För närvarande gäller enligt föräldrabalken att en domstol kan vilandeförklara ett vårdnads eller umgängesmål, om det har inletts samarbetssamtal genom socialnämndens eller något annat organs försorg. Förutsättningarna är att någon av föräldrarna begär vilandeförklaring och att domstolen finner att fortsatta samtal kan antas vara till nytta.
Publicerad - 14 september 2024, redigerad - 14 september 2024
Att ett domstolsförfarande har inletts bör naturligtvis inte tas till intäkt för att möjligheterna till en frivillig uppgörelse har tömts ut. Som jag har nämnt i föregående avsnitt blir i mer än hälften av de fall där samarbetssamtal tas upp först efter det att en process har påbörjats föräldrarna ense i vårdnads och umgängesfrågorna. Det är också relativt vanligt att överenskommelser träffas under förberedelsen, då föräldrarna ställs inför den nya situation som en domstolsförhandling innebär. Över huvud taget framstår det som önskvärt att alla möjligheter att åstadkomma en samförståndslösning tas till vara.
I promemorian har föreslagits att domstolen bör ges en rätt att initiera samarbetssamtal. I princip har inte någon remissinstans motsatt sig att domstolen ges en sådan möjlighet. Det i föregående avsnitt framlagda förslaget om skyldighet för kommunerna att erbjuda samarbetssamtal bäddar också för en initiativrätt från domstolens sida. Jag förordar därför att en ordning av det slaget genomförs.
Fråga uppkommer då vilka förutsättningar som bör gälla för att domstolen skall få ta ett sådant initiativ. Sveriges advokatsamfund har därvid anfört att samarbetssamtal inte bör kunna initieras utan föräldrarnas samtycke. För egen del kan jag inte biträda denna uppfattning. Något tvång för föräldrarna att delta i samtalen kan visserligen inte gärna komma i fråga. Ett tvång skulle kräva sanktioner i form av regler om t.ex. vitesföreläggande eller hämtning. Under sådana omständigheter kan man inte räkna med att samtalen skulle göra någon nytta. Det förhållandet att det inte kan bli aktuellt med tvång för föräldrar att infinna sig till samarbetssamtal gör det emellertid inte nödvändigt att begränsa en domstols initiativrätt till fall där båda föräldrarna samtycker till samtalen.
Det torde nämligen få antas att de flesta, föräldrar kommer att ställa upp i samarbetssamtal, om en domstol beslutar om sådana. Det torde också få antas att, om föräldrarna väl kommer i kontakt med personer som är erfarna i relationsbehandling av vuxna och som har särskilda kunskaper om barn och barns behov, det finns goda utsikter för att samtalen skall kunna fylla en viktig funktion. Detta gäller även i de fall där samtalen inte leder till att föräldrarna blir ense i den fråga som tvisten gäller. Som jag redan har berört kan nämligen mycket vara vunnet redan genom att föräldrarna genom samtalen blir uppmärksamma på farorna att tvisten skall äventyra barnets välbefinnande.
En domstols möjlighet att ta initiativ till samarbetssamtal bör därför inte förutsätta samtycke från föräldrarnas sida. Utgångspunkten bör i stället vara att ett förordnande om samarbetssamtal bör meddelas så snart det kan antas tjäna något syfte.
Vad jag nu har sagt innebär naturligtvis inte att domstolen alltid skall förordna om samarbetssamtal. Om det står mer eller mindre klart att en av föräldrarna, eller båda, inte kommer att infinna sig till samtalen, torde det inte vara någon mening med ett sådant förordnande. Detta torde också vara fallet när möjligheterna att uppnå en samförståndslösning får anses uttömda, t.ex. därför att tidigare genomförda samarbetssamtal misslyckats och nya bedömts vara utsiktslösa. Ett annat fall är att vårdnaden om barnet bör anförtros åt en särskilt förordnad förmyndare. Då finns det i regel inte skäl för domstolen att föranstalta om samarbetssamtal. Ytterst måste det bli beroende av omständigheterna i det enskilda fallet huruvida domstolen skall ta initiativ till samarbetssamtal.
Med en regel av nu avsett slag, syftande till att bana vägen för en lösning i samförstånd av frågor om vårdnad och umgänge, inställer sig naturligen spörsmålet om en förälders ovilja att delta i samtalen kan tala emot den förälderns lämplighet som vårdnadshavare. Flera remissinstanser har uttalat sig om detta och därvid genomgående anfört att det inte går att ha någon generell uppfattning.
För egen del har jag ingen annan ståndpunkt. Varje fall måste bedömas för sig. Det kan uppenbarligen finnas godtagbara skäl till att en förälder inte vill delta i samarbetssamtal. Det kan bero på exempelvis erfarenheter från tidigare familjerådgivning eller misshandel eller annat oacceptabelt beteende från den andra makens sida. Men det kan också vara ett tecken på att den föräldern sätter det egna intresset före barnets. I så fall kan det naturligtvis vara en faktor som, jämte andra, kan tala emot den förälderns lämplighet som vårdnadshavare. Det är bl.a. mot denna bakgrund mycket viktigt att de som leder samtalen är lyhörda för såväl kvinnans som mannens individuella erfarenheter och synpunkter. Vid behov kan det vara lämpligt att även samtala enskilt med respektive förälder.
Prop 1990/91:8 sid 30.
Lägg till artikeln i dina kanaler
Annonser
Senaste artiklarna med samma ämne
