Om en förälder grovt missbrukar eller grovt försummar vårdnaden om sitt barn eller annars utövar vårdnaden på ett sätt som innebär en fara för barnets utveckling, skall domstolen enligt gällande rätt på talan av socialnämnden ta ifrån föräldern vårdnaden och förordna den andra föräldern som vårdnadshavare, om det inte med hänsyn till barnets bästa är uppenbart att vårdnaden bör anförtros åt en särskilt förordnad förmyndare.
Publicerad - 27 augusti 2024, redigerad - 03 september 2024
Frågan om en förälder skall fråntas vårdnaden om ett barn kan, som förut har nämnts, också bli aktuell i samband med att föräldrarna ansöker om äktenskapsskillnad eller när någon av föräldrarna begär upplösning av en gemensam vårdnad. Om det är uppenbart med hänsyn till barnets bästa att ingen av föräldrarna bör utöva vårdnaden längre, skall domstolen även i detta fall anförtro vårdnaden åt en särskilt förordnad förmyndare (6 kap. 7 § föräldrabalken).
Enligt utredningens mening bör större möjligheter skapas att ta ifrån en olämplig förälder hans eller hennes juridiska vårdnad om barnet. Enligt utredningen föreligger i de flesta fall risker för ett barns utveckling inte bara i de fall då en förälder grovt missbrukar eller försummar vårdnaden utan också då föräldern på ett påtagligt sätt underlåter att uppfylla barnets grundläggande behov. Avgörande för frågan om en förälder skall fråntas vårdnaden bör inte vara om förälderns misskötsamhet har varit av viss kvalificerad art utan i stället om föräldern har visat en olämplighet som kan antas vara bestående.
Utredningen har därför föreslagit att domstolen skall kunna frånta en förälder vårdnaden, om han eller hon på grund av missbruk eller försummelse av vårdnaden är olämplig som vårdnadshavare. Detta förslag har överlag fått ett positivt mottagande under remissbehandlingen.
För egen del vill jag till en början erinra om de skyldigheter som socialtjänstlagstiftningen ger socialnämnderna att, i första hand i samråd med barnets föräldrar och i förekommande fall med barnet självt, finna en god lösning när problem uppkommer i en familj. Jag kan hänvisa till framför allt 12 § socialtjänstlagen (1980:620) och till de uttalanden som har gjorts i förarbetena till denna lag om samhällets insatser för barn och ungdom (prop. 1979/80:1 s. 250 f, 310 ff och 499 ff).
I de fall en förälder som har vårdnaden om ett barn eller barnet självt, om det har fyllt 15 år, inte frivilligt medverkar till den hjälp som nämnden finner nödvändig, kan vård enligt lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) komma i fråga. Sådan vård skall enligt 1 § andra stycket 1 LVU beredas barnet, om brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet medför en fara för barnets hälsa eller utveckling.
I flertalet fall bör ett ingripande enligt LVU vara tillräckligt för att skydda barnet från en förälder som missbrukar sitt ansvar som vårdnadshavare. Genom ett sådant ingripande kan barnet placeras i ett nytt hem, och socialnämnden kan i den omfattning det är nödvändigt ta över vissa av de befogenheter som föräldrarna har i egenskap av vårdnadshavare (se 11 § första och fjärde styckena LVU).
I särskilda fall kan dock en överflyttning av vårdnaden från föräldern till någon annan vara en för barnet bättre utväg. Detta bör enligt min mening kunna ske, om det när vård enligt LVU övervägs står klart att det medför en bestående fara för barnets hälsa eller utveckling att föräldern står kvar som vårdnadshavare eller om barnet redan har vårdats utom hemmet och barnet, trots långvariga och omfattande insatser från socialnämndens sida, inte kan återvända till sina föräldrar (jfr SOU 1979/80:44 s. 99).
Sammanfattningsvis föreslår jag att vårdnaden om ett barn skall kunna tas ifrån den förälder som gör sig skyldig till missbruk eller försummelse eller i övrigt brister i omsorgen om barnet på ett sätt som medför en bestående fara för barnets hälsa eller utveckling.
Som jag tidigare har sagt bör en överflyttning av vårdnaden i de fall föräldrarna har gemensam vårdnad kunna ske till någon annan än föräldrarna endast om båda föräldrarna är så olämpliga att ingen av dem bör stå kvar som vårdnadshavare. Också i de fall barnet står under endast en förälders vårdnad och denne på grund av brister bör fråntas vårdnaden, ligger det närmast till hands att den andra föräldern får överta vårdnaden. Är det emellertid lämpligare för barnet att vårdnaden anförtros åt någon annan, t. ex. en fosterförälder eller en släkting som står barnet nära, bör vårdnaden i stället anförtros åt denne såsom särskilt förordnad förmyndare. Det bör också vara möjligt att flytta över vårdnaden till två särskilt förordnade förmyndare gemensamt, om de är gifta med varandra eller bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden.
Enligt utredningens förslag skall talan om överflyttning av vårdnaden från en förälder kunna föras inte bara, som f. n., av socialnämnden utan också av en annan vårdnadshavare eller en förälder som inte har del i vårdnaden, liksom av barnet självt. Detta förslag har inte kommenterats närmare av remissinstanserna.
När det gäller rätten för barnet självt att föra talan vill jag erinra om att jag i avsnitt 2.1.2 har förordat att frågan om en talerätt för barn övervägs ytterligare av utredningen. En rätt för barn att föra talan i fråga om vårdnaden bör därför inte nu införas. Enligt min mening finns det inte heller anledning att i övrigt ändra de gällande reglerna om rätten att föra talan om överflyttning av vårdnaden från en förälder i förevarande fall (jfr prop. 1975/76:170 s. 182). Denna talerätt bör därför, liksom hittills, förbehållas socialnämnden.
Prop 1981/82:168 s. 37.
Annonser
Senaste artiklarna med samma ämne
