Utländska åldersgränser vid adoption

I 1967 års Europarådskonvention om adoption finns en minimigräns om 21 år för adoptanten. Sverige var, som har nämnts i avsnitt 3, ansluten till denna konvention fram till 2003. 

Även 2008 års Europarådskonvention om adoption innehåller en bestämmelse om lägsta ålder (artikel 9). Denna bestämmelse är mer flexibel och anger att adoptanten ska ha uppnått den ålder som föreskrivs i staternas nationella lag, dock att minimiåldern som huvudregel inte får vara lägre än 18 år eller högre än 30 år.

Vidare anges att det ska vara en lämplig åldersskillnad mellan adoptanten och barnet, helst 16 år. Om det är till barnets bästa får staterna emellertid i lag frångå kravet på minimiålder eller åldersskillnad vid styvbarnsadoptioner eller om det föreligger ”exceptional circumstances”. Ett exempel som tas upp i den förklarande rapporten (paragraf 52) är om yngre syskon redan har adopterats av familjen och kravet på åldersskillnad inte är uppfyllt för att få adoptera ett äldre syskon.

Enligt finsk rätt ska en adoptant ha fyllt 25 år. Adoption kan emellertid också ske om adoptanten har fyllt 18 år och den som ska adopteras är adoptantens makes barn, eget barn som tidigare adopterats bort, eller om det finns andra synnerligen vägande skäl för adoption. I praxis tillämpas en åldersskillnad på högst 45 år mellan barn och adoptivföräldrar.

Dansk rätt har också en 25-årsgräns för adoptanten. Om det finns särskilda skäl kan en person som har fyllt 18 år adoptera. Huvudregeln är att en blivande adoptivförälder inte får vara mer än 40 år äldre än barnet. I praxis krävs som huvudregel en åldersskillnad om 14 år mellan adoptivbarnet och de blivande adoptivföräldrarna.

Enligt norsk rätt ska adoptanten ha fyllt 25 år. När starka skäl talar för det kan tillstånd till adoption ges till den som har fyllt 20 år.

Även isländsk rätt föreskriver att adoptanten måste ha fyllt 25 år för att få adoptera. Under vissa omständigheter kan en person som har fyllt 20 år få adoptera. För att makar ska få adoptera enligt tysk rätt räcker det att den ena maken är 25 år medan den andra maken måste ha fyllt 21 år. Om en ensam person adopterar ska denne ha fyllt 25 år. För det fall åldersskillnaden är större än 40 år mellan barnet och adoptanten anses det allmänt vara så att ett föräldra-barnförhållande inte kan förväntas.

Av den nederländska lagstiftningen följer att adoptanten ska ha fyllt 18 år. Åldersskillnaden mellan barnet och adoptanten får inte vara mindre än 18 år och vid internationell adoption inte större än 40 år.

Belgisk lag föreskriver att den som vill adoptera ska ha fyllt 25 år och att åldersskillnaden till barnet ska vara minst 15 år. Vid adoption av makes eller partners barn räcker det emellertid att adoptanten har fyllt 18 år och är minst 10 år äldre än barnet.

Enligt brittisk lag måste den som vill adoptera ha fyllt 21 år. Om det är ett par som vill adoptera och den ena av dem är barnets biologiska förälder, får paret adoptera gemensamt om den biologiska föräldern har fyllt 18 år och partnern har fyllt 21 år.

Källa:
SOU 2009:61 s. 125.