Enligt 11 kap. 1 § giftermålsbalken skall makar som vill skiljas iaktta en betänketid bl. a. om en av dem varaktigt bor tillsammans med ett eget barn under 16 år som står under denna förälders vårdnad. Betänketiden är minst sex månader och högst ett år.
Publicerad - 21 augusti 2024, redigerad - 21 augusti 2024
Betänketid
Utredningen anser att behovet av eftertanke innan en gemensam vårdnad om barn under 16 år upplöses är lika stort vare sig föräldrarna är gifta med varandra eller inte. En betänketid på minst sex månader och högst ett år föreslås därför för alla dessa fall. Denna tid skall enligt förslaget börja löpa när föräldrarna eller en av dem begär hos domstol att den gemensamma vårdnaden skall upplösas.
Beträffande utredningens förslag har åsikterna brutit sig under remissbehandlingen. De remissinstanser som stöder förslaget är ungefär lika många som de som tar avstånd från detta (se bil. 3 avsnitt 3.4 och 5.2).
En betänketid får antas ha sin största betydelse i fall då föräldrarna är oense om huruvida den gemensamma vårdnaden skall upplösas eller vem av dem som vid en sådan upplösning skall ha vårdnaden om barnet. I dessa fall skulle en betänketid kunna ge tid för eftertanke innan domstolen slutligt avgör vårdnadsfrågan. I vårdnadstvister brukar domstolarna emellertid normalt begära en vårdnadsutredning från socialnämnden. Redan den tid som förflyter innan denna utredning är klar torde i de flesta fall - även om
utredningstiden förkortas (se avsnitt 2.7.4) - vara tillräcklig för att föräldrarna skall hinna tänka igenom sin situation. Jag anser därför att i de fall då vårdnadsfrågan är tvistig och en vårdnadsutredning alltså äger rum någon särskild betänketid inte behövs innan domstolen slutligt avgör vårdnadsfrågan. Och om betänketiden även är avsedd att förhindra en möjlighet till ett interimistiskt avgörande i denna fråga, är detta enligt min mening inte någon lämplig lösning. Detta återkommer jag strax till.
Som jag redan har antytt torde skälen för att införa en betänketid vara ännu mindre i de fall då föräldrarna är överens om att den gemensamma vårdnaden skall upplösas och om vem av dem som ensam skall vara vårdnadshavare i fortsättningen. Det är knappast troligt att en betänketid i dessa fall skulle fylla någon egentlig funktion. Tvärtom finns det risk för att de motsättningar som har gjort att föräldrarna har enats om att upplösa den gemensamma vårdnaden förvärras, om de tvingas att fortsätta denna vårdnad under en betänketid.
Sammanfattningsvis anser jag att det inte finns skäl att, vid sidan av den betänketid som nu gäller för gifta föräldrar före en skilsmässa, införa en särskild betänketid inför upplösningen av en gemensam vårdnad.
Interimistiska beslut
Enligt 6 kap. 13 § första stycket föräldrabalken kan domstolen interimistiskt besluta beträffande vårdnaden om barn. Detta innebär att domstolen meddelar ett provisoriskt beslut som gäller till dess att vårdnadsfrågan har avgjorts genom dom eller beslut som har vunnit laga kraft. Ett sådant interimistiskt beslut kan omprövas av domstolen när som helst under rättegången.
Det underlag som domstolen bygger det interimistiska beslutet på är ofta magert. Det hindrar inte att detta beslut i praktiken får stor betydelse för domstolens slutliga ställningstagande i vårdnadsfrågan. Utredningen anser därför att ett interimistiskt beslut om vårdnaden bör få meddelas endast om det finns särskilda skäl för det, t. ex. då det på grund av missbruk av en förälder vid utövande av vårdnaden skulle visa sig nödvändigt att omedelbart skilja föräldern från vårdnaden.
I stället för ett interimistiskt beslut om vårdnaden bör domstolen enligt utredningen i första hand besluta interimistiskt om bostaden för barnet. Utredningen anser att en sådan ordning är ägnad att förstärka känslan hos föräldrarna av ansvar och intresse för barnet. Ingen av föräldrarna blir då helt avskuren från vårdnaden.
Utredningens förslag har fått ett blandat mottagande under remissbehandlingen. Förslagen tillstyrks resp. avstyrks av i stort sett lika många remissinstanser (se bil. 3 avsnitt 3.4 och 5.2).
För min del är jag inte övertygad om att det är någon fördel med en ordning som innebär att domstolen interimistiskt kan besluta om bostad för barnet i fall då föräldrarna är oense om vem av dem som skall ha vårdnaden om barnet. Kan de inte enas i den viktiga frågan om bostaden, är det knappast troligt att de efter ett sådant beslut kan samarbeta i övriga frågor som rör vårdnaden. Enligt min mening är det därför att föredra att domstolens interimistiska prövning får gälla vårdnaden i dess helhet.
Som jag nämnt i avsnitt 2.4.2 har jag den uppfattningen att man inte bör tvinga föräldrar att utöva gemensam vårdnad när de inte båda är överens om denna vårdnadsform. Om en av dem vill få den gemensamma vårdnaden upplöst, bör domstolen därför kunna förordna om detta och besluta vem som skall ha vårdnaden under tiden till dess att vårdnadsfrågan kan definitivt avgöras. Jag anser därför att det inte finns anledning att begränsa de möjligheter som domstolen f. n. har att interimistiskt besluta om vårdnaden.
Under remissbehandlingen har framhållits att det enligt gällande rätt inte finns någon ovillkorlig rätt för föräldrarna att få ett interimistiskt beslut om vårdnaden (se bil. 3 avsnitt 5.2.3). Detta påpekande är enligt min mening så till vida riktigt att domstolen inte är tvungen att omedelbart meddela ett sådant beslut så snart det har begärts. Det kan också många gånger vara fördelaktigt att domstolen väntar med detta beslut till dess att ett tillfredsställande underlag finns för beslutet.
Utredningen har föreslagit att domstolen - för att få ett bättre underlag för det interimistiska beslutet än f. n. - skall ha möjlighet att skyndsamt inhämta upplysningar från socialnämnden i vårdnadsfrågan. Till detta förslag återkommer jag i avsnitt 2.8.2.
Valet av vårdnadshavare
I samband med att en gemensam vårdnad upplöses skall domstolen enligt 6 kap. 7 § föräldrabalken förordna vem av föräldrarna som i fortsättningen skall ensam utöva vårdnaden. Är föräldrarna överens om detta, skall domstolen besluta i överensstämmelse med deras önskemål om det inte är uppenbart stridande mot barnets bästa. Är föräldrarna oense om vem som skall ha vårdnaden, skall domstolen besluta efter vad som är skäligt med hänsyn till barnets bästa.
Enligt utredningen bör bedömningen av vem av föräldrarna som i denna situation skall anförtros vårdnaden uteslutande grundas på vad som är bäst för barnet, oavsett om föräldrarna är överens om vem som skall ha vårdnaden eller ej. Denna uppfattning har i allmänhet lämnats utan erinran under remissbehandlingen.
Enligt min mening har det ett egenvärde att föräldrarna, när de inte längre vill ha gemensam vårdnad, kan enas om vem av dem som skall ha vårdnaden om barnet. I allmänhet torde det bäst gagna barnets intresse att föräldrarna inte inbördes strider om denna fråga. Liksom utredningen och remissinstanserna anser jag emellertid att det i lagen i första hand bör markeras att vårdnaden skall anförtros åt den förälder som är lämpligast som vårdnadshavare, oavsett vilken inställning föräldrarna själva har i denna fråga. Det kan inte uteslutas att det finns situationer när föräldrarna mindre ser till barnets behov och mera beaktar sina egna intressen. Bakom föräldrarnas uppgörelse kan ligga t. ex. ekonomiska överväganden eller ett rättvisetänkande som inte i tillbörlig grad tar hänsyn till vad barnet självt vill. Även om föräldrarna är överens i vårdnadsfrågan bör detta alltså inte vara utslagsgivande för domstolens bedömning av vårdnadsfrågan, låt vara att föräldrarnas överenskommelse bör tillmätas stor betydelse.
Jag anser alltså att då en gemensam vårdnad upplöses vårdnaden om barnet alltid bör anförtros åt den av föräldrarna som är lämpligast som vårdnadshavare, oavsett om föräldrarna är överens i denna fråga eller ej.
Om en förälder som har gemensam vårdnad om barnet tillsammans med den andra föräldern är uppenbart olämplig som vårdnadshavare, kan domstolen enligt 6 kap. 7 och 9 §§ föräldrabalken i mål om äktenskapsskillnad mellan föräldrarna eller annars på talan av socialnämnden ta ifrån denna förälder vårdnaden om barnet. I ett sådant fall skall den andra föräldern tillerkännas vårdnaden ensam, om det inte med hänsyn till barnets bästa är uppenbart att inte heller denna förälder bör anförtros vårdnaden.
I fall då en förälder som har gemensam vårdnad om ett barn är olämplig som vårdnadshavare bör domstolen enligt utredningen förutsättningslöst pröva om vårdnaden bör anförtros åt den andra föräldern eller åt någon annan. Något företräde för den andra föräldern bör med andra ord inte gälla i denna situation. Denna uppfattning har i allmänhet inte kommenterats under remissbehandlingen.
För egen del anser jag det naturligast att, om en förälder som har gemensam vårdnad om ett barn inte längre bör vara vårdnadshavare, vårdnaden om barnet får fortsätta att utövas av den andra föräldern, förutsatt att inte också denne är olämplig som vårdnadshavare. Jag delar alltså inte utredningens uppfattning att man i denna situation bör kunna ta ifrån en i och för sig lämplig förälder vårdnaden, om det finns någon annan som kan anses lämpligare som vårdnadshavare.
Vad jag nu har sagt har tillämpning också i fall då en förälder som har gemensam vårdnad om ett barn dör. Detta överensstämmer med vad som gäller f. n. enligt 6 kap. 10 § första stycket föräldrabalken. Också i denna situation bör vårdnaden alltså i regel fortsätta att utövas av den andra föräldern. Undantag bör dock givetvis gälla, om denne är olämplig som ensam vårdnadshavare.
Till frågan när en förälder kan anses olämplig som vårdnadshavare återkommer jag i avsnitt 2.5.2.
Prop 1981/82:168 s. 33
Lägg till artikeln i dina kanaler
Annonser
Senaste artiklarna med samma ämne
