Myndigheter och yrkesverksamma är skyldiga att genast anmäla till en extern socialnämnd om de i sin verksamhet får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa. Detta inkluderar anställda inom socialtjänsten och andra myndigheter vars verksamhet berör barn och unga (19 kap. 1 § SoL).
Vårdnadsutredare, såväl anställda av socialtjänsten som anlitade externa utredare, omfattas av denna skyldighet.
Anmälningsskyldigheten är absolut och inte beroende av en bedömning av om det är lämpligt att anmäla. Det är alltså tillräckligt att misstanke om att ett barn far illa föreligger för att skyldigheten ska aktualiseras.
En utredare ska dock inte göra en anmälan till den egna socialnämnden. I stället sammanställs en intern rapport till dem inom socialtjänsten som utreder barn som kan fara illa.
Rapporteringsskyldigheten innebär att om någon inom socialtjänsten uppmärksammar eller får kännedom om ett missförhållande eller en påtaglig risk för ett missförhållande, ska detta genast rapporteras (27 kap. 2 § SoL).
En anmälan om oro för missförhållanden syftar således till att informera en extern socialnämnd att ett barn kan behöva skydd eller stöd.
En rapport, däremot, syftar till att informera den egna verksamheten om befarade missförhållanden som rör barn som får insatser inom verksamheten.
Lägg till artikeln i dina kanaler
Senaste artiklarna med samma ämne
