Ett barn blir till

För att skapa ett barn behövs en mamma och en pappa. Det är lika självklart, när det gäller den psykologiska tillblivelsen av ett barn som när det gäller den fysiska. Barnet är en produkt av sina föräldrar. Biologiskt lämnar de sina gener, sina ärftliga förutsättningar till barnet, och miljö, livslopp, omständigheter modifierar och utvecklar dessa genetiska förutsättningar till den enskilde individens unika biologiska varelse.

På samma sätt utgör föräldrarna psykologiskt barnets ursprung och ger det dess psykologiska grundförutsättningar. Den klassiska utvecklingspsykologin visar hur detta sker i ett samspel mellan barnet och i första hand modersgestalten, varefter så småningom fadersgestalten blir allt viktigare.

Via modersgestaltens närande-värnande funktion får barnet grundtrygghet som är avgörande för de utmaningar, det sökande sig utåt, som fadersfunktionen stimulerar. I ett ständigt samspel mellan trygghet och utforskande, mellan närhet och separation och med sin unika genetiska uppsättning som förutsättning, utvecklar barnet sin grundläggande personlighet och sina grundläggande erfarenheter av och modeller för kvinnligt och manligt och av relationer mellan generationer och mellan könen.

Barnets upplevelse av sig själv, av självbild och identitet får sin ursprungliga form under de första levnadsåren upp till skolåldern och utvecklas vidare, nyanseras och fördjupas under pubertet och tonår. I mycket skapas identitet genom upplevelser och erfarenheter av likheter och skillnader. Den lilla flickan får veta och ser att hon liknar sin mamma och skiljer sig från sin pappa, men också att hon har sin pappas näsa, sin storebrors sinne för rytm, sin mammas temperament.

På samma sätt ser pojken likheterna med pappa men också att han har sin mammas hårfärg o s v. De första spåren av identitet och könstillhörighet skapas. När barnet härmar den vuxne, konkurrerar med den vuxne och söker den vuxnes bekräftelse och kärlek är detta också delar i identitetsutvecklingen. Barnet konstruerar på så sätt successivt bilden av sig själv, av likheter och skillnader, nyanser och kontraster så att ett jag framstår allt tydligare.

Och i detta jag finns för alltid, fast integrerat, barnets upplevelse, erfarenheter och minnen av båda sina föräldrar. Detta gäller oberoende av om föräldrarna lever tillsammans eller inte, för även det barn som inte träffar en förälder har inom sig föreställningar och fantasier om både sin pappa och sin mamma, även om dessa bygger på mycket knappa erfarenheter. Utan kärlek överlever inget barn. Det har äldre tiders grymma experiment visat och det framgår tydligt i många modernare vetenskapliga studier.

Att vara älskad som den man är, utgör grunden i ett gott självförtroende – inte att få beröm för framgångar eller förmågor. När barnet upplever att det duger och att dess särart respekteras, att dess olika drag och fasetter ses som en helhet som inte i grunden ifrågasätts, då växer barnets självtillit och en positiv självbild skapas. Ett gott självförtroende är en av de viktigaste faktorerna för en god psykisk – och sannolikt också fysisk – hälsa.

Vad skapar då ett dåligt självförtroende, en negativ självbild, en negativ identitet? Om barnet upplever att föräldrar och viktiga andra vuxna mer eller mindre förkastar eller tar avstånd ifrån det eller från delar av barnets personlighet, så är det stor risk att barnet självt tar över dessa värderingar av sig själv.

Det kan givetvis ta sig olika uttryck. Barnet kan nedvärdera sig, inte tilltro sig saker som det borde klara, inte våga satsa, men det kan också resultera i att barnet förnekar väsentliga delar av sig själv eller projicerar sådana delar på andra som sedan blir måltavla för barnets ovilja, kritik, aggressivitet. Orsakerna till att sådant sker kan vara många och sammansatta, men i skilsmässosituationer och när föräldrar strider om ett barn är risken större.

Då befinner sig föräldrarna i konflikt och är kritiska, arga och förkastande gentemot varandra. Barnet kan då lätt få känslan av att den kritik de hör en förälder rikta mot den andra, också gäller barnet i de avseenden som barnet upplever att det liknar den andre föräldern. Oftast varseblir föräldrarna barnets situation och förmår skydda barnet, förklara för det, prioritera dess intressen.

De flesta barn går oskadade ur sina föräldrars skilsmässa, även om alla barn lider av den och önskar sina föräldrar sams igen. Men stundom dras barnet djupt in i föräldrakonflikten, används och spelas ut, offras i striden, och utsätts för ibland fleråriga dragkamper och lojalitetskonflikter, och de barnen riskerar, beroende på ålder och var i sin psykologiska utveckling de är, olika typer av skador och svårigheter.

Förutom sorg och smärta är det självbild och synen på och tilltron till relationer, som hotas. Om min mamma anser att min pappa är skurkaktig och ondsint, vad anser hon då om det hos mig som liknar honom – och hur ser jag mig, när den som betyder mest kanske ser mig sådan?

Barn- och ungdomspsykiatriska synpunkter på vårdnad, boende och umgänge
av Torgny Gustavsson, överläkare i barn- och ungdomspsykiatri, Växjö, Ds 1999:57