Det finns i Sverige inte några regler om moderskap till barn i internationella förhållanden. Avsaknaden av sådana bestämmelser har sin förklaring i att det i Sverige, liksom i många andra länder, inte anses råda någon tvekan om vem som från barnets födelse i rättsligt hänseende ska anses som barnets mor. Här gäller nämligen principerna ”mater semper certa est” (det är alltid säkert vem som är mor) eftersom ”mater est quam gestatio demonstrat” (modern är den som födandet utvisar).

Den kvinna som föder barnet ska alltså alltid anses som barnets mor. Dessa principer har tillämpats av svenska myndigheter även vid surrogatarrangemang i utlandet.

När det gäller faderskap finns det särskilda regler som gäller i internationella förhållanden i bl.a. lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor. Dessa bestämmelser gäller även vid surrogatarrangemang i utlandet. Av utredningens kartläggning framgår att det förekommer att faderskapet till barn som tillkommit genom surrogatarrangemang fastställs genom bekräftelse eller avgörande i domstol i barnets födelseland.

En utländsk fastställelse av faderskap genom bekräftelse eller domstolsavgörande gäller enligt 7 och 8 §§ lagen om internationella faderskapsfrågor som huvudregel i Sverige. Det finns dock vissa möjligheter för svenska myndigheter att vägra erkännande. Bland annat ska erkännande vägras om den utpekade fadern inte har fått rimliga möjligheter att föra sin talan i den utländska rättegången, om det pågår en rättegång om faderskapet eller föräldraskapet enligt 1 kap. 9 § föräldrabalken i Sverige eller om den utländska fastställelsen strider mot en svensk fastställelse om faderskap eller föräldraskap.

Det finns också en möjlighet för svenska myndigheter att vägra att erkänna en utländsk fastställelse av faderskap om det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen att erkänna den (ordre public).

Utredningen föreslår att svenska myndigheter även ska vägra att erkänna en utländsk fastställelse av faderskap när barnet har tillkommit genom en assisterad befruktning, behandlingen har utförts på någon annan person än den fastställda faderns make eller sambo och behandlingen har utförts med en annan mans spermier.

Förslaget innebär att svenska myndigheter alltid skulle vägra att erkänna en utländsk fastställelse av faderskap om barnet har tillkommit genom ett surrogatarrangemang och den man som fastställelsen avser inte är barnets genetiska far. Regeringen konstaterar att utgångspunkten i dag är att utländska fastställelser av faderskap gäller i Sverige. De möjligheter som finns att vägra erkännande är i huvudsak av processrättslig karaktär och syftar främst till att skydda den utpekade fadern från allvarligare brister i det utländska förfarandet och att undvika förekomsten av konkurrerande fastställelser.

Den föreslagna vägransgrunden innebär ett avsteg från dessa principer. Enligt regeringen är det inte möjligt att överblicka konsekvenserna av en sådan ändring utan ytterligare utredning. Förslaget kritiseras också av flera remissinstanser, bl.a. Svea hovrätt och Hovrätten över Skåne och Blekinge, som framhåller att det kan leda till resultat som står i konflikt med barnets bästa. Den föreslagna vägransgrunden bör mot denna bakgrund, enligt regeringen, inte införas.

Källa:
Prop. 2017/18:155 s. 42.

Pin It

Om Familjerätt på Nätet

Familjerätt på nätet är en privat webbplats med syfte att sprida information om de familjerättsfrågor som handläggs av socialtjänsten.

Om du behöver få kontakt med familjerätten - kontakta socialtjänsten där du bor. 

Tomas Törnqvist
Ansvarig utgivare
Socionom, medlare, utbildare och konsult. Verksam sedan 1987 inom socialtjänstens IFO, med inriktning på familjerätt och barn/unga.

Annons
Annons

Veckans Fråga

Får det gå till så här hos socialtjänsten?









Socialtjänsten får in en anmälan om ett missförhållande rörande ett barn, 5 år, och barnet och föräldern blir kallade till ett samtal med en socialsekreterare. Vårdnadshavaren uppfattade att socialtjänsten hade påbörjat en utredning på grund av anmälan. Samtalet går bra, det visar sig att uppgifterna i anmälan beror på ett missförstånd. Socialsekreteraren säger uttryckligen att inga fler samtal planeras. Två veckor senare kommer dock en ny kallelse eftersom socialsekreteraren vill ha ett enskilt med barnet. Detta gäller samma ärende och inga nya uppgifter har tillkommit.

Får socialsekreteraren först säga att man inte ska ses igen, för att sedan förhöra ett barn utan vårdnadshavare är med?
Får den vårdnadshavaren som inte är föremål för orosanmälan begära att vara med sitt barn på samtalet?

Svar:

När socialtjänsten får en anmälan om ett missförhållande (orosanmälan) görs inledningsvis en förhandsbedömning för att avgöra om en utredning ska påbörjas, eller inte. Tillåtna åtgärder i detta skede är samtal med anmälaren om något i anmälan är oklart, samtal med barn och vårdnadshavare samt kontroll om det finns dokumentation i socialregistret om familjen.

Beskedet att inte ses fler gånger bör rimligen tolkas som att ingen utredning skulle inledas på grund av anmälan. Men socialtjänsten kan å andra sidan därefter ha ändrat sig, men då borde socialsekreteraren i kallelsen till det andra möten informerat vårdnadshavaren att en utredning har inletts. Det är bara om en utredning har inletts som socialtjänsten får träffa barn för samtal utan vårdnadshavarens samtycke eller närvaro. Föräldern får alltså sitta i väntrummet under tiden.

Av den sista frågan kan man anta att barnet förmodligen har två vårdnadshavare, och att barnet bor hos den vårdnadshavare som var kallad till det första mötet. Den andra vårdnadshavaren, som inte var direkt berörd av anmälan, kan begära att få vara med vid barnsamtalet vid det andra mötet. Men även här kan gäller att socialtjänsten kan ha enskilda samtal med barn om en utredning är inledd. Båda vårdnadshavarna får således sitta i väntrummet.

Sammanfattningsvis får ett barn höras av socialtjänsten, förutsatt att det finns anledning att ingripa till barnets skydd eller stöd, utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande (Se 11 kap. 10 § tredje stycket socialtjänstlagen).