DNA-analyser i faderskapsärenden

För att en man skall förklaras vara far till ett barn måste enligt lagtexten två förutsättningar vara uppfyllda (1 kap. 5 § föräldrabalken). För det första måste det vara utrett att han har haft samlag med modern under den tid då barnet kan vara avlat (konceptionstiden). För det andra måste det med hänsyn till samtliga omständigheter vara sannolikt att barnet har avlats av honom. 

Som bevis för det biologiska släktskapet var man fram till början av 1900-talet hänvisad till att jämföra yttre kännetecken mellan barnen och de utpekade männen, bl.a. näsans eller munnens form.

De första genetiska undersökningarna i faderskapsärenden i Sverige utfördes under mitten av 1920-talet. De byggde på att man med tester på blod kan dela in personer i olika grupper beroende på vilka blodegenskaper de bär på och att de påvisade blodgrupperna ärvs med ett anlag från varje förälder.

År 1991 började DNA-analyser användas i vissa fall, och sedan år 1994 är faderskapsundersökningarna helt baserade på DNA-analyser. Analyserna görs vid Rättsmedicinalverkets rättsgenetiska avdelning. De utförs i de allra flesta fall på initiativ av socialnämnden men kan också beslutas av domstol enligt den tidigare nämnda lagen om blodundersökning vid utredning av faderskap.

DNA-analyser visar genetiska variationer direkt i arvsmassan. Barnet ärver hälften av sina gener från modern och hälften från fadern. Det undersöks om det hos den utpekade mannen finns gener som barnet måste ha ärvt från sin biologiska far. Varje enskild kromosom består av en lång sträng av DNA (deoxiribonukleinsyra). Vid analysen baserar man sig på undersökningar av delar av strängen som visar speciellt stor grad av individuell variation (DNA-markörer).

Med DNA-analys kan man utesluta praktiskt taget samtliga felaktigt utpekade män i ett faderskapsärende. Den genomsnittliga uteslutningskapaciteten är 99,998 procent. Av 10 000 felaktigt utpekade män kan alltså alla utom två uteslutas. Man får också en säkrare statistisk värdering av en icke-utesluten mans faderskapssannolikhet än med de metoder som tidigare användes.

För att Rättsmedicinalverket i sitt utlåtande skall kunna komma fram till att en man är barnets far krävs enligt verkets egen praxis i de allra flesta fall en sannolikhet på minst 99,99 procent.

Källa:
Prop. 2004/05:137 s. 50.