Surrogatmoderskap, även kallat värdmoderskap, innebär att en kvinna blir gravid med den uttalade avsikten att efter födelsen lämna över barnet till ett par eller en person som inte själv kan eller vill föda ett barn. Surrogatmoderskap kan vara antingen partiellt eller fullständigt.

Vid partiellt surrogatmoderskap befruktas surrogatmoderns eget ägg av spermier från en av de tilltänkta föräldrarna eller från en donator. Vid fullständigt surrogatmoderskap förs ett befruktat ägg in och utvecklas i surrogatmoderns livmoder. Såväl ägg som spermier kommer antingen från de tilltänkta föräldrarna eller från utomstående donatorer.

Ett surrogatmoderskap kan vidare vara altruistiskt eller kommersiellt. Ett kommersiellt surrogatmoderskap innebär att den födande kvinnan får en särskild ersättning för att hon agerar som surrogatmor som går utöver ersättningen för olika kostnader relaterade till graviditeten. Vid många kommersiella arrangemang betalas inte bara ersättning till surrogatmodern utan även till den klinik som genomför behandlingen och ibland även den organisation som förmedlar kontakten mellan de tilltänka föräldrarna å ena sidan och surrogatmodern och kliniken å andra sidan.

Surrogatmoderskap aktualiserar flera komplicerade etiska och juridiska frågeställningar och intresseavvägningar, bl.a. i förhållande till den födande kvinnan och det blivande barnet. Internationellt finns det inte någon samsyn i frågan om huruvida det bör vara tillåtet att bli förälder genom ett surrogatarrangemang.

Även inom EU finns det olika uppfattningar. I vissa länder, t.ex. Frankrike och Italien, är surrogatmoderskap förbjudet. Andra länder, t.ex. Nederländerna och Förenade kungariket, tillåter altruistiskt surrogatmoderskap. Inget land inom EU tillåter dock uttryckligen kommersiella surrogatarrangemang.

I Sverige är surrogatmoderskap inte uttryckligen förbjudet. Svensk lagstiftning medger dock inte att surrogatarrangemang genomförs inom svensk hälso- och sjukvård, och utredningen föreslår inte någon ändring i detta avseende. Regeringen har efter omsorgsfulla överväganden landat i att inte frångå utredningens bedömning.

Antalet internationella surrogatarrangemang har ökat under senare år. Även i Sverige har det blivit mer vanligt förekommande att ofrivilligt barnlösa åker utomlands för att få barn genom surrogatmoderskap. Som utredningen framhåller är de flesta surrogatarrangemang som genomförs utomlands kommersiella. Både i Sverige och internationellt finns en uppfattning om att människokroppen och dess delar inte bör ge upphov till vinning. Detta kommer bl.a. till uttryck i förbud mot handel med organ och könsceller.

Ett kommersiellt surrogatmoderskap kan också vara svårförenligt med de förbud som finns mot handel med kvinnor och barn samt med andra regler som syftar till att tillgodose kvinnors och barns rättigheter på ett bra sätt. Det är därför enligt regeringen inte godtagbart att surrogatarrangemang äger rum för vinnings skull. Frågan om en eventuell särskild kriminalisering av surrogatmoderskap kan dock inte behandlas i detta lagstiftningsärende.

Genomförande av internationella surrogatarrangemang kan medföra problem av olika slag och omfattning. Till de mer allvarliga rättsliga problemen hör haltande föräldraskap och statslöshet för barnet. Problemen är bl.a. ett resultat av att länder har olika uppfattningar och regler om surrogatmoderskap.

Att alla barn i Sverige har rättsliga företrädare, även barn som har tillkommit genom surrogatmoderskap i utlandet, är viktigt. Utredningens kartläggning visar också att de barn i Sverige som tillkommit genom surrogatarrangemang i utlandet har fått en rättslig företrädare här och, när en förälder varit svensk medborgare, blivit svenska medborgare. Några remissinstanser, bl.a. RFSL och Smer, anser att Sverige, när svenska medborgare genomgår surrogatarrangemang utomlands, har en långtgående skyldighet att säkerställa att det barn som tillkommit genom arrangemanget får rättsliga föräldrar i Sverige.

Enligt barnkonventionen ska barnets bästa beaktas vid alla beslut som rör barn. Principen om barnets bästa kan dock, som utredningen framhåller, inte anses kräva att Sverige genomför mer omfattande författningsändringar eller vidtar andra ingripande åtgärder för att lösa alla problem som kan uppkomma när personer i Sverige får barn genom ett surrogatarrangemang i utlandet. Det är också svårt att förena åtgärder som syftar till att underlätta för svenska medborgare att genomgå kommersiella surrogatarrangemang i utlandet med inställningen att det inte är godtagbart med sådana arrangemang.

Av utredningens kartläggning framgår att de svårigheter som uppkommit i Sverige till följd av internationella surrogatarrangemang framför allt har handlat om långa handläggningstider på grund av svenska myndigheters osäkerhet vid handläggningen av frågor som rör surrogatarrangemang i utlandet.

Inget barn i Sverige som tillkommit genom ett sådant arrangemang har dock blivit föräldralöst eller statslöst, utan alla barn har fått en rättslig företrädare här och, när en förälder varit svensk medborgare, blivit svenska medborgare. Det finns inte heller någon möjlighet för Sverige att ensidigt lösa alla eventuella problem som kan uppkomma vid ett internationellt surrogatarrangemang.

Vid gränsöverskridande surrogatarrangemang kan det även uppstå svårigheter till följd av lagstiftningen i det andra landet, och dessa kan – och bör – inte alltid åtgärdas genom svensk lagstiftning. Det är däremot viktigt att Sverige aktivt verkar för en samsyn i dessa frågor på internationell nivå, t.ex. inom ramen för det arbete som pågår i Haagkonferensen för internationell privaträtt i dessa frågor.

Sammantaget anser regeringen att det inte bör genomföras lagändringar enbart i syfte att underlätta för svenska medborgare att genomgå surrogatarrangemang i utlandet. Författningsändringar kan dock krävas av andra skäl, t.ex. för att den föräldraskapsrättsliga lagstiftningen ska stå i överensstämmelse med principen om barnets bästa. I det följande prövas om det av andra skäl är påkallat med ändringar i den föräldraskapsrättsliga regleringen.

Källa:
Prop. 2017/18:155 s. 40.

Pin It

Om Familjerätt på Nätet

Familjerätt på nätet är en privat webbplats med syfte att sprida information om de familjerättsfrågor som handläggs av socialtjänsten.

Om du behöver få kontakt med familjerätten - kontakta socialtjänsten där du bor. 

Tomas Törnqvist
Ansvarig utgivare
Socionom, medlare, utbildare och konsult. Verksam sedan 1987 inom socialtjänstens IFO, med inriktning på familjerätt och barn/unga.

Annons
Annons

Veckans Fråga

Får det gå till så här hos socialtjänsten?









Socialtjänsten får in en anmälan om ett missförhållande rörande ett barn, 5 år, och barnet och föräldern blir kallade till ett samtal med en socialsekreterare. Vårdnadshavaren uppfattade att socialtjänsten hade påbörjat en utredning på grund av anmälan. Samtalet går bra, det visar sig att uppgifterna i anmälan beror på ett missförstånd. Socialsekreteraren säger uttryckligen att inga fler samtal planeras. Två veckor senare kommer dock en ny kallelse eftersom socialsekreteraren vill ha ett enskilt med barnet. Detta gäller samma ärende och inga nya uppgifter har tillkommit.

Får socialsekreteraren först säga att man inte ska ses igen, för att sedan förhöra ett barn utan vårdnadshavare är med?
Får den vårdnadshavaren som inte är föremål för orosanmälan begära att vara med sitt barn på samtalet?

Svar:

När socialtjänsten får en anmälan om ett missförhållande (orosanmälan) görs inledningsvis en förhandsbedömning för att avgöra om en utredning ska påbörjas, eller inte. Tillåtna åtgärder i detta skede är samtal med anmälaren om något i anmälan är oklart, samtal med barn och vårdnadshavare samt kontroll om det finns dokumentation i socialregistret om familjen.

Beskedet att inte ses fler gånger bör rimligen tolkas som att ingen utredning skulle inledas på grund av anmälan. Men socialtjänsten kan å andra sidan därefter ha ändrat sig, men då borde socialsekreteraren i kallelsen till det andra möten informerat vårdnadshavaren att en utredning har inletts. Det är bara om en utredning har inletts som socialtjänsten får träffa barn för samtal utan vårdnadshavarens samtycke eller närvaro. Föräldern får alltså sitta i väntrummet under tiden.

Av den sista frågan kan man anta att barnet förmodligen har två vårdnadshavare, och att barnet bor hos den vårdnadshavare som var kallad till det första mötet. Den andra vårdnadshavaren, som inte var direkt berörd av anmälan, kan begära att få vara med vid barnsamtalet vid det andra mötet. Men även här kan gäller att socialtjänsten kan ha enskilda samtal med barn om en utredning är inledd. Båda vårdnadshavarna får således sitta i väntrummet.

Sammanfattningsvis får ett barn höras av socialtjänsten, förutsatt att det finns anledning att ingripa till barnets skydd eller stöd, utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande (Se 11 kap. 10 § tredje stycket socialtjänstlagen).