäller samma ärende och inga nya uppgifter har tillkommit.

Får socialsekreteraren först säga att man inte ska ses igen, för att sedan förhöra ett barn utan vårdnadshavare är med?
Får den vårdnadshavaren som inte är föremål för orosanmälan begära att vara med sitt barn på samtalet?

Svar:

När socialtjänsten får en anmälan om ett missförhållande (orosanmälan) görs inledningsvis en förhandsbedömning för att avgöra om en utredning ska påbörjas, eller inte. Tillåtna åtgärder i detta skede är samtal med anmälaren om något i anmälan är oklart, samtal med barn och vårdnadshavare samt kontroll om det finns dokumentation i socialregistret om familjen.

Beskedet att inte ses fler gånger bör rimligen tolkas som att ingen utredning skulle inledas på grund av anmälan. Men socialtjänsten kan å andra sidan därefter ha ändrat sig, men då borde socialsekreteraren i kallelsen till det andra möten informerat vårdnadshavaren att en utredning har inletts. Det är bara om en utredning har inletts som socialtjänsten får träffa barn för samtal utan vårdnadshavarens samtycke eller närvaro. Föräldern får alltså sitta i väntrummet under tiden.

Av den sista frågan kan man anta att barnet förmodligen har två vårdnadshavare, och att barnet bor hos den vårdnadshavare som var kallad till det första mötet. Den andra vårdnadshavaren, som inte var direkt berörd av anmälan, kan begära att få vara med vid barnsamtalet vid det andra mötet. Men även här kan gäller att socialtjänsten kan ha enskilda samtal med barn om en utredning är inledd. Båda vårdnadshavarna får således sitta i väntrummet.

Sammanfattningsvis får ett barn höras av socialtjänsten, förutsatt att det finns anledning att ingripa till barnets skydd eller stöd, utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande (Se 11 kap. 10 § tredje stycket socialtjänstlagen).