Verkställighet bör vägras om den är oförenlig med barnets bästa

Länsrätten får även i andra fall vägra verkställighet om det finns en risk som inte är ringa för att barnets kroppsliga eller själsliga hälsa skadas (21 kap. 6 § andra stycket). Som berörs längre fram kan det också vara ett hinder mot verkställighet att barnet motsätter sig den.

Utgångspunkten vid verkställighetsprövningen är självklart att barnets bästa har varit bestämmande för det avgörande eller det avtal som skall verkställas. Som kommittén framhåller bör principen därför vara att avgörandet eller avtalet inte skall omprövas i verkställighetsförfarandet.

Verkställigheten bör gå ut på att i barnets intresse se till att genomföra det som har bedömts vara till barnets bästa. Men detta innebär inte att en verkställighet av det som har beslutats vid varje senare tidpunkt är förenlig med barnets bästa. Som framgår av de undersökningar kommittén har gjort förekommer det inte sällan att ett avgörande som begärs verkställt har meddelats långt tidigare.

Med ökat avstånd i tid ökar också risken för att de förhållanden avgörandet eller avtalet grundats på är överspelade av de aktuella förhållandena. Motsvarande risker finns där avstånden i rum har kommit att bli stora. Skyddet av barnet kräver att ett avgörande eller avtal inte verkställs förbehållslöst.

Kommittén föreslår ett system där nuvarande hinder mot verkställighet avskaffas och att domstolen i verkställighetsförfarandet i stället skall beakta enbart hinder av tillfällig natur. Om en invändning görs att verkställighet inte bör ske med hänvisning till ett hinder som inte är av tillfällig natur, skall domstolen enligt kommitténs förslag ge parterna möjlighet att väcka talan om ändring av avgörandet innan beslut fattas om verkställighet. Ifall en sådan talan inte väcks, skall avgörandet alltid verkställas.

Någon ytterligare kontroll av att verkställigheten är förenlig med barnets bästa skall inte göras. Flera remissinstanser är tveksamma till kommitténs förslag. Det hänvisas framför allt till att det föreslagna systemet skulle vara svårt att tillämpa och att det också skulle riskera att gå ut över barnets bästa.

Även regeringen anser att en annan och enklare ordning är att föredra, där också barnets bästa kan kontrolleras.

Det till Lagrådet remitterade förslaget innebar att möjligheten att vägra verkställighet på grund av att det finns skäl till omprövning av sakfrågan avskaffas, men däremot inte införande av det system med hänvisning att väcka talan som kommitténs förslag innehåller. Enligt det remitterade förslaget är domstolen i stället skyldig att alltid göra en viss kontroll till skydd för barnet och att vägra verkställighet i sådana fall där åtgärderna är uppenbart oförenliga med barnets bästa. Bestämmelsen föreslogs bli intagen i 21 kap. 5 §.

Lagrådet har ifrågasatt om inte domstolens möjligheter att vägra verkställighet bör vara större än vad som föreslogs i lagrådsremissen. Lagrådet har pekat på att det vid en tolkning av den i lagrådsremissen föreslagna bestämmelsen i 1 § första stycket om att barnets bästa skall vara avgörande för alla beslut om verkställighet kan uppstå en motsättning i förhållande till den i remissen föreslagna 5 §. Enligt Lagrådet är 1 § formulerad så att den förhindrar alla former av verkställighet som inte är förenlig med barnets bästa, medan 5 § kräver att en viss åtgärd skall vara "uppenbart" oförenlig med barnets bästa för att verkställighet skall kunna vägras.

Regeringen konstaterar att det är angeläget att i någon mån renodla verkställighetsprövningen och på så sätt undvika upprepade processer om i princip samma fråga, eftersom sådana ofta är till skada för barnet. Kommitténs undersökning visar att det med dagens regler finns betydande problem med att verkställighetsprövningen tenderar att bli en upprepning av rättegången i sak.

Det är därför nödvändigt att strama upp prövningen. Att avskaffa möjligheten att vägra verkställighet på grund av att det finns skäl till omprövning av vårdnadsmålet är ett naturligt steg för att renodla prövningen. Skillnaden mellan bedömningen av en sådan vägransgrund och en ren omprövning i sak är liten. Domstolen måste undersöka vad som legat till grund för avgörandet och ta ställning till om det med hänsyn till vad som framkommer i verkställighetsärendet finns anledning att överväga en annan utgång. För att frikoppla verkställighetsprövningen från prövningen i vårdnadsmålet bör den i stället enbart ta sikte på den verkställighet som begärs och förhållandena vid den tidpunkt verkställigheten är aktuell.

Prövningen bör inte utformas så att den omfattar allt som kan vara av betydelse för en bedömning av vad som är till barnets bästa, utan koncentreras till en kontroll av att verkställigheten är förenlig med barnets bästa. Domstolen bör ju inte inlåta sig i någon omprövning i sak.

Regeringen godtar Lagrådets synpunkt att prövningen inte bör avgränsas till vad som är "uppenbart oförenligt" med barnets bästa. Som framgår av vad Lagrådet har anfört kan det tolkas som att verkställighet skall beviljas i fall där den inte är uppenbart oförenlig, men väl oförenlig med barnets bästa. Det skulle t.ex. också kunna leda till missuppfattningen att verkställighet skall beviljas även om det finns en risk att barnet far illa, men risken inte är av sådan grad att den är uppenbar.

Regeringen föreslår därför att avgränsningen ges en något mindre restriktiv formulering som innebär att domstolen aldrig kan bevilja verkställighet om det är uppenbart att den skulle vara oförenlig med barnets bästa. Med en sådan utformning av bestämmelsen är det naturligt att den endast avser prövningen av verkställigheten som helhet. För att undvika sådana tolkningssvårigheter som Lagrådet har framhållit bör också den nuvarande formuleringen i kapitlets inledande bestämmelse om barnets bästa behållas.

På motsvarande sätt som vid ett avgörande i sak måste domstolen vid verkställighetsprövningen göra en bedömning av eventuella risker för att barnet far illa (jfr avsnitt 6). Omständigheten att det finns en inte ringa sådan risk måste ses som det viktigaste typexemplet på fall då det är uppenbart att verkställigheten inte är förenlig med barnets bästa. Det finns därför inte anledning att räkna med att den föreslagna möjligheten att vägra verkställighet om det är uppenbart att verkställigheten är oförenlig med barnets bästa i praktiken ger ett sämre skydd för barnet än nuvarande bestämmelser.

Det kan antas att en inskränkning av verkställighetsprövningen enligt vad som nu beskrivits i tillräcklig grad motverkar att parterna för in omfattande utredning av marginell betydelse i ärendena. Den gör också klart att det i verkställighetsärendet inte sker någon omprövning av vårdnadsmålet. Barnets bästa sätts i fokus, samtidigt som prövningen renodlas. Lösningen tillgodoser de rättssäkerhetskrav som bör ställas och som har uppmärksammats av flera remissinstanser.

Renodlingen är också väl förenlig med de bestämmelser som gäller för verkställighet av utländska avgöranden här i landet, främst rådets förordning (EG) nr 2201/2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (Bryssel II-förordningen). I artiklarna 26 och 31 finns uttryckliga förbud mot omprövning i sak.

Av artikel 47 framgår att varje dom i en fråga om föräldraansvar som har meddelats i en annan medlemsstat och har förklarats verkställbar eller är direkt verkställbar enligt förordningen skall verkställas i den verkställande medlemsstaten på samma villkor som om den hade meddelats i den medlemsstaten. I 4 § lagen (2001:394) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen preciseras att verkställigheten sker enligt 21 kap. föräldrabalken och att det för verkställigheten gäller vad som är föreskrivet om verkställighet av svensk domstols avgörande i motsvarande fall.

En liknande regel som bygger på samma princip finns i 12 § lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område. Det finns alltså inte utrymme för att införa särskilda regler med avsikt att särbehandla verkställigheten i dessa fall.

Prop. 2005/06:99 s. 80.