Begreppet målsman har historiskt använts i svensk rätt för att beskriva en person som har rättslig behörighet att företräda någon annan, ofta ett barn eller en omyndig person, i juridiska och ekonomiska frågor. Det har varit nära kopplat till förmynderskap och vårdnad.
Utvecklingen av begreppet har påverkats av flera centrala lagar och förordningar. Nämnas kan införandet av den nya giftermålsbalken, föräldrabalken, förmynderskapsförordningen, lag om god man för ensamkommande barn och förmynderskapsreformen 1988.
Dessa lagar och reformer har successivt ersatt begreppet målsman med mer specifika juridiska termer som förmyndare, god man och förvaltare.
Rättspraxis har vidare spelat en viktig roll i att forma dessa juridiska roller och säkerställa att ingripande åtgärder endast vidtas när det är absolut nödvändigt.
Praxis har utvecklats i linje med lagstiftningens principer om att minimera ingripanden i den enskildes personliga integritet och att säkerställa rättssäkerhet.
Domstolar har betonat att förvaltarskap endast ska anordnas som en sista utväg, att muntlig förhandling är viktig för rättssäkerheten, och att överförmyndaren har ett tungt ansvar att tillgodose behovet av ställföreträdarskap.
Vidare har praxis visat att godmanskapets omfattning ska vara välmotiverad och att särskilt förordnade vårdnadshavare är centrala för ensamkommande barns rättsliga skydd.
Källa:
JUNO
Lägg till artikeln i dina kanaler
Senaste artiklarna med samma ämne
