Faderskap till barn som tillkommit genom insemination
När det gäller insemination på en gift kvinna ska enligt nuvarande regler att mannen i äktenskapet anses som barnets pappa. Mannen kan dock vid givarinsemination utan tidsbegränsning föra talan om att han inte är barnets verklige far, oavsett om han har samtyckt till inseminationen eller inte (NJA 1983 s. 320).
Vid insemination på en kvinna som utan att vara gift bor tillsammans med en man under äktenskapsliknande förhållanden finns det inte möjlighet att rättsligt binda honom vid faderskapet även om han har samtyckt till inseminationen. Reglerna om erkännande av faderskap (anm. numera bekräftelse) är inte avpassade för denna situation.
En förutsättning för insemination bör vara att den man som kvinnan är gift eller annars bor tillsammans med har samtyckt till inseminationen. Samtycket ska ha den verkan att mannen rättsligt ska anses som barnets pappa efter inseminationen. När barnet har fötts ska mannen alltså inte kunna föra talan om att han inte är barnets verklige pappa. En sådan talan är endast möjlig om barnet har avlats genom samlag med en annan man.
En talan mot givaren bör inte heller kunna föras ens i sådana fall då barnet har fötts av en ensamstående kvinna. Däremot bör inte något hindra att givaren i ett sådant fall frivilligt tar på sig faderskapet till barnet genom ett faderskapserkännande.
Lagstiftaren ansåg att det knappast kan vara någon fördel för barnet att en givare, som över huvud taget inte har avsett att bli dess pappa, kan påtvingas ett sådant faderskap.
En möjlighet att föra faderskapstalan mot givaren kunna fungera som spärr mot en okontrollerad verksamhet med insemination på ensamstående kvinnor. Om sådan illegal verksamhet skulle förekomma blir det troligen svårt att spåra givaren i efterhand. Som sanktion mot en sådan verksamhet skulle därför en möjlighet till faderskapstalan mot givaren i praktiken bli meningslös.
Prop 1984/85:2 s 14
Lägg till artikeln i dina kanaler
-
Taggar: Rättegång