Utökade möjligheter för svensk domstol att fastställa faderskap enligt svensk lag

Enligt utredningen bör det införas en särskild regel om svenska domstolars behörighet att ta upp mål om fastställande av faderskap i situationer där barnet har sin hemvist i ett annat land, om fastställelsen avser en man med hemvist i Sverige, grunden för faderskapet är att barnet har tillkommit med mannens spermier och barnet i hemvistlandet inte har några andra rättsliga föräldrar än mannen och hans make, registrerade partner eller sambo. 

Utredningen föreslår också en regel om att svensk lag ska tillämpas i dessa mål. Som framgår ovan är dock svenska domstolar redan i dag behöriga att handlägga mål om faderskap när talan förs mot en man som har sin hemvist i Sverige. Det finns därför inte något behov av en kompletterande bestämmelse om svensk domstols internationella behörighet.

Däremot ska domstolen i dag som huvudregel tillämpa lagen i barnets födelseland och inte svensk lag. Regeringen delar utredningens bedömning att det är lämpligt att domstolen i stället tillämpar svensk lag i dessa mål. Eftersom socialnämnder kommer att tillämpa svensk lag i sin handläggning av sådana faderskapsärenden är det rimligt att svenska domstolar tillämpar samma rättsordning. Det bör också innebära att handläggningstiden i domstolen många gånger kan bli kortare.

Som utredningen påpekar innebär en sådan ordning ett avsteg från allmänna internationellt privat- och processrättsliga principer. Ett sådant avsteg bedöms dock enligt regeringen, på motsvarande sätt som när det gäller socialnämndernas tillämpning, vara motiverat.

Sammanfattningsvis anser regeringen således att det bör införas en särskild bestämmelse om att svensk lag ska tillämpas även när barnet har sin hemvist i ett annat land, om fastställelsen avser en man som har sin hemvist i Sverige, det påstås att barnet har tillkommit med mannens spermier och barnet i hemvistlandet inte har några andra rättsliga föräldrar än mannen och hans make, registrerade partner eller sambo.

Ett resultat av att svensk lag görs tillämplig är att surrogatmoderns make, i de fall hon är gift med en man, enligt presumtionen i 1 kap. 1 § föräldrabalken kommer att anses som barnets far. För att den genetiska fadern ska kunna fastställas som rättslig far måste först faderskapet för surrogatmoderns make hävas. Det bör därför vara möjligt att, under ovan angivna förutsättningar, i samma rättegång som talan om fastställande av faderskap ta upp en talan om hävande av faderskapet för surrogatmoderns make.

Om målet om fastställande av faderskap avslutas genom ett beslut om avvisning eller avskrivning, bör målet om hävande av faderskap avskrivas. I dessa fall finns det inte längre något beaktansvärt svenskt intresse av en hävningstalan.

Om en domstol har hävt faderskapet för surrogatmoderns make och fastställt faderskapet för barnets genetiska far, bör överinstansen, oavsett vem som har överklagat avgörandet, alltid pröva frågan om fastställande av faderskap. En annan ordning skulle kunna innebära att två motstridiga avgöranden blir gällande. Stockholms tingsrätt och Helsingborgs tingsrätt framhåller att det bör tydliggöras vilken socialnämnd som har behörighet att föra barnets talan när faderskap ska fastställas i domstol efter ett surrogatarrangemang i utlandet.

Enligt regeringen bör den socialnämnd som har möjlighet att medverka vid en fastställelse av faderskapet genom bekräftelse också ha möjlighet att föra barnets talan i domstol, dvs. socialnämnden i den kommun där den man som ska fastställas som far är folkbokförd. Detta bör komma till uttryck i lag. Socialnämndens möjlighet att föra barnets talan bör inte avse bara talan om fastställande av faderskap, utan – för att möjliggöra fastställande av faderskap i de fall surrogatmodern är gift – också talan om hävande av faderskap för surrogatmoderns make.

Källa:
Prop. 2017/18:155 s. 48.