Barnen beskriver att de har deltagit i samtal med familjerätten vid upprepade tillfällen och fått svara på frågor om sin situation. Samtidigt upplever de att deras berättelser inte fått något verkligt genomslag i beslutsfattandet.
För barnen handlar delaktighet därför inte enbart om att få tala, utan om att deras erfarenheter och åsikter tas på allvar och tillmäts betydelse. Detta framkommer särskilt tydligt i berättelserna från de barn som under flera år varit föremål för återkommande domstolsprocesser.
En flicka har beskrivit hur hon redan från fem års ålder berättade att hon inte ville bo hos sin pappa och framför allt inte övernatta där, eftersom hon inte kände sig trygg. Trots detta beslutades ett umgänge som inte stämde överens med hennes uttryckliga vilja. För henne blev den centrala frågan inte bara varför beslutet blev annorlunda än hon önskade, utan varför ingen kunde förklara för henne hur hennes åsikter hade beaktats.
En annan flicka, som varit föremål för flera processer sedan två års ålder, har beskrivit hur hennes tilltro till samtalen successivt försvann. Hon upplevde inte att familjerättens syfte var att förstå hennes situation. Hon har beskrivit det enligt följande:
"Det är bättre att bara vara tyst. Ingen hör vad jag säger ändå."
Hennes berättelse illustrerar hur barns vilja att uttrycka sina åsikter riskerar att minska när de inte upplever att deras berättelser gör någon skillnad. Flera barn beskriver också att vuxna i högre grad lyssnade på föräldrarna än på dem.
Ett barn har uppgett:
"Det är pappas och mammas lag."
Samtalen visar att barn inte nödvändigtvis förväntar sig att de alltid ska få sin vilja igenom. Däremot förväntar de sig att deras upplevelser ska tas på allvar och utgöra en verklig del av beslutsunderlaget.
SOU 2026:66
Följ oss på sociala medier
Senaste artiklarna med samma ämne
