Kringgående av reglerna vid enskild adoption

Reglerna om internationell adoption förutsätter att sökanden ansöker om socialnämndens medgivande att ta emot ett barn för internationell adoption. Sökanden ska vidare antingen anlita en auktoriserad adoptionssammanslutning eller i undantagsfall ansöka om tillstånd till enskild adoption innan adoptionen genomförs.

Publicerad - 18 mars 2018, redigerad - 06 augusti 2024

Det finns emellertid ingen formell koppling mellan dessa regler och domstolens möjlighet att pröva en adoptionsansökan. Det förekommer att den som vill adoptera ett barn från en annan stat vänder sig direkt till tingsrätten utan att ha fått medgivande från socialnämnden och utan att en auktoriserad adoptionssammanslutning medverkar, trots att det inte finns något tillstånd till enskild adoption. Enligt utredningen har det till och med förekommit att kommuner har gett personer rådet att vända sig direkt till tingsrätten om de vill adoptera enskilt.

För att omöjliggöra ett sådant kringgående av reglerna föreslår utredningen att en förutsättning för att svensk domstol ska kunna ta upp en ansökan om internationell adoption till prövning ska vara att adoptionen förmedlas av en auktoriserad adoptionssammanslutning eller att sökanden har fått tillstånd till enskild adoption.

Regeringen instämmer i att det är viktigt att bestämmelserna om förfarandet vid internationell adoption följs. Genom att medgivandeprövningen sker redan innan barnet har lämnat ursprungsstaten undviks att det först på ett sent stadium i processen uppmärksammas att adoptionen inte bör komma till stånd.

Att sökanden i de flesta fall anlitar en auktoriserad adoptionssammanslutning innebär att det stora flertalet adoptioner genomförs med hjälp av erfarna organisationer som står under tillsyn av Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd. Genom de krav som uppställs för enskild adoption begränsas antalet sådana adoptioner och myndigheten har möjlighet att i viss mån kontrollera förfarandet.

Utredningens förslag skulle kunna motverka att dessa bestämmelser kringgås. I linje med vad Kammarrätten i Stockholm anför kan det dock ifrågasättas om den offentligrättsliga regleringen om internationella adoptioner bör kopplas till den materiella prövningen enligt 4 kap. föräldrabalken på det sätt som utredningen föreslår.

Förslaget skulle kunna få negativa effekter. Domstolen skulle vara tvungen att avvisa en adoptionsansökan om t.ex. ett tillstånd till enskild adoption inte finns. Att en adoptionsansökan i en sådan situation inte skulle kunna bli prövad i svensk domstol framstår som problematiskt utifrån både ett barnrättsperspektiv och sökandens rätt till domstolsprövning enligt Europakonventionen. I ett enskilt fall kan det tänkas att en adoption med hänsyn till samtliga omständigheter anses vara till barnets bästa trots att regelverket inte har följts. Att inte tillåta att ansökan prövas i sak kan då framstå som orimligt.

Utredningen gör bedömningen att ett tillstånd till enskild adoption bör kunna lämnas i efterhand. Regeringen konstaterar att det är tveksamt om det kan ske i de fall barnet redan har kommit till Sverige. Under alla förhållanden skulle en sådan ordning innebära att man trots allt inte helt ”stänger dörren” för dem som inte har följt regelverket. Om det inte är möjligt att få ett tillstånd i efterhand ska ansökan avvisas, vilket kan få drastiska konsekvenser för barnet, särskilt om barnet redan har kommit till Sverige när ansökan görs.

Med utredningens förslag tycks endast återstå att socialtjänsten vidtar åtgärder för att omhänderta barnet. Detta skulle begränsa möjligheten att avgöra vad som är bäst för barnet utifrån en bedömning av samtliga tänkbara alternativ (jfr rättsfallet Paradiso och Campanelli mot Italien, no. 25358/12, 24 januari 2017).

Utredningens förslag kan även leda till gränsdragningsproblem. Förslaget omfattar endast fall då barnet har förts eller avses att bli fört till Sverige för adoption. Om barnet har kommit till Sverige i något annat syfte ska någon begränsning av möjligheten till domstolsprövning inte gälla. Som exempel anger utredningen att barnet har kommit för att studera eller för att besöka släktingar.

Enligt regeringens uppfattning lär det praktiskt bli svårt att upprätthålla en tydlig gräns mellan dessa fall och de fall som ska omfattas av begränsningen. Som Kammarrätten i Stockholm anför finns det därmed en risk för att regleringen kringgås. I värsta fall skulle detta kunna leda till att barn tas till Sverige under olika förevändningar men i syfte att längre fram genomföra en adoption.

Sammantaget anser regeringen att utredningens förslag i denna del inte bör genomföras. Att sökanden vänder sig till domstol med en adoptionsansökan utan att det finns nödvändiga tillstånd enligt socialtjänstlagen och lagen om internationell adoptionsförmedling bör i stället motverkas på andra sätt, i första hand genom information.

Det bör inte förekomma att kommuner råder människor att avstå från att ansöka om medgivande och tillstånd till enskild adoption och förmedlar intrycket att det finns två alternativa vägar vid internationell adoption, antingen via socialnämnden och Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd eller direkt till domstol. Kommunen bör i stället upplysa om vilka regelverk som gäller och vilka följderna kan bli om man avstår från att följa dem.

Om någon ansöker om adoption utan att följa det regelverk som gäller för internationell adoption, kan detta innebära att det inte anses finnas tillräcklig utredning för att besluta om adoption. Att regelverket inte har följts kan även påverka domstolens bedömning av om adoptionen är lämplig. I detta sammanhang bör det också påpekas att det är straffbart att adoptera enskilt utan att Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd har beslutat att förfarandet är godtagbart (15 § lagen om internationell adoptionsförmedling) och att det även är straffbart att ta emot ett barn för internationell adoption utan att ett medgivande från socialnämnden finns (se 16 kap. 6 § socialtjänstlagen).

Källa:
Prop. 2017/18:121 s. 110.