Gemensam vårdnad är generellt att föredra ur barnets synpunkt. Visserligen är sannolikt de positiva effekter man kan förvänta sig vid generell gemensam vårdnad även för ogifta föräldrar eller föräldrar som ej sammanlevt, mindre än de man sett i materiel där föräldrarna aktivt valt gemensam vårdnad, men allt talar ändå för att generella regler är bra för barnet.
Barnet får genom generell gemensam vårdnad många viktiga signaler som att samhället förväntar sig gemensamt föräldrautövande, att bägge föräldrarna är likställda, delaktiga och lika viktiga och att barnet kan vända sig till och använda sig av bägge sina föräldrar. Generella regler utgör också ett besked till föräldrarna att de ej kan/bör stiga av sitt föräldraansvar för att de separerar som makar eller har valt att aldrig sammanleva.
Den viktigaste effekten av, men samtidigt den viktigaste förutsättningen för ett gott utfall av gemensam vårdnad, är givetvis föräldrarnas samarbetsförmåga och förmåga att prioritera barnet, och inte detformella vårdnadsbeslutet.
De situationer då gemensam vårdnad inte automatiskt bör bli aktuell är då en förälder utsatt barn för fara eller skadat barnet som vid sexuella övergrepp eller misshandel, eller då skadan varit indirekt, som när den andra föräldern blivit misshandlad eller allvarligt hotad.
Dels är de nödvändiga förutsättningarna för samarbete då knappast för handen, dels är risken stor, att barnet uppfattar den misshandlande föräldern som ett hot och en fara, och att den gemensamma vårdnaden därmed utgör en stark otrygghetsfaktor för barnet.
Gemensam vårdnad bör heller inte förekomma i de fall, då motsättningarna mellan föräldrarna är så stora att de inte förmår samverka om barnet utan använder diskussionerna om barnets vårdnad och om dess väl och ve för att bekämpa, kränka och såra varandra. Gemensam vårdnad skulle i dessa fall innebära att man gjorde barnet till föräldrarnas slagfält och vapen.
Visserligen kan man argumentera att den gemensamma vårdnaden kan tjäna som påtryckning och uppmaning till föräldrarna att utveckla sin samarbetsförmåga, men i de fall då förutsättningarna är mycket dåliga, tar en sådan utveckling – om den alls sker – så lång tid och är så plågsam, att barnets psykiska hälsa och utveckling riskeras under förloppet.
Det är således inte de civilrättsliga förhållandena mellan föräldrarna utan deras inbördes relation och relationen till barnet, som skall avgöra när avsteg skall göras från den generella regeln om gemensam vårdnad. Därför förefaller det minst sagt osannolikt att gemensam vårdnad – eller växelvis boende – utdömt mot en förälders bestämda vilja, kan lända till barnets bästa. Tvärt om kan det bidra till ytterligare strid mellan föräldrar, vilket drabbar barnet negativt.
Barn- och ungdomspsykiatriska synpunkter på vårdnad, boende och umgänge
av Torgny Gustavsson, överläkare i barn- och ungdomspsykiatri, Växjö, Ds 1999:57
Lägg till artikeln i dina kanaler
Senaste artiklarna med samma ämne
