Barns delaktighet i frågor om vårdnad, boende och umgänge ska stärkas

Barnet ska beredas möjlighet att höras, antingen direkt eller genom företrädare, i alla domstolsförfaranden och administrativa förfaranden som rör barnet. Helst ska dock barnet inte höras i en öppen domstolsförhandling, utan under förtroliga omständigheter (se även CRC/C/GC/12, p. 35-43).

Det är viktigt att reglerna om vårdnad, boende och umgänge tillgodoser barnets rätt till delaktighet. Barnets åsikter är också en viktig del i bedömningen av barnets bästa. Redan i dag finns därför krav på att domstolen och socialnämnden, vid bedömningen av vad som utgör barnets bästa, ska ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad (nuvarande 6 kap. 2 a § föräldrabalken).

Regleringen kompletteras med handläggningsbestämmelser som anger att socialnämnden innan den lämnar s.k. snabbupplysningar ska höra barnet om det är lämpligt, samt att en utredare som verkställer en utredning i frågor om vårdnad, boende eller umgänge ska försöka klarlägga barnets inställning och redovisa den för rätten (6 kap. 19 och 20 §§). En möjlighet finns därutöver att höra ett barn inför rätten, om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras (6 kap. 19 § sista stycket).

Rätten till information är central för att ett barn ska kunna utöva sin rätt till delaktighet (se även CRC/C/GC/12, p. 25). Det finns dock i dag inte någon uttrycklig reglering i 6 kap. föräldrabalken om barnets rätt till information. Barnets rätt att komma till tals begränsas vidare av att ett samtal med barnet i frågor om vårdnad, boende och umgänge i de flesta fall kräver vårdnadshavarnas samtycke.

Om barnet har uppnått den ålder och mognad som krävs för att själv bestämma om sin medverkan, är det barnet som råder över om något samtal ska hållas. Barnets medgivande är då både en nödvändig och tillräcklig förutsättning. Det innebär i sin tur att vårdnadshavarens samtycke till samtalet inte behövs och att samtalet t.o.m. kan äga rum mot vårdnadshavarens vilja.

Om barnet inte har uppnått den ålder och mognad som krävs för att själv bestämma, kan vårdnadshavarna däremot förhindra att samtal hålls med barnet (se 6 kap. 11 och 13 §§ och prop. 2009/10:192 s. 16, jfr dock 11 kap. 10 § tredje stycket socialtjänstlagen [2001:453] när det gäller socialnämndens möjlighet att höra ett barn mot en vårdnadshavares vilja i s.k. barnavårdsutredningar och utredningar inför en eventuell vårdnadsöverflyttning avseende t.ex. ett familjehemsplacerat barn).

Utredningen konstaterar att det, även om det skett förbättringar, fortfarande är vanligt att barns åsikter och hur de har beaktats inte framgår av utredningar och domar i frågor om vårdnad, boende eller umgänge. Störst är bristerna i fråga om yngre barn. Av den genomgång som utredningen har gjort framgår att socialnämndens utredare i frågor om vårdnad, boende och umgänge i princip träffar alla barn, oavsett ålder.

Med äldre barn hålls regelmässigt enskilda samtal. Enskilda samtal hålls dock, enligt utredningen, som utgångspunkt inte med barn i åldrarna 1-5 år och dessa barns åsikter återges dessutom relativt sällan i de upplysningar eller utredningar som redovisas till domstolen. Ju äldre barnet är desto vanligare är det att inställningen redovisas och att domstolens avgörande överensstämmer med barnets inställning.

Att det finns brister i redovisningen av ett barns uppgifter behöver inte innebära att barnets åsikter inte har beaktats av utredaren eller av domstolen. En utebliven redovisning kan i vissa fall förklaras av omsorg om barnet. Det är dock, enligt regeringen, tydligt att framför allt yngre barns rätt att komma till tals behöver stärkas ytterligare. Förutsättningarna för barn att utöva sin rätt att delta i frågor som rör vårdnad, boende och umgänge behöver också stärkas på ett mer allmänt plan (se även SOU 2020:63 s. 451-453).

Prop. 2020/21:150 s. 45.