Det råder i dag stor enighet inom beteendevetenskapen om att det för ett barns utveckling är viktigt att barnet har nära och goda relationer till båda föräldrarna, även om dessa bor isär. Detta gäller inte minst lite äldre barn som bor hos den förälder som är av motsatt kön.
Publicerad - 20 september 2024, redigerad - 20 september 2024
Om vårdnadshavaren motsätter sig det umgänge som begärs av en förälder (eller någon annan som står barnet särskilt nära) återstår för den som vill ha umgänge med barnet att föra talan vid domstol. Domstolen skall då, i likhet med vad som gäller i fråga om vårdnaden, besluta i umgängesfrågan efter vad som är bäst för barnet.
Socialstyrelsen har i en rapport redovisat resultatet av en undersökning av avgöranden från bl.a. tingsrätter och hovrätter i umgängesfrågor från åren 1984 och 1985. Vad först gäller tingsrätterna framgår av undersökningen att den klart vanligaste umgängesformen är s.k. "varannan-umgänge". Därmed avses umgänge vartannat/vart tredje veckoslut, varannan storhelg, vartannat sportlov och tre till fyra veckor på sommaren. Denna umgängesform förekom i runt hälften av alla fall.
Den näst vanligaste modellen innefattar ett mer begränsat umgänge, typ vartannat/vart tredje veckoslut, endast någon storhelg och ett par veckor på sommaren. Cirka en tredjedel av tingsrättsdomarna innehöll ett umgänge av denna omfattning. Endast i cirka 15 procent av domarna var umgänget av större omfattning än i "varannan-modellen". I cirka en procent av fallen medgavs inget umgänge alls.
Redovisningen av hovrättsdomar om umgänge visar på en liknande bild.
Det anförda torde visa att utgången i umgängesmål i praktiken tenderar att följa vissa modeller. I och för sig är det inget onaturligt att förhållandena i mål om umgänge ofta är sådana att omfattningen av umgänget blir i huvudsak densamma. Det är dock inte säkert att ett umgänge som avser veckoslut, större helger och en del av sommaren alltid är det bästa. Många gånger kan det vara av värde om umgänge utövas inte bara under semestrar och helger utan också under vardagen. Ett sådant umgänge kan ibland vara svårt att få till stånd på grund av t.ex. föräldrarnas bostadsförhållanden och förvärvsarbete samt barnets skolgång.
Men om förutsättningarna för ett vardagsumgänge är goda, kan det finnas skäl att eftersträva ett sådant. I andra fall, exempelvis där den förälder som inte har vårdnaden vistas på en annan ort under långa tider, kan kanske ett umgänge som koncentreras till några få men längre perioder vara lämpligast. Över huvud taget torde det finnas anledning att stryka under vikten och betydelsen av att umgänget blir individuellt anpassat och flexibelt och att domstolars beslut om umgänge också i övrigt utformas så att de beaktar de skilda aspekter som kan förekomma i sammanhanget och svarar mot barnets behov.
En schabloniserad bedömning av umgängesfrågor kan leda inte bara till stereotypa umgängesmodeller utan också till att en förälders talan om umgänge bifalls trots att det vore bäst för barnet om något umgänge inte alls förekom. Det kan i ett enskilt fall förhålla sig på det sättet att det ur barnets synvinkel är bäst om något umgänge inte alls äger rum eller om umgänge kommer till stånd först när barnet har nått en mogen ålder. Så kan vara fallet exempelvis om föräldern har gjort sig skyldig till ett allvarligt övergrepp mot barnet. Därmed är dock inte sagt att umgänge bör uteslutas i alla sådana fall. Det måste som alltid bli beroende av en individuell prövning.
Det kan i detta sammanhang finnas anledning att stryka under betydelsen av att den förälder som barnet skall umgås med också medverkar till att umgänge kommer till stånd. Många gånger kan ett barn knyta stora förväntningar till planerade umgängestillfällen, förväntningar som kan förbytas i besvikelser om den förälder som barnet skall umgås med inte medverkar till umgänget.
Det ligger i sakens natur att ett sådant förfarande inte heller bidrar till den atmosfär av samverkan mellan föräldrarna som bäst gagnar barnet. Det är därför viktigt att umgängesföräldern medverkar till att umgänge kommer till stånd i den utsträckning som är planerat. Om en förälder regelmässigt inte medverkar till att planerade umgängestillfällen blir av, kan detta vara en faktor som, med hänsyn till barnets bästa, kan tala för att antalet planerade umgängestillfällen bör bli färre.
Det har under lång tid förts en debatt om umgängesfrågor i vid bemärkelse. En hel del kritiska röster har höjts. Kritiken riktar sig nu inte så mycket mot umgängesreglerna som sådana. Från flera håll, bl.a. från riksdagens sida har uttalats att reglerna i sig torde få anses ha en i väsentliga avseenden lämplig utformning. Det som har väckt debatt är i stället den praktiska tillämpningen där en större flexibilitet och anpassning till förhållandena i det enskilda fallet önskas.
Det förhållandet att den praktiska tillämpningen inte uppfattas som tillfredsställande ger naturligtvis anledning att överväga om inte vikten av en individuell prövning tydligare borde strykas under i lagtexten. Mot bakgrund av att högsta domstolen i det förut nämnda rättsfallet tagit avstånd från schablonmässigt bestämda umgängestider och framhållit betydelsen av att prövningen företas under beaktande av omständigheterna i det särskilda fallet, torde det dock finnas skäl att låta frågan om en mera allmän ändring i umgängesreglerna anstå till dess att en förnyad utvärdering av praxis i umgängesfrågor har gjorts.
I ett avseende ter sig emellertid omedelbara åtgärder påkallade. Jag tänker på s.k. umgängessabotage, en fråga som under senare tid kommit allt mer i blickpunkten. Det har förekommit en del uppmärksammade fall där vårdnadshavaren har försökt att på olika sätt hindra en kontakt mellan barnet och den andra föräldern. Från praktikerhåll omvittnas också att det inte är ovanligt att vårdnadshavaren genom olika åtgärder försvårar eller omöjliggör för barnet att få träffa den andra föräldern. Med hänsyn till den vikt som ett fungerande umgänge med båda föräldrarna typiskt sett har för barnets psykiska hälsa finns det uppenbarligen anledning att se allvarligt på fall där vårdnadshavaren försöker sabotera barnets möjligheter att träffa den andra föräldern.
De nuvarande reglerna bygger på att vårdnadshavaren har ett ansvar för att barnets behov av umgänge med en förälder som inte är vårdnadshavare skall tillgodoses. I ett färskt avgörande har högsta domstolen också i ett vårdnadsmål fäst vikt vid att den ena föräldern motarbetat barnets möjlighet till umgänge med den andra föräldern. I skilda sammanhang har det emellertid rests krav på att vårdnadshavarens ansvar skall betonas ytterligare. Från några håll har också framförts krav att, om en vårdnadshavare motsätter sig att barnet får träffa den andra föräldern, vårdnaden mer eller mindre automatiskt skall flyttas över till den andra föräldern.
En regel av sist angivet slag kan dock knappast komma i fråga. Till en början är det tydligt att enbart det förhållandet att en förälder är ovillig att låta barnet träffa den andre föräldern inte gärna kan motivera bedömningen vare sig att det skulle röra sig om umgängessabotage eller att vårdnadshavaren skall bedömas som olämplig. Förälderns handlande kan ha sin grund i en strävan att söka skydda barnet från att utsättas för övergrepp eller annars råka illa ut. Det kan naturligtvis också finnas andra skäl som kan motivera att vårdnaden inte bör flyttas över till den andra föräldern. Varje fall måste bedömas utifrån de omständigheter som föreligger i just det fallet.
I promemorian har föreslagits en annan lösning. Tanken är att i en lagregel slå fast att vid bedömningen av vad som är bäst för barnet frågan om barnets behov av kontakt med båda föräldrarna skall ges en särskilt framträdande plats. Detta är inte någon ny princip. I förarbetena till de nuvarande reglerna har sålunda uttalats att, om inte andra omständigheter talar för en annan lösning, domstolen bör till vårdnadshavare förordna den av föräldrarna som kan antas bäst främja ett nära och gott samarbete mellan barnet och den andra föräldern.
Ingen remissinstans motsätter sig heller den nyss återgivna principen, men ett par instanser ifrågasätter behovet av att låta den komma till direkt uttryck i lagtexten. För egen del anser jag dock att frågan om barns möjlighet att umgås med båda föräldrarna är så grundläggande att den förtjänar en uttrycklig lagreglering. I likhet med det stora flertalet remissinstanser förordar jag därför att en särskild regel tas in i föräldrabalken av innebörd att domstolarna vid bedömande av vårdnadsfrågan skall fästa avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna.
En regel av det slaget träffar vårdnadsfrågor i allmänhet men torde kunna bli av särskild betydelse i omprövningsfall. Det finns då normalt utredning tillgänglig om hur umgänget mellan barnet och föräldrarna har fungerat under förfluten tid. Om det i ett sådant fall visas att en förälder utan godtagbara skäl för sitt handlande har motarbetat ett umgänge mellan barnet och den andra föräldern, kan detta vara ett tecken på att vårdnadssituationen kart behöva ändras. Som jag tidigare har framhållit måste dock lyhördhet visas för orsakerna till varför den ena föräldern motarbetat ett umgänge.
Prop. 1990/91:8 s. 38.
Lägg till artikeln i dina kanaler
Annonser
Senaste artiklarna med samma ämne
