Utredning om vårdnad, boende eller umgänge

Domstolen får därvid fastställa riktlinjer för utredningen och bestämma en viss tid inom vilken utredningen skall vara slutförd. Vidare skall domstolen se till att utredningen bedrivs skyndsamt. Den socialtjänsteman som av socialnämnden utses att verkställa utredningen skall själv svara för den och sända rapporten direkt till domstolen. Denna ordning gäller sedan den 1 mars 1991 då socialnämnden frikopplades från arbetet med vårdnads och umgängesutredningar.

Utredningen skall i normalfallet inte mynna ut i ett förslag till domstolen utan endast innefatta en redovisning av insamlade och sammanställda fakta och upplysningar om barnet och dess föräldrar. Den utredande tjänstemannen skall i varje enskilt fall själv avgöra om det insamlade faktamaterialet skall kompletteras med en slutsats från hans eller hennes sida. Vägledande bör vara vad som är barnets bästa. 1991 års reform har mottagits i stort sett positivt av domare, advokater och socialtjänstemän.

I den utvärdering som Vårdnadstvistutredningen har gjort har det inte kommit fram några påtagliga brister med den nuvarande ordningen. Liksom i den diskussion som ledde till 1991 års reform har dock från personer med erfarenhet av handläggningen av vårdnadstvister framförts att vårdnadsutredningen alltid borde innehålla något ställningstagande från den som genomfört utredningen.

Som anfördes i samband med 1991 års reform finns det både för och nackdelar med en ordning som innebär att utredaren skall ta ställning i sakfrågan. En preferens för den ena föräldern kan av den andra föräldern uppfattas som en nedvärdering, vilket kan öka de motsättningar som kan finnas mellan föräldrarna. Samtidigt kan det finnas fall där det är av stort värde att den som är väl insatt i ärendet och kanske hyser en bestämd uppfattning ger uttryck för den.

De för- och nackdelar som är förknippade med olika alternativ analyserades noga i samband med 1991 års reform. Tillräckliga skäl för regeringen att nu frångå sin tidigare ståndpunkt har inte anförts. Även i framtiden bör utredaren alltså själv få bedöma om han eller hon vill komplettera det insamlade faktamaterialet med en egen slutsats.

Utgångspunkten vid domstolens bedömning av frågor om vårdnad m.m. är barnets bästa. Det torde mot den bakgrunden i många fall vara naturligt att den som gör utredningen resonerar om vad olika beslutsalternativ kan innebära för barnet. Det har inte framkommit något som tyder på att utredarna i dag inte skulle utreda och för domstolen redovisa vilka konsekvenser olika lösningar kan få för barnet.

Mot bakgrund av den diskussion som förts i bl.a. förarbetena till de ändringar i socialtjänstlagen som träder i kraft den 1 januari 1998 kan i alla händelser förväntas att utredarna framdeles vid behov lämnar en konsekvensbeskrivning. Mot den bakgrunden anser regeringen att det inte finns skäl att nu införa någon lagbestämmelse om en skyldighet att redovisa konsekvensbeskrivningar.

Prop. 1997/98:7 s. 90.