Barnets bästa ska gå före rätten till umgänge

Utredningens bedömning är att det inte är lämpligt, bl.a. med hänvisning till vikten av att det görs en individuell bedömning i varje enskilt fall. Att i lag peka ut vissa situationer där det som utgångspunkt inte ska vara något umgänge skulle enligt utredningen kunna vara skadlig för barnet, särskilt på lång sikt. Det är inte heller lämpligt att fokusera på förälderns beteende, eftersom utgångspunkten alltid ska vara barnets bästa.

Barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna kan aldrig väga tyngre än att barnet inte ska riskera att fara illa. Detta kommer också till uttryck i barnkonventionen. Där anges det att barnets rätt att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkta kontakter med båda föräldrarna ska respekteras, utom då detta strider mot barnets bästa.

Ett barns rätt till båda sina föräldrar får alltså aldrig innebära att barnet måste träffa en förälder under alla förhållanden. Umgänge med en förälder som barnet inte bor tillsammans med får inte riskera att skada barnet, varken fysiskt eller på något annat sätt. Som bl.a. Malmö kommun och Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd framhåller finns det situationer när det måste anses närmast självklart att umgänge riskerar att skada barnet och därmed inte är förenligt med barnets bästa.

Ett tydligt sådant exempel är om föräldern uppsåtligen har dödat eller allvarligt skadat barnets andra förälder, eller om föräldern har utsatt barnet för allvarligt våld. Regeringen instämmer med utredningen och de remissinstanser, bl.a. Rädda Barnen, som framhåller vikten av att det görs en individuell bedömning i varje enskilt fall av vad som är barnets bästa.

Enligt barnkonventionen måste innebörden av barnets bästa avgöras från fall till fall utifrån det enskilda barnets specifika situation och omständigheter. Det är därför inte lämpligt, såsom Lex Tintinföreningen föreslår, att införa en ordning som innebär att det utgör ett absolut hinder mot att besluta om umgänge om det i en barnutredning framkommit att barnet eller någon som barnet bor tillsammans med har varit utsatt för eller bevittnat våld.

Vikten av en individuell bedömning av vad som är bäst för barnet utesluter dock enligt regeringens mening inte en regel som anger att det också finns situationer där umgänge typiskt sett är skadligt för barnet. Som Kristinehamns kommun framför utgör en sådan presumtionsregel endast en huvudregel om att umgänge inte ska ske i en viss situation, som det går att göra undantag från. Detta ger utrymme för en individuell bedömning utifrån förhållandena i det enskilda fallet.

Frågan är hur en generell lagregel som ger uttryck för att det i vissa situationer, typiskt sett, är skadligt för barnet med umgänge ska utformas. Unizon hänvisar till den danska lagstiftningen om att umgänge som utgångspunkt inte ska ske om föräldern har dömts till fängelse för vissa typer av brott. En fördel med en sådan reglering är att en presumtion mot umgänge kan knytas till en avgränsbar och objektivt fastställbar omständighet.

Regeringen anser dock att en sådan ordning inte skulle vara tillräckligt långtgående. För det första omfattar den inte andra typer av våld och kränkningar som inte utgör något av de brott som föräldern enligt bestämmelsen ska ha dömts för. För det andra täcker den inte situationer då prövningen av en fråga om umgänge görs innan brottmålsprocessen är avgjord. Redan i dag gäller att det vid en riskbedömning i en fråga om vårdnad, boende och umgänge inte ställs lika höga beviskrav som i brottmål.

I det avseendet framstår en regel likt den danska, som kräver att föräldern dömts för vissa typer av brott, som ett steg bakåt för svensk del. Till exempel ska redan ett påstående om övergrepp beaktas även om en förundersökning om brott har lagts ner. Jämställdhetsmyndigheten förordar att det ska specificeras ett antal situationer i lag där umgänge typiskt sett är skadligt för barnet. Som bl.a. Unicef Sverige framför är det dock svårt att ringa in de situationer som kan motivera att barnet inte bör ha umgänge med en förälder. En rad gränsdragningsproblem skulle uppstå. Det kan inte heller uteslutas att andra situationer än de som anges som typiskt skadliga för barnet skulle komma att betraktas som mindre allvarliga, i linje med vad bl.a. Rädda Barnen framhåller.

Det är enligt regeringens bedömning en lämpligare ordning att direkt i portalparagrafen om umgänge i 6 kap. 15 § föräldrabalken framhålla att barnets rätt till umgänge med en förälder som det inte bor tillsammans med endast gäller i den utsträckning den är förenlig med barnets bästa. Ett sådant tillägg ger bestämmelsen en utformning som är i linje med såväl barnkonventionen som Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

Barnets rätt till sina föräldrar kvarstår självfallet. Det handlar i stället om att den rätten ska vara underordnad risken för att barnet far illa. Enligt portalparagrafen i 6 kap. 2 a § är det barnets bästa som är avgörande för frågor om umgänge. Genom att i 6 kap. 15 §, som särskilt reglerar barnets rätt till umgänge, hänvisa till barnets bästa vill regeringen lyfta fram att det vid bedömningen av om barnet ska ha umgänge med en förälder ska läggas särskilt fokus på risken för att barnet far illa och att kontaktprincipen i det avseendet är av underordnad betydelse.

Därmed betonas att barnets rätt att skyddas från våld, kränkningar och andra skadliga ageranden från en förälder alltid ska gå först. Det är barnets intressen och behov av umgänge som ska vara avgörande och det är inte barnets bästa att ha umgänge om umgänget innebär en risk för att barnet far illa.

Tillägget om barnets bästa kan därmed också liknas vid en skiftad presumtion, på så sätt att det uttrycks att rätten till umgänge inte gäller oinskränkt. Därigenom klargörs att det finns situationer där barnet som utgångspunkt inte ska ha umgänge, t.ex. när en förälder har utsatt barnet för allvarligt våld. Även i fall av mindre allvarligt våld eller kränkningar från en förälder mot barnet kan det självfallet vara så att ett umgänge inte är förenligt med barnets bästa.

Regeringens förslag är i linje med det som bl.a. Unizon vill uppnå med en reglering genom att det tydliggör att barnets bästa går före rätten till umgänge. Därigenom blir det klargjort att rätten till skydd mot våld och andra kränkningar alltid väger tyngre än behovet av kontakt med båda föräldrarna, utan att göra avkall på vikten av att göra en individuell bedömning i varje enskilt fall.

En situation som förtjänar att beröras särskilt är när barnet befinner sig i skyddat boende eller har skyddade personuppgifter på grund av risk för hot eller förföljelse från en förälder. Även i dessa situationer gäller att umgänge inte ska ske om det riskerar att skada barnet. I dessa fall finns också svårigheten med att barnets vistelseort i de flesta fall behöver hemlighållas för umgängesföräldern. Som bl.a. Länsstyrelsen i Östergötlands län (Nationellt centrum mot hedersrelaterat våld och förtryck) berör är det i princip oundvikligt att det läggs ansvar på barnet att inte avslöja var barnet befinner sig om barnet ska ha umgänge medan han eller hon befinner sig i skyddat boende, vilket inte är rimligt.

Det står därmed klart att ett umgänge medan barnet vistas i skyddat boende eller har skyddade personuppgifter till följd av behov av skydd i förhållande till umgängesföräldern i många fall skulle bli alltför påfrestande för barnet och därmed strida mot barnets bästa. Här kan också nämnas att socialnämnden numera har möjlighet att besluta att barnets vistelseort ska hållas hemlig för den vårdnadshavare som barnet inte är placerat i skyddat boende tillsammans med och hur barnets umgänge med den vårdnadshavaren ska utövas.

Även om socialnämndens beslut om umgängesbegränsning inte är bindande för domstolen i ett mål om umgänge är förekomsten av ett sådant beslut givetvis något som måste beaktas inom ramen för bedömningen av om umgänge är förenligt med barnets bästa. 

Prop. 2024/25:10 s. 22.