Vårdnadsutredningens kvalité, tidsgräns och innehåll

Domstolen får fastställa riktlinjer för utredningen och bestämma en viss tid inom vilken utredningen ska vara slutförd. Domstolen ska se till att utredningen bedrivs skyndsamt.

Utredningens kartläggning visar att vårdnadsutredningar generellt är av god kvalitet, dock att kvaliteten kan skifta och att vissa utvecklingsområden finns - bl.a. bör fokus i utredningarna ligga mer på barnet och mindre på föräldrarna. Analysen och bedömningen bakom förslagen till beslut i utredningarna behöver också i många fall bli fylligare och tydligare och konsekvenserna för barnet av olika beslutsalternativ bör redovisas i större utsträckning.

Av kartläggningen framgår vidare att den genomsnittliga tiden för att genomföra en utredning var drygt fem månader. I en tredjedel av de granskade målen var utredningstiden tre till fem månader. I flera fall pågick dock utredningen under en längre tid, i några fall så lång tid som ett år. Utredningen föreslår därför att en lagstadgad tidsgräns ska införas, inom vilken en utredning om vårdnad, boende och umgänge ska vara färdigställd. Tidsgränsen bör enligt utredningen bestämmas till fyra månader, vilket är vad som gäller för barnavårdsutredningar, med möjlighet att förlänga utredningstiden om det finns särskilda skäl.

Regeringen konstaterar att det för barnets skull är viktigt att frågor om vårdnad, boende och umgänge avgörs inom rimlig tid. En anledning till att handläggningstiderna i domstol blir långa är att utredningar i frågorna ibland drar ut på tiden. Det är därför viktigt att sträva efter att utredningen i frågor om vårdnad, boende och umgänge färdigställs så snart som möjligt.

Kartläggningen visar att det finns mer att göra här - både för att höja kvaliteten på utredningarna och, där det är möjligt, slutföra dem snabbare. Regeringen delar därför utredningens bedömning att det bör införas en lagstadgad tidsgräns för utredningar. En tidsgräns ger en tydlig signal om vikten av skyndsamhet och kan bidra till en mer effektiv handläggning av vårdnadsmål. 

Föreningen PappaBarn anser att utredningstiden bör begränsas till maximalt tre månader. Enligt regeringens bedömning kan det dock i många fall bli svårt för socialnämnderna att genomföra en vårdnadsutredning av god kvalitet inom en så kort tidsfrist. Enligt regeringen är fyra månader en rimlig tidsgräns. En tidsgräns om fyra månader överensstämmer också med den tidsgräns som gäller för barnavårdsutredningar (11 kap. 2 § andra stycket socialtjänstlagen). Det innebär inte att tiden alltid ska bestämmas till fyra månader. Det bör understrykas att domstolen i varje enskilt fall måste överväga vilken utredning som behövs och vad som är en rimlig tidsgräns.

Samtidigt är det viktigt att strävan efter en skyndsam handläggning inte påverkar utredningens kvalitet. En utredning ska bedrivas skyndsamt, men vad som är en rimlig tidsgräns varierar från fall till fall. En utredning är ett mycket viktigt underlag för domstolens beslut och den måste därför alltid hålla en hög kvalitet och ha ett tydligt barnperspektiv.

Som utredningen föreslår bör det därför finnas utrymme för domstolen att förlänga utredningstiden om det finns särskilda skäl. Med särskilda skäl avses att det i det enskilda fallet finns skäl av tillräcklig styrka som motiverar en längre utredningstid, trots att detta innebär att domstolsprocessen förlängs. Enligt regeringen kan det främst komma i fråga att förlänga tiden om det annars finns risk för att utredningen inte håller tillräckligt hög kvalitet.

I vissa fall måste det, som t.ex. Stockholms tingsrätt, Borgholms kommun och Timrå kommun påpekar, accepteras att en utredning tar längre tid. Det kan t.ex. vara fråga om komplicerade tvister med en stor informationsmängd, att mer än en socialnämnd är inblandad i utredningen eller att det parallellt med utredningen pågår en barnavårdsutredning.

Som bl.a. Uppsala tingsrätt är inne på kan det inte uteslutas att socialnämndernas begränsade resurser - i vart fall under en övergångsperiod - kan påverka socialnämndernas möjlighet att slutföra utredningar inom den nya tidsgränsen. En allmänt hög arbetsbelastning under en längre tid kommer dock normalt inte att utgöra särskilda skäl för förlängning av tiden.

I sammanhanget bör det noteras att regeringen föreslår att det ska införas ett krav på att föräldrar som huvudregel ska ha deltagit i ett informationssamtal hos socialnämnden innan de i domstol framställer ett tvistigt yrkande om vårdnad, boende eller umgänge (se avsnitt 7.1). Socialnämnderna kommer därigenom i framtiden att komma i kontakt med föräldrar och barn i ett tidigare skede än i dag. Ett syfte med den föreslagna ordningen är att i fler fall, och utan en domstolsprocess, hitta hållbara lösningar som är bra för barnet. Ett minskat antal tvister i domstol väntas med den nya ordningen leda till att antalet utredningar om vårdnad, boende och umgänge som ska genomföras också minskar och att resurser kan frigöras för att hantera kvarvarande ärenden inom rimlig tid.

Att utredningar slutförs inom rimlig tid - och har hög kvalitet - är viktigt, och kan även säkerställas på annat sätt. Handläggningstiderna varierar, som flera remissinstanser påpekar, mellan olika kommuner. Att kommunerna fördelar resurserna så att socialnämndernas familjerätter kan utföra sitt arbete så snabbt som möjligt och med rätt kvalitet är självklart viktigt. Även domstolen har dock ett ansvar att skapa förutsättningar för socialnämnden att slutföra sina utredningar inom rimlig tid. Domstolen kan bl.a., som Södertörns tingsrätt betonar, arbeta med att ge tydliga riktlinjer för vilken utredning som behövs och hur resultatet av denna ska redovisas till domstolen. Regeringen vill här framhålla att ingenting hindrar en socialnämnd att ta kontakt med den domstol som lämnat ett uppdrag för att diskutera omfattningen och inriktningen på arbetet.

Flera remissinstanser, bl.a. Västerås kommun, framhåller också vikten av ett lokalt erfarenhetsutbyte - där domstolen och socialnämnden gemensamt diskuterar frågor om hur en utredning kan bedrivas och redovisas. I likhet med dessa remissinstanser är regeringen övertygad om att sådan metodutveckling och effektivisering av verksamheten kan bidra till att handläggningstiderna kortas och att den nya tidsgränsen kan hållas, utan att det påverkar kvaliteten på utredningarna negativt.

Det är också värdefullt att det sker ett erfarenhetsutbyte även kommuner emellan, där goda exempel lyfts fram och sprids till fler. Även här kan domstolarna fungera som ett viktigt nav, då de i många fall tar del av utredningar från flera kommuner. Det finns vidare möjlighet - som redan sker på flera håll i landet - för kommuner att samarbeta regionalt för att skapa en effektivare och bättre verksamhet. Inom ramen för en lokal samverkan kan det också lyftas frågor om i vilka avseenden en domstols långa handläggningstider orsakar merarbete för socialnämnden, något bl.a. SKR lyfter, eller om det finns utrymme att i större utsträckning använda sig av möjligheten att begränsa utredningen eller att avstå från att begära in en utredning och nöja sig med den information som kan lämnas inom ramen för socialnämndens upplysningar.

Några frågor om kompetens och förnyad prövning 

Betydelsen av lokalt erfarenhetsutbyte och metodutveckling väcker frågor om behovet av kompetensutveckling i andra avseenden. Som utredningen framhåller är det viktigt att de domare som handlägger mål och ärenden om vårdnad, boende eller umgänge har tillräcklig kunskap och kompetens. Som framhölls i samband med 2006 års vårdnadsreform ska domaren alltid ha ett barnrättsperspektiv i sin handläggning av familjemål (se prop. 2005/06:99 s. 69).

Det finns en medvetenhet inom domstolarna om behovet av särskild kunskap och utbildning och många domstolar ordnar interna utbildningar inom olika rättsområden. Domare erbjuds också ett brett utbud av utbildningar och kompetensutveckling i frågor om vårdnad, boende och umgänge genom Domstolsakademins kurser i familjerätt. I tillägg till detta är det också viktigt att den enskilda domstolen organiserar sin verksamhet på ett sätt som säkerställer att domare som handlägger familjemål ges möjlighet till nödvändig kompetensutveckling.

Som utredningen påpekar varierar domstolarnas organisatoriska förutsättningar för att hitta lösningar som bäst tar tillvara kompetensen hos domare i handläggningen av familjemål. Det är upp till domstolarna att ta ställning till hur de bör vara organiserade i syfte att säkerställa tillräcklig kompetens i olika frågor.

Frågan om kunskap och kompetens rör inte bara domstolar. För att domstolen ska kunna göra en riktig bedömning är det avgörande att den har ett fullgott beslutsunderlag. Det är alltså minst lika viktigt att de familjerättssekreterare som genomför utredningar eller håller i informations- eller samarbetssamtal har goda möjligheter till utbildning och kompetensutveckling. Det är varje enskild kommun som har utbildningsansvaret för sina familjerättssekreterare, men det finns möjligheter för kommunerna att samarbeta för att säkerställa en jämn utbildningsnivå och ett relevant utbildningsutbud.

Några remissinstanser lyfter frågor om en begränsning av föräldrars möjligheter att väcka en ny talan inom viss tid, eller att, i vissa fall, tidsbegränsa domar om vårdnad, boende eller umgänge. Utredningens kartläggning visar att det är vanligt att föräldrar har haft en tidigare tvist om barnet i domstol. Det finns en risk för att upprepade processer i domstol är till skada för barnet och utredningen har därför övervägt om det, för att minska risken för upprepade processer, går att inskränka möjligheterna till omprövning av frågor om vårdnad, boende och umgänge. Utredningens slutsats är att en begränsning av rätten att väcka talan på nytt inte kan ske på ett rättssäkert sätt och att en sådan begränsning därför inte bör införas.

Regeringen delar utredningens bedömning att problemet med långvariga rättsprocesser från rättssäkerhetssynpunkt inte kan lösas på ett tillfredsställande sätt genom begränsningar i rätten till omprövning. Det måste alltid finnas en möjlighet till omprövning om det inträffar oförutsedda händelser som har väsentlig betydelse. Även om en sådan bestämmelse förenades med en ventil för väsentligt ändrade förhållanden skulle den medföra tillämpningssvårigheter. I de flesta fall där talan väcks på nytt har förhållandena förändrats på något sätt sedan målet senast avgjordes. Det kan vara förenat med mycket stora svårigheter att, endastpå grundval av uppgifterna i en stämningsansökan, bedöma om dessa förändringar är väsentliga eller inte.

Enligt regeringens uppfattning är inte heller förslag om tidsbegränsade domar, som Barnombudsmannen förespråkar, ett godtagbart alternativ. En sådan lösning skulle innebära att alla avgöranden om vårdnad, boende och umgänge måste omprövas efter viss tid, även i de fall domstolens bedömning har fallit väl ut. En sådan ordning riskerar att dra in barnet i en rättsprocess som annars inte skulle ha initierats, vilket inte kan anses vara till barnets bästa.

Prop. 2020/21:150 s .114.