Skilsmässor och andra separationer innebär naturligtvis i de flesta fall stora påfrestningar för både barnen och föräldrarna. Under senare år har många kommuner inlett en försöksverksamhet för att vid skilsmässokonflikter och i liknande situationer hjälpa föräldrarna att bearbeta sin konflikt och i samförstånd söka lösningar för framtiden.
Publicerad - 02 september 2024, redigerad - 02 september 2024
Oftast har en sådan konfliktbearbetning erbjudits föräldrarna när socialnämnderna har kommit i kontakt med dem under en vårdnadsutredning som har gjorts på begäran av domstol. Vanligt är att föräldrarna då har fått tillfälle att tillsammans med erfarna samtalsledare diskutera sin situation. Vid behov har de också kunnat få hjälp av barnpsykiatrisk expertis, jurister eller andra sakkunniga personer utanför socialnämnden för att söka lösningar på sina problem.
/../
/../
Med samarbetssamtal avser utredningen samtal med föräldrarna som leds av två personer vilka är erfarna i relationsbehandling av vuxna och har särskilda kunskaper om barn och barns behov. Målet för samtalen skall vara att få föräldrarna att nå sådana samförståndslösningar i fråga om barnen som gagnar samtliga inblandade parter. Samtalsledarna, som enligt utredningen bör ha möjlighet att få fortlöpande handledning av erfarna psykiatriker, psykologer eller vidareutbildade socionomer, skall under samtalens gång också kunna anlita särskild expertis när sådan behövs. Beträffande samarbetssamtalens närmare uppläggning och utformning kan hänvisas till betänkandet s. 95 ff.
Möjligheten till samarbetssamtal bör enligt utredningen stå öppen även för föräldrar vars skilsmässokonflikt ännu inte har dragits inför domstol. Med hänsyn till att efterfrågan på samarbetssamtalen troligen skulle öka betydligt, om kommunerna skulle ha skyldighet att erbjuda även dessa grupper denna form av konfliktbearbetning, har utredningen dock stannat för att kommunerna endast bör rekommenderas att erbjuda samarbetssamtal till dessa grupper.
/../
De flesta remissinstanserna delar utredningens uppfattning att samarbetssamtal bör erbjudas endast föräldrar som är villiga att delta i verksamheten. Ett fatal remissinstanser anser dock att det bör vara en skyldighet för föräldrarna att medverka vid samarbetssamtal.
Som tidigare framhållits har barn i allmänhet behov av nära och goda relationer till båda föräldrarna även om dessa har flyttat isär. Det är därför viktigt att föräldrar som överväger att separera går igenom vilka förutsättningar som finns för att tillgodose detta behov hos barnen och i vilka former det bör ske samt hur de även på annat sätt skall kunna lindra de negativa följderna för barnen av deras separation. Det ligger vidare i sakens natur att det är bäst för barnen om föräldrarna i samförstånd löser de motsättningar som kan finnas när det gäller vårdnad och umgänge, så att inte dessa frågor blir föremål för en utdragen och upprivande process. Förutsättningarna för en sådan samförståndslösning torde också i allmänhet vara störst, om föräldrarna bearbetar sina konflikter redan innan de vänder sig till domstol.
De samarbetssamtal som bedrivs försöksvis inom vissa kommuner är enligt min mening ett betydelsefullt medel för att i ett så tidigt skede som möjligt lösa de konflikter som kan finnas mellan föräldrarna vid en separation. Som nyss har nämnts är erfarenheterna av denna verksamhet också positiva.
/../
Kommunerna bör alltså inte åläggas en laglig skyldighet att erbjuda föräldrar samarbetssamtal. På sikt torde det emellertid bli mindre kostsamt för kommunerna att lägga ned resurser på att genom samarbetssamtal lösa konflikter mellan föräldrarna redan innan ett akut krisläge har uppkommit än att behöva göra tidsödande och för både familjen och vederbörande socialtjänstemän påfrestande vårdnadsutredningar sedan familjen väl har splittrats. Sådana samtal kan också minska behovet av de särskilda insatser i övrigt som många gånger måste göras inom socialtjänsten för att hjälpa föräldrar och barn som har fått sociala problem till följd av en upplösning av familjen.
Värdet av samarbetssamtal och andra former av konfliktbearbetning kan, som förut nämnts, antas vara störst om föräldrarna använder sig av denna hjälp redan innan de vänder sig till domstol. En erinran om det stöd och den hjälp som socialnämnderna kan ge föräldrar och barn i vårdnads- och umgängeskonflikter och om den hjälp som genom nämndernas förmedling kan erhållas från andra hjälporgan bör tas in i föräldrabalken. I de fall samarbetssamtal eller annan konfliktbearbetning har inletts genom socialnämndens eller annat organs försorg under en rättegång bör rimlig tid ges för att slutföra ansträngningarna att nå en samförståndslösning. Domstolen bör därför, om någon av föräldrarna begär det och det kan antas vara till nytta att samtalen fortsätter, kunna förklara målet vilande. En bestämmelse med detta innehåll bör också föras in i föräldrabalken.
Samarbetssamtalen kan utformas efter flera olika modeller. Enligt min mening torde det vara lämpligt att i stort sett följa den modell som utredningen har förordat i sitt betänkande. Det innebär bl. a. att samarbetssamtal bör erbjudas endast föräldrar som båda är villiga att delta i denna verksamhet. Vidare bör barnets roll i samarbetssamtalen uppmärksammas. Som utredningen har sagt är det rimligt att i första hand se samarbetssamtalen som ett instrument för föräldrarna att gemensamt och i samråd själva besluta om vårdnad och umgänge med barnet. Det behov som barnet kan ha av att tala med någon utomstående om sin situation bör i första hand tillgodoses på annat sätt än genom samarbetssamtal, t. ex. genom anlitande av barnpsykologisk expertis. Det är emellertid också givet att barnet självt måste komma med i samtalen om hur vårdnaden om och umgänget med barnet skall anordnas i framtiden. Det bör vara samtalsledarens uppgift att bevaka att barnet får vara med och påverka sin situation, i den mån barnet har nått tillräcklig ålder och mognad för att delta i beslutet. Som utredningen har uttalat bör samtalsledaren träffa barnet både enskilt och i sällskap med föräldrarna och diskutera den rådande situationen (se betänkandet s. 103).
/../
Enligt 7 kap. 4 § andra stycket sekretesslagen (1980:100) gäller ett särskilt starkt sekretesskydd för uppgifter som har lämnats i förtroende vid familjerådgivning eller som har inhämtats i samband med sådan rådgivning. Vid samarbetssamtal e. d. som bedrivs i sådana mera organiserade former som det nu är fråga om får uppgifter som kommer fram i samband med dessa samtal anses åtnjuta det sekretesskydd som gäller enligt den nämnda bestämmelsen. Någon särskild bestämmelse om sekretess för dessa uppgifter behövs därför inte.
Att familjerådgivare och deras biträden i regel inte får höras som vittnen om vad de har erfarit i samband med rådgivningen följer av 36 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken.
/../
Källa:
Prop 1981/82:168 s. 47
Annonser
Senaste artiklarna med samma ämne
