Barnets rätt att komma till tals

Vid bedömningen av barnets bästa skall domstolen ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad. Den som gör en utredning i mål om vårdnad och umgänge skall, om det inte är olämpligt, söka klarlägga barnets inställning och redovisa den för domstolen (6 kap. 19 §). Genom 1998 års vårdnadsreform gjordes bestämmelserna tillämpliga även på mål om barns boende och vid socialnämndens prövning av föräldrarnas avtal.
/../
Barnet bör ha rätt att komma till tals i vårdnadsutredningar
Som redan har nämnts skall den som gör en utredning i mål om vårdnad, boende och umgänge, om det inte är olämpligt, försöka klarlägga barnets inställning och redovisa den för domstolen. Kommitténs utvärdering ger vid handen att barn numera kommer till tals under vårdnadsutredningarna i betydligt större utsträckning än vad som var fallet före reformerna på 1990-talet. I den enkätundersökning som kommittén har gjort och som har omfattat ett urval av kommuner har de allra flesta svarat att samtal normalt förekommer från det att barnet är sex år. I många kommuner förs samtal även med yngre barn. Som regel träffar utredaren barnet vid två eller flera tillfällen. De mindre barnens situation belyses genom att utredaren träffar barnet vid hembesök hos var och en av föräldrarna och har samtal med föräldrarna och med t.ex. förskolepersonal. Samspelet mellan barnet och föräldrarna studeras också. Kommitténs genomgång av vårdnadsutredningar och samtal med socialsekreterare ger samma bild.
Även om resultatet av utvärderingen alltså är positivt, betyder det inte att kvaliteten inte kan bli ännu bättre. Kommittén påpekar att det ibland brister i kompetensen hos dem som håller samtal med barnet. Men detta kan man inte komma till rätta med lagstiftningsvägen, utan det måste ske genom utbildning och annat stöd till dem som utreder vårdnadsärenden. För att barnets bästa skall tillgodoses är det nödvändigt att handläggarna får utbildning när det gäller att samtala med barn på barns villkor och att tolka barns uttryckssätt. Också olika utredningsmetoder kan behöva utvecklas.
Som kommittén framhåller måste även mindre barn få komma till tals. Liksom kommittén anser regeringen dock att det inte är lämpligt att i lag slå fast en viss ålder för när ett barn bör tillfrågas inom ramen för en vårdnadsutredning. Barn har ju olika mognadsgrad och förutsättningar, och det måste i varje enskilt fall göras en bedömning av om det är olämpligt att tala med barnet och vilken betydelse hans eller hennes inställning skall tillmätas. Små barn kan komma till tals t.ex. genom att utredaren samtalar med personer i barnets omgivning som känner honom eller henne väl.
Barnet bör ha rätt att komma till tals när snabbupplysningar lämnas till domstolen
En annan fråga är barnets rätt att komma till tals när socialnämnden lämnar s.k. snabbupplysningar till domstolen. I mål eller ärenden om vårdnad, boende eller umgänge får domstolen fatta interimistiska beslut, dvs. beslut som gäller fram till dess att frågan avgjorts genom en dom eller ett beslut som vunnit laga kraft eller föräldrarna träffat ett avtal i frågan och avtalet har godkänts av socialnämnden. Innan ett sådant beslut meddelas kan domstolen inhämta upplysningar från socialnämnden, s.k. snabbupplysningar (6 kap. 20 § andra stycket föräldrabalken).
Av kommitténs utvärdering framgår att barnsamtal ofta inte förekommer när snabbupplysningar lämnas till domstol. I en enkätundersökning har de flesta kommuner svarat att man talar med barnen i mindre än 25 procent av fallen. Innehållet i snabbupplysningarna varierar en hel del beroende på vilken kommun som handlägger ärendet. Flera nämnder svarade att de talar med barnet endast om domstolen särskilt begär det.
År 2003 utfärdade Socialstyrelsen allmänna råd rörande socialnämndens handläggning av frågor om vårdnad, boende och umgänge (SOSFS 2003:14). När det gäller snabbupplysningar ges rekommendationen att utredaren alltid bör ha ett samtal med föräldrarna. Samtalet bör handla om barnets situation, föräldrarnas möjligheter att samverka och vilka möjliga lösningar av tvisten föräldrarna ser. På grund av vad som kommit fram vid samtalet bör utredaren bilda sig en uppfattning om det, utifrån barnets ålder och mognad, är lämpligt att även tala med barnet.
Ett interimistiskt beslut skall fattas utifrån samma bedömningsgrunder som vid en slutlig prövning. Det innebär att barnets bästa – i enlighet med regeringens förslag – skall vara avgörande även vid sådana beslut och att hänsyn skall tas till barnets vilja. Barnets vilja kan av praktiska skäl inte utredas och redovisas lika utförligt som i en fullständig vårdnadsutredning. Ett interimistiskt beslut måste ibland med nödvändighet fattas utan att en fullständig utredning kan göras. Det bör därför inte ställas något uttryckligt krav i lagen på att man som vid en vårdnadsutredning skall försöka klarlägga barnets inställning. Men socialnämnden bör så långt det är praktiskt möjligt vara lyhörd för att barnet kan vilja komma till tals, och nämnden bör redovisa för domstolen vad som har kommit fram om barnets inställning. Samtidigt får barnet inte känna sig pressat att ta ställning för eller emot en förälder. Det kan av olika skäl vara olämpligt att ha ett särskilt samtal med barnet inför ett interimistiskt beslut, t.ex. om barnet är särskilt känsligt, om hans eller hennes inställning nyligen har utretts eller om ett beslut måste fattas så snabbt att det inte finns utrymme för att under godtagbara former och med den försiktighet som krävs samtala med honom eller henne. Om bedömningen görs att det inte är lämpligt att höra föräldrarna eller barnet, bör orsaken till detta redovisas för domstolen.
Sammantaget anser regeringen att det i lagen bör tas in en allmänt hållen regel om barnets rätt att komma till tals inför snabbupplysningar. Av denna bör framgå att socialnämnden innan den lämnar upplysningarna till domstolen skall höra barnet om det är lämpligt.
Barnet bör ha rätt att komma till tals vid samarbetssamtal mellan föräldrarna och när socialnämnden godkänner avtal
Utgångspunkten är att hänsyn skall tas till barnets vilja inte enbart vid domstolars bedömning utan även generellt vid socialnämndens hantering av frågor om vårdnad, boende och umgänge. För situationer där socialnämnden godkänner ett avtal framgår detta direkt av lagen (6 kap. 2 b § föräldrabalken). I 3 kap. 5 § socialtjänstlagen finns en motsvarande bestämmelse för andra åtgärder som rör barn. Även om någon uttrycklig reglering inte finns i fråga om samarbetssamtal mellan föräldrarna, gällersamma princip där. Visserligen är samarbetssamtalen i första hand ett sätt för föräldrarna att gemensamt och i samråd enas om vårdnadsfrågorna. Men samtalen handlar naturligtvis ändå till stor del om hur frågorna bäst skall ordnas i framtiden. Om det inte är olämpligt, bör barnet därför på något stadium komma med i samtalen. Som regel bör detta ske när föräldrarna har börjat samarbeta och kan föra konkreta diskussioner i tvistefrågorna.
Som redan har nämnts utfärdade Socialstyrelsen år 2003 allmänna råd rörande socialnämndens handläggning av frågor om vårdnad, boende och umgänge. När det gäller samarbetssamtal ges rekommendationen att det i samband med föräldrarnas samtal bör göras en bedömning av om det är lämpligt att tala med barnet. Bedömningen skall göras utifrån barnets eget behov av att få information och att få berätta om sin situation. Av de allmänna råden framgår att handläggaren, innan ett avtal om vårdnad, boende eller umgänge godkänns, bör bilda sig en uppfattning om barnets inställning utifrån ett samtal med föräldrarna. Om det efter samtalet finns oklarheter, bör handläggaren om det är lämpligt tala med barnet. Socialstyrelsen har under senare år också tagit fram en handbok till stöd för socialtjänsten och anordnat flera konferenser om samtal med barn inom socialtjänsten.
Regeringen anser i likhet med kommittén att frågan om i vilken utsträckning barnet bör höras vid samarbetssamtal mellan föräldrarna och inför socialnämndens godkännande av ett avtal inte bör bindas upp genom ytterligare lagreglering. Man åstadkommer ett bättre genomslag om Socialstyrelsen får ge den vägledning som behövs genom att utfärda allmänna råd till socialnämnderna. Utbildning och annat stöd till dem som handlägger frågor om vårdnad, boende och umgänge är också viktigt.
Prop. 2005/06:99 s. 46.
Lägg till artikeln i dina kanaler