Digital bekräftelse av föräldraskap

Moderniseringen bör gälla alla typer av föräldraskap (faderskap, föräldraskap enligt 1 kap. 9 § och fader- och moderskap enligt de särskilda reglerna som tillämpas om en av föräldrarna eller båda har ändrat könstillhörighet).
Regleringen är i dag uppbyggd utifrån att en man bekräftar faderskapet till ett barn som har fötts av en kvinna (1 kap. 4 § föräldrabalken). Genom hänvisningar tillämpas reglerna även vid bekräftelse av föräldraskap enligt 1 kap. 9 § och bekräftelse av faderskap och moderskap när en förälder eller båda har ändrat könstillhörighet (1 kap. 9 § tredje stycket, 13 § andra stycket och 14 § andra stycket föräldrabalken).
Liksom när det gäller förslagen om att föräldraskap ska presumeras i fler situationer anser regeringen att moderniseringen av regelverket för bekräftelse av föräldraskap nu bör ske inom ramen för föräldrabalkens befintliga struktur och terminologi. Förslagen utgår därför från bekräftelse av faderskap men kommer att omfatta även föräldraskap enligt 1 kap. 9 § och moderskap enligt 1 kap. 14 §, och när det i fortsättningen talas om modern avses den som har fött barnet.
Utredningen överväger en förenkling i form av en möjlighet för föräldrar att bekräfta föräldraskapet vid mödrahälsovården eller på sjukhus i samband med barnets födelse. En sådan möjlighet finns bl.a. i Norge och Finland. Utredningen landar i bedömningen att en sådan ordning inte bör införas.
I likhet med bl.a. Svensk Förening för Obstetrik och Gynekologi och Mödrahälsovårdsöverläkargruppen delar regeringen den bedömningen. Det framstår inte som ändamålsenligt eller motiverat att hälso- och sjukvården ska lägga ner tid och resurser på att hantera bekräftelser av föräldraskap. Regeringen delar utredningens bedömning att det framstår som en mindre lämplig ordning att hälso- och sjukvården ska ägna sig åt myndighetsutövning i en fråga som ligger inom socialnämndens ansvarsområde. Som utredningen konstaterar finns det vidare tekniska utmaningar med att bygga upp ett sådant system. Det bedöms inte heller lämpligt att utvidga hälso- och sjukvårdens anmälningsplikt till socialnämnden till att omfatta fall då det finns tveksamheter kring vem som är förälder till ett barn, i linje med vad Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet förespråkar för att undvika felaktiga bekräftelser av föräldraskap.
Utredningen föreslår i stället att det införs en möjlighet för föräldrar att digitalt bekräfta föräldraskapet till ett barn utan medverkan av socialnämnden. En möjlighet till digital bekräftelse finns i bl.a. Danmark och sedan den 1 januari 2021 även i Norge. Enligt utredningen visar erfarenheter från Danmark att över 90 procent av nyblivna ogifta föräldrar använder sig av denna möjlighet. En klar majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot utredningens förslag.
Flera remissinstanser tar dock, i likhet med utredningen, upp risken för att fler föräldraskap felaktigt bekräftas om det inte finns något krav på att socialnämnden ska godkänna bekräftelsen. Det gäller särskilt vid assisterad befruktning där det ställs krav på samtycke, behörig inrättning och möjlighet för barnet att ta del av uppgifter om spermiedonatorn. Regeringen instämmer i att det finns en risk för en viss sådan ökning men anser, i likhet med utredningen och flertalet remissinstanser, att detta inte utgör ett tillräckligt skäl mot att införa den föreslagna ordningen.
I sammanhanget är det viktigt att ha i åtanke att det handlar om att införa en möjlighet till digital bekräftelse, som föräldrar som är överens i frågan kan använda sig av. Som utredningen konstaterar avslutas den övervägande delen av alla ärenden som handläggs hos socialnämnden med att föräldraskapet bekräftas och det är ovanligt med en talan om att bekräftelsen saknar verkan mot den som har lämnat den. När föräldrarna är sambor och lämnar samstämmiga uppgifter används i regel ett förenklat förfarande som, om föräldrarna är kända för socialnämnden, ofta innebär att kontakten mellan socialnämnden och föräldrarna sker endast per telefon eller brev (se även prop. 1969:124 s. 103 och 1973:100 s. 65).
Den ordning som gäller i dag innebär alltså att godkännandet av bekräftelsen oftast endast bygger på föräldrarnas samstämmiga uppgifter om föräldraskapet och att det inte alltid krävs att föräldrarna besöker socialnämnden för att bekräfta föräldraskapet. När det gäller risken för att föräldraskap bekräftas efter en assisterad befruktning med donerade spermier trots att reglerna för att fastställa föräldraskap efter en sådan behandling inte har följts anser regeringen att det finns anledning att – liksom när det gäller föräldraskap enligt de föreslagna nya presumtionerna – genom tydlig information motverka att föräldraskap felaktigt fastställs.
Flera remissinstanser, bl.a. Stockholms tingsrätt, efterfrågar också och framhåller vikten av informationsinsatser. Informationen behöver ta sikte på bl.a. de risker som är förknippade med att bekräfta ett föräldraskap trots att förutsättningarna inte är uppfyllda (se nedan och avsnitt 6). Mot denna bakgrund anser regeringen, till skillnad från Juridiska institutionen vid Handelshögskolan vid Göteborgs universitet och Svea hovrätt, att en digital bekräftelse av ett föräldraskap bör kunna ske utan socialnämndens medverkan.
I likhet med utredningen anser regeringen att kravet på moderns godkännande bör upprätthållas vid en digital bekräftelse. Modern har kunskap om omständigheterna vid barnets tillkomst och har därmed information av betydelse för att det rättsliga föräldraskapet ska bli korrekt. Att modern digitalt godkänner bekräftelsen innebär att samstämmiga uppgifter om föräldraskapet lämnas från den som bekräftat föräldraskapet och modern. Detta är en tydlig indikation på att ärendet kan betecknas som okomplicerat och att ytterligare utredning inte är behövlig, dvs. att det handlar om ett ärende som lämpligen kan hanteras utan socialnämndens medverkan inom ramen för ett system för digital bekräftelse. En digital bekräftelse av ett föräldraskap bör mot den bakgrunden inte kunna godkännas av en särskilt förordnad vårdnadshavare eller en tillfällig vårdnadshavare för barnet utan endast av modern (jfr 1 kap. 4 § föräldrabalken).
Ett digitalt system kan upprätthålla en hög grad av säkerhet. Genom att den som bekräftar föräldraskapet och modern använder en avancerad elektronisk underskrift kan betryggande identifiering och äkthet uppnås. Som utredningen konstaterar kan kravet på arkivbeständighet uppfyllas även med ett digitalt system för bekräftelse av föräldraskap. Att bekräftelse och godkännande ska ske med en avancerad elektronisk underskrift behöver inte regleras i lag. När det gäller den risk som Svea hovrätt tar upp för att någon olovligen använder någon annans e-legitimation eller på annat sätt använder den digitala tjänsten för att medvetet göra en felaktig bekräftelse bedöms den risken inte vara större än den risk för missbruk som finns med dagens regelverk, t.ex. vid tillämpning av det förenklade förfarande då föräldrarna inte behöver besöka socialnämnden.
Elektronisk identifiering kan erbjuda mycket hög säkerhet och tillförlitlighet (se prop. 2015/16:72 s. 34 och jfr prop. 2019/20:189 s. 35). Som utredningen konstaterar kan en bekräftelse angripas på den grunden att den är ogiltig enligt allmänna regler om rättshandlingar ogiltighet (jfr rättsfallen NJA 1965 s. 333 och NJA 2005 N 42).
Införandet av en möjlighet till digital bekräftelse av ett föräldraskap utan socialnämndens medverkan får till följd att det inte längre kommer att finnas någon dokumentation hos kommunerna om det bekräftade föräldraskapet. Som regeringen konstaterar när det gäller de nya föräldraskapspresumtioner som nu föreslås får dock barnets rätt till kännedom om sitt ursprung anses tillgodosedd genom nuvarande regler om att det ska finnas en anteckning om donatorn i en särskild journal och att socialnämnden är skyldig att hjälpa barnet att ta reda på om det finns uppgifter antecknade i en sådan journal.
Sedan den 1 januari 2019 gäller även att ett barn som har tillkommit genom en assisterad befruktning med donerade könsceller har rätt att få veta det av sina föräldrar. Föräldrarna ska så snart det är lämpligt upplysa barnet om att han eller hon har tillkommit genom en sådan behandling (1 kap. 15 § föräldrabalken).
En möjlighet till digital bekräftelse av föräldraskap skulle sannolikt leda till att fler barn snabbare får två rättsliga föräldrar och därmed innebära att barnets rättigheter stärks. En sådan ordning skulle även innebära en betydande förenkling för ett stort antal föräldrar. Även ur ett föräldraperspektiv är det positivt att föräldraskapet för den som inte har fött barnet kan fastställas i nära anslutning till barnets födelse. Vidare skulle införandet av en möjlighet till digital bekräftelse, som bl.a. SKR påpekar, även effektivisera socialnämndernas verksamhet och leda till att de kan fokusera på de mer komplexa ärendena. Som utredningen konstaterar skulle en sådan ordning även innebära en enhetlighet som motverkar att lika fall handläggs olika i olika delar av landet.
Sammanfattningsvis anser regeringen att det bör införas en möjlighet till digital bekräftelse av föräldraskap utan socialnämndens medverkan. Införandet av en sådan möjlighet ligger i linje med den digitala utveckling som har skett på andra områden, t.ex. på skatte- och folkbokföringsområdet. En sådan lösning är också i linje med regeringens mål för digitaliseringspolitiken, nämligen att Sverige ska vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter (prop. 2011/12:1 utg.omr. 22, avsnitt 4).
Källa:
Prop. 2020/21:176 s. 37
Lägg till artikeln i dina kanaler