Risken för att barnet far illa bör lyftas fram i FB

I samband med 1998 års vårdnadsreform infördes en bestämmelse som innebär att socialnämnder och domstolar vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall fästa avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Vidare skall risken för att barnet utsätts för övergrepp, olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa beaktas (2 a §).
Under senare år har flera undersökningar gjorts som visar att många barn upplever våld i familjen, bl.a. utredningar från Kommittén mot barnmisshandel (se SOU 2001:72) och Rädda Barnen. Vårdnadskommittén har undersökt hur domstolarna dömer i mål om vårdnad, boende och umgänge när det förekommer påståenden om familjevåld. En redovisning av undersökningsresultaten finns i kapitel 15 i betänkandet.
Enligt kommitténs undersökning är påståenden om övergrepp relativt vanliga i vårdnadsmål. Även när uppgifter om övergrepp förekommer, använder domstolarna i stor utsträckning möjligheten att döma till gemensam vårdnad mot en förälders vilja. Utredningar har också gjorts av Socialstyrelsen och Barnombudsmannen som i stort sett ger samma bild.
Kommittén menar att det finns en generell tendens hos domstolarna att tona ned betydelsen av att en förälder gjort sig skyldig till övergrepp i familjen. Även flera remissinstanser uttrycker en oro för att domstolarna inte tillräckligt uppmärksammar risken för att barnet far illa, bl.a. Socialstyrelsen, Brottsoffermyndigheten, Barnombudsmannen, Familjerättssocionomernas Riksförening och Riksförbundet Barnens Rätt i Samhället (BRIS).
Genom bestämmelsen i 6 kap. 2 a § föräldrabalken om barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna understryks att båda föräldrarna har betydelse för barnets välbefinnande och utveckling. Regeringen konstaterar att lagen här spelar en stor roll när det gäller möjligheten för barn att få tillgång till båda sina föräldrar och att den därmed främjar barnets bästa. Utan tvekan är det i de allra flesta fall bäst för barnet att ha en nära och god kontakt med båda sina föräldrar.
Men barnets rätt till båda sina föräldrar får inte innebära att barnet måste leva eller umgås med en förälder under alla förhållanden. Ett barn måste ha en absolut rätt att inte själv bli utsatt för våld, övergrepp eller annan kränkande behandling. Det är också väl belagt att det innebär en risk för barnets psykiska hälsa att tvingas se eller höra våld i hemmet. Som Brottsoffermyndigheten framhåller kan reaktionerna bli väl så allvarliga när barn bevittnar våld i sin närmiljö som när barnet själv varit utsatt för det direkta övergreppet. Barn känner ofta skuld för våldet och för att inte kunna ingripa till skydd för den som är direkt utsatt. Barn kan också uppleva stark oro för att drabbas av likartade övergrepp. Även lindrigare våld kan uppfattas som allvarligt.
När uppgifter om våld förs fram i ett mål om vårdnad, boende eller umgänge måste uppgifterna därför alltid prövas och en riskbedömning göras. I de fall där domstolen kommer fram till att det finns en risk för att barnet kommer att fara illa, bör detta väga tungt i den helhetsbedömning av samtliga omständigheter som skall göras.
Om en förälder utsätter barnet eller någon annan i familjen för våld, trakasserier eller andra kränkningar, är det i de allra flesta fall bäst för barnet att den föräldern inte får del i vårdnaden. Prövningen kan också mynna ut i att något umgänge inte alls bör äga rum. I andra fall kan bedömningen göras att ett umgänge visserligen är bäst för barnet men att det bör ske i särskilda former, t.ex. i närvaro av en kontaktperson. Det måste dock som alltid bli beroende av en individuell prövning, där det avgörande är vad som är bäst för barnet.
Regeringen anser att det i lagtexten ytterligare bör markeras den betydelse som risken för att barnet far illa måste få vid beslut som rör vårdnad, boende och umgänge. Av lagen bör framgå att det skall fästas avseende särskilt vid risken för att barnet far illa. Därigenom betonas att domstolar och socialnämnder skall vara uppmärksamma på risken för våld och andra övergrepp och att risken också skall väga tungt vid bedömningen av vad som är bäst för barnet. Vidare bör det uttryckligen anges att också risken för övergrepp mot andra i familjen måste få särskild betydelse, t.ex. den andra föräldern eller ett syskon.
Kommittén diskuterar hur bedömningen närmare bör göras. Också många remissinstanser tar upp den frågan. Med anledning av detta bör framhållas att lagen tar sikte på risken för att barnet kommer att fara illa. Det måste alltså göras en riskbedömning. Denna skall grundas bl.a. på vad som är utrett om tidigare inträffade händelser och om andra faktiska omständigheter. Omständigheter som kan ha betydelse för bedömningen är t.ex. tidigare övergrepp, hot om övergrepp, allmän attityd till våld, missbruksproblem och psykisk sjukdom.
Som kommittén framhåller gäller alltså inte lika höga beviskrav som i brottmål, och ett påstående om övergrepp skall beaktas i vårdnadsmålet även om t.ex. en förundersökning hos polisen har lagts ned. Är det utrett att en förälder tidigare gjort sig skyldig till övergrepp, bör en nyanserad bedömning göras av det inträffade.
Om övergreppen har skett systematiskt under en längre tid, varit allvarliga eller riktats mot flera personer, finns det ofta skäl att utgå från att barnet skulle fara illa med den föräldern som vårdnadshavare. Detsamma gäller om det framgår att övergreppen är ett utslag av förövarens behov av att utöva makt och kontroll över sitt offer. Ett sådant beteende kan vara svårt att förändra och innebär allmänt sett en större risk för att barnet skall fara illa.
Om en förälder däremot gjort sig skyldig till en enstaka överilad handling mot den andra föräldern, kan risken vara mindre för att barnet kommer att fara illa. Av betydelse är också när våldet eller kränkningarna har skett. Ligger övergreppen långt tillbaka i tiden och har förhållandet mellan föräldern och barnet fungerat väl efter detta, behöver de inte alltid innebära att det finns en risk för att barnet far illa. Är det omvänt så att övergreppen nyligen har ägt rum, och är förhållandet mellan barnet och föräldern osäkert, kan risken vara större. Har föräldern genomgått behandling för att undvika en upprepning, är även det en omständighet som måste beaktas. Hänsyn måste givetvis också tas till barnets egen inställning.
Som kommittén nämner är det angeläget att inte bara domstolen utan även den som utreder frågor om vårdnad, boende och umgänge prövar påståenden om övergrepp och gör en riskbedömning. Utredningen ger ett viktigt underlag för domstolens beslut och måste därför ta upp alla sådana omständigheter som är väsentliga för domstolen att ha kännedom om.
Genom sin kontakt med och kännedom om barnet måste utredaren skaffa sig en bild av hur barnet upplever sin situation och hur eventuella övergrepp i familjen har påverkat och kommer att påverka barnet framöver, liksom risken för att framtida övergrepp kan komma att ske.
Genom utredningen kan det också komma fram omständigheter som tyder på att ett påstående om övergrepp saknar grund. Det bör vara Socialstyrelsen uppgift att sammanställa kunskap om och medverka till metodutveckling för hur riskbedömningen skall göras. Socialstyrelsen har också en betydelsefull uppgift när det gäller information, utbildning och annat stöd till dem som handlägger frågorna inom socialtjänsten.
Prop. 2005/06:99 s. 42.
Lägg till artikeln i dina kanaler