Yngre barns uppgifter om missförhållanden

Rättslig reglering m.m.

Av l § andra stycket LVU framgår att den som är under 18 år ska beredas vård enligt lagen om någon av de situationer som anges i 2 § föreligger och det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom eller henne.

Vård ska enligt 2 § beslutas om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. I 1 § femte stycket anges att vad som är bäst för den unge ska vara avgörande vid beslut enligt lagen.

Av förarbetena till lagstiftningen framgår att barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. De ska behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. I de fall barns grundläggande rättigheter allvarligt kränks är samhället skyldigt - under de förutsättningar som anges i lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga - att ingripa och skydda barnet. Det förhållandet att de vuxna i familjen inte alltid är medvetna om de skadliga följderna av sitt handlande får inte innebära att barnets rätt till skydd och vård åsidosätts (prop. 1989/90:28 s. 57 f.).

Lagen omfattar alla de situationer när ett barn utsätts för misshandel i hemmet. Med misshandel avses både fysisk och psykisk misshandel. Det är komplicerat att entydigt definiera vad barnmisshandel är. Risken för den unges hälsa eller utveckling är det avgörande kriteriet. Det måste alltså ske en individuell bedömning av denna risk i varje enskilt fall.

Redan en ringa grad av fysisk misshandel kan anses utgöra en påtaglig risk för den unges hälsa eller utveckling om den inte är att betrakta som en enstaka överilad handling. Misshandel av allvarligare slag bör regelmässigt leda till att den unge omhändertas för vård, åtminstone för en tid.

Med psykisk misshandel avses exempelvis att den unge utsätts för psykiskt lidande genom systematiska kränkningar, nedvärdering eller terrorisering.

Hit hör också barn som upplevs negativt av föräldrarna och som ständigt blir känslomässigt avvisade och t.ex. barn som växer upp i ett hem där det förekommer våld mellan makarna/samborna eller som växer upp under hot från sin familj. Det är inte fråga om enskilda händelser utan om en relation och ett förhållningssätt som bl.a. hindrar utvecklingen av en positiv självbild hos barnet (prop. 1989/90:28 s. 65 och s. 107 och prop. 2002/03:53 s. 82).

Högsta förvaltningsdomstolens bedömning

Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga är en skyddslagstiftning för utsatta barn. Vad som är bäst för barnet ska vara avgörande för beslut enligt lagen. Vid en konflikt mellan barnets bästa och andra intressen ska hänsynen till barnets bästa ges företräde. Ett tvångsomhändertagande är en mycket ingripande åtgärd både för barnet och för barnets familj. Det måste därför ställas höga krav på den utredning som ska ligga till grund för omhändertagandet.

Utredningen i sådana ärenden innefattar inte bara tidigare förhållanden, utan också en bedömning av vilken eller vilka risker barnet utsätts för i hemmet om ett omhändertagande inte görs. Den del av en utredning som avser en bedömning av riskerna för barnet måste av naturliga skäl bygga på antaganden. Dessa ska självfallet vara så väl underbyggda som möjligt, men en viss osäkerhet måste accepteras.

Om ett barns uppgifter om misshandel eller andra allvarliga missförhållanden får stöd av utredningen i övrigt i målet kan uppgifterna normalt läggas till grund för slutsatsen att sådana missförhållanden förekommit som krävs för att ett tvångsomhändertagande ska få ske.

Ofta saknas dock annan utredning till stöd för barnets uppgifter om missförhållandena samtidigt som uppgifterna förnekas av föräldrarna. Vid den bedömning av uppgifternas tillförlitlighet som då måste göras ska barnets berättelse väga tungt, liksom barnets subjektiva upplevelse av hemförhållandena. Mot bakgrund av lagstiftningens syfte måste även ett yngre barns uppgifter kunna tillmätas sådan tyngd att de ensamma kan ligga till grund för ett beslut om omhändertagande.

Vid värderingen av ett barns uppgifter bör beaktas bl.a. i vilket eller vilka sammanhang samt på vilket sätt uppgifterna har lämnats, om berättelsen är sammanhängande och konsekvent, om berättelsen är tydlig och detaljrik, om uppgifterna vidhållits samt barnets ålder och mognad och dess förståelse för innebörden och konsekvenserna av att uppgifterna lämnas.

Nämnden har gjort gällande att det på grund av misshandel finns en påtaglig risk att barnet hälsa och utveckling skadas. Enligt nämnden har barnet utsatts för upprepat våld av sina föräldrar. Då föräldrarna varken medger eller möter barnet i hennes upplevelser finns det enligt nämnden inte förutsättningar att bedriva behandlingsarbete på frivillig väg.

Utredningen i målet grundas i allt väsentligt på de uppgifter som barnet själv har lämnat i olika sammanhang. Föräldrarna förnekar att det har förekommit något våld i hemmet. Frågan är då om de uppgifter som barnet har lämnat är tillräckligt tillförlitliga för att läggas till grund för bedömningen av frågan om vård.

Barnet har till förskolepersonal och i samtal med socialtjänst och polis berättat att föräldrarna slår henne och hennes syskon i tillrättavisande syfte.

Hon har i familjehemmet samt till sin ställföreträdare bekräftat uppgifterna och har vidhållit sin berättelse under lång tid trots att hon gett uttryck för hemlängtan och trots att hon förefaller förstå att det är dessa uppgifter som är anledningen till att hon placerats utanför hemmet. Hon har även vid upprepade tillfällen till olika personer uttryckt att hon inte vill flytta hem förrän föräldrarna slutat att slå henne och har utvecklat strategier för att undkomma våld för det fall vården upphör.

Även om barnet har lämnat till viss del motstridiga uppgifter angående vem av föräldrarna det är som slår rubbar det inte tilltron till berättelsen i dess helhet. Föräldrarnas förklaring om att förskolepersonalen kan ha påverkat barnet att ljuga om missförhållandena i hemmet framstår som osannolik. Inte heller medför den omständigheten att barnets syskon förnekar förekomsten av våld eller vad som i övrigt kommit fram att det finns anledning att ifrågasätta hennes berättelse.

Det är således med tillräcklig grad av säkerhet utrett att de missförhållanden som barnet berättat om också har förekommit.

Det våld barnet har utsatts för i hemmet är att betrakta som misshandel i den mening som avses i lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga. Händelserna har inträffat vid upprepade tillfällen och har varit av sådan art och omfattning att de inneburit en påtaglig risk att skada hennes hälsa och utveckling.

Föräldrarna förnekar de uppgifter barnet har lämnat och förefaller sakna insikt i hur hon har påverkats av missförhållandena i hemmet. barnet behöver därför beredas vård utanför hemmet. Något samtycke till sådan vård finns inte. Det finns därmed förutsättningar för att bereda Z vård med stöd av 1 och 2 §§ LVU.