Domstolen ska kunna besluta om gemensam vårdnad även om båda föräldrarna motsätter sig den vårdnadsformen

I ett sådant fall måste domstolen ge den ena föräldern ensam vårdnad, även om domstolen skulle bedöma att den vårdnadsformen inte är till barnets bästa. Utredningen föreslår att det ska bli möjligt för domstolen att besluta om gemensam vårdnad också i en sådan situation.

Enligt regeringen är det en brist att föräldrarnas inställning kan hindra valet av en vårdnadsform även om domstolen kommer fram till att den skulle vara det bästa för barnet. Det är också tveksamt om regleringen i detta avseende kan anses fullt ut förenlig med vad barnkonventionen, som numera gäller som lag i Sverige, stadgar om att barnets bästa ska beaktas i första hand (se även SOU 2020:63 s. 767 och 768).

Den ändring som utredningen föreslår innebär att domstolen alltid i fråga om vårdnaden ska besluta utifrån vad som bedöms vara barnets bästa. Mot detta invänder flera remissinstanser, bl.a. Barnombudsmannen, att det i princip aldrig kan vara till barnets bästa att föräldrarna har gemensam vårdnad om ingen av dem vill det. Regeringen delar inte den uppfattningen.

Det är förvisso så att föräldrarnas inställning många gånger kan spegla en avsaknad av förmåga att ta ett gemensamt ansvar för barnet. Avsikten med att ge domstolen en möjlighet att besluta om gemensam vårdnad även när båda föräldrarna motsätter sig det skulle emellertid inte vara att återinföra eller ens närma sig en presumtion för gemensam vårdnad, utan att markera att det alltid är barnets bästa som i varje enskilt fall ska vara avgörande - inte föräldrarnas inställning i målet.

Föräldrar ska, som Lunds universitet är inne på, kunna komma överens i olika frågor om sina barn, även om det handlar om att de är överens om att en av dem bör ha ensam vårdnad. Samtidigt är det viktigt att betona att alla sådana överenskommelser ska prövas av domstolen för att säkerställa att de är till barnets bästa. Det är i sammanhanget viktigt att komma ihåg att redan möjligheten att döma till gemensam vårdnad mot en förälders vilja måste användas med stor försiktighet och lyhördhet (se prop. 2005/06:99 s. 51).

Regeringen vill också understryka att det självfallet är så att det i en situation där det förekommit våld eller andra former av övergrepp från en förälders sida i princip alltid är bäst för barnet att den föräldern inte får del i vårdnaden. Det är, vilket även några remissinstanser är inne på, knappast möjligt att tillgodose barnets behov av trygghet och omsorg inom ramen för en gemensam vårdnad om den ena föräldern gör sig skyldig till övergrepp mot den andra föräldern eller någon annan i familjen.

Utrymmet att besluta om gemensam vårdnad när båda föräldrarna motsätter sig den vårdnadsformen kommer med den föreslagna ändringen alltså i praktiken att vara litet. Domstolen måste, som också Barnombudsmannen framhåller, beakta vilka konsekvenser det kan få för ett barn om föräldrarna inte klarar av att utöva vårdnaden gemensamt.

Enbart det faktum att föräldrarna inte har angett några skäl för sin inställning, kan - som också påpekas av flera remissinstanser - inte vara tillräckligt för att det ska komma i fråga att mot båda föräldrarnas vilja besluta om gemensam vårdnad. För att ett sådant beslut ska kunna meddelas måste det - i det enskilda fallet - anses vara till barnets bästa.

Det innebär att det kommer att krävas att det av omständigheterna i målet tydligt framgår att föräldrarna i praktiken har förmåga att ta gemensamt ansvar i frågor som måste lösas. Det kan, som t.ex. Motala kommun lyfter fram, handla om situationer där de meningsskiljaktigheter som finns rör annat än sådant som är direkt kopplat till vårdnadsansvaret - samtidigt som föräldrarna båda värnar barnets bästa och där de, trots att de misstror varandra, visar prov på att de kan fatta nödvändiga beslut tillsammans.

Beslut om gemensam vårdnad mot båda föräldrarnas vilja kommer därför främst att kunna komma i fråga i situationer där föräldrarna redan har gemensam vårdnad och domstolen anser att det är bäst för barnet att den gemensamma vårdnaden består. Det kan dock inte uteslutas att det även i andra situationer kan vara tydligt att det är bäst för barnet om föräldrarna ges gemensam vårdnad.

Mot denna bakgrund anser regeringen således att det bör införas en möjlighet för en domstol att - när det bedöms vara bäst för barnet - besluta om gemensam vårdnad även om båda föräldrarna motsätter sig det.

Utredningen föreslår att motsvarande ska gälla också när vårdnaden ska flyttas från en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare till någon av föräldrarna eller båda av dem (6 kap. 10 § föräldrabalken). Ingen av remissinstanserna yttrar sig särskilt om förslaget. Regeringen konstaterar att omständigheterna när vårdnaden om ett barn har legat hos en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare är speciella och att redan utrymmet för domstolen att i en sådan situation mot en förälders vilja besluta om gemensam vårdnad torde vara mycket begränsat (se prop. 1997/98:7 s. 111 och 112).

En fråga om överflyttning av vårdnaden tillbaka till föräldrarna måste prövas mot bakgrund av de skäl som en gång fanns för att utse en särskilt förordnad vårdnadshavare. När vårdnaden innehas av en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare är det avsevärt svårare för domstolen att under målets gång bedöma i vilken mån föräldrarna, trots sin inställning i målet, har en förmåga att i barnets intresse fatta nödvändiga beslut gemensamt. Det skulle leda allt för långt - och inte vara till barnets bästa - att göra det möjligt att under sådana förhållanden besluta om gemensam vårdnad. Motsätter sig båda föräldrarna gemensam vårdnad, bör det alltså i en sådan situation även i fortsättningen anses saknas förutsättningar för den vårdnadsformen. Utredningens förslag i denna del bör därför inte genomföras.

...och interimistiska beslut ska få fattas i alla fall där de behövs

Under handläggningen av ett mål får domstolen, om det behövs, besluta interimistiskt om vad som ska gälla i en fråga om vårdnad, boende eller umgänge (6 kap. 20 § föräldrabalken). Ett interimistiskt beslut gäller till dess att frågan har avgjorts genom en dom eller ett beslut som har fått laga kraft eller föräldrarna har träffat avtal om frågan och avtalet har godkänts av socialnämnden. Innan domstolen meddelar ett interimistiskt beslut ska motparten få tillfälle att yttra sig i frågan. Domstolen kan också hämta in upplysningar från socialnämnden. Socialnämnden ska i dag, om det är lämpligt, innan den lämnar sådana upplysningar, höra föräldrarna och barnet. Kravet att höra föräldrarna och barnet infördes genom 2006 års vårdnadsreform (jfr dock avsnitt 6.2).

Av utredningens kartläggning framgår att det är relativt vanligt att domstolen beslutar interimistiskt i mål om vårdnad, boende eller umgänge. Det är givetvis viktigt att interimistiska beslut inte meddelas slentrianmässigt. Samtidigt är det många gånger nödvändigt för barnets bästa att domstolen fattar sådana beslut.

När det gäller boende och umgänge finns det ofta ett behov av interimistiska beslut när föräldrarna inte kan komma överens. Även interimistiska beslut om vårdnad kan vara nödvändiga. Det kan t.ex. ha framkommit misstankar om våld eller andra övergrepp som inte kan lämnas utan avseende. Ett interimistiskt beslut kan då behövas för att barnet inte ska fara illa.

Ett annat exempel kan vara att det finns risk för att barnet olovligen kommer att föras bort. Även i mera vardagliga situationer kan det finnas fall där ett interimistiskt beslut behövs. Föräldrarna kan ha flyttat till skilda orter och frågor om barnets boende och skolgång eller andra viktiga frågor kan behöva kunna lösas snabbt (se prop. 2005/06:99 s. 65 och 66). I många fall är situationen dock sådan att det knappast kan anses angeläget att domstolen redan interimistiskt beslutar om t.ex. upplösning av en gemensam vårdnad.

Trots att det är relativt vanligt förekommande med intermistiska beslut i mål om vårdnad, boende eller umgänge, går det enligt utredningen inte att dra slutsatsen att domstolen i dag meddelar interimistiska beslut när det inte behövs. Av kartläggningen framgår att det oftare meddelas interimistiska beslut om boende och umgänge än om vårdnad. Det beror på att domstolen i regel är restriktiv med att ändra vårdnaden interimistiskt.

Utredningen föreslår att denna skillnad i tillämpningen ska komma till uttryck i lag, genom att det införs ett krav på särskilda skäl för att domstolen ska få meddela ett interimistiskt beslut om vårdnad. Utredningen ger uttryck för att en sådan lagändring kan leda till att färre parter framställer interimistiska yrkanden om vårdnad, när det på förhand kan bedömas som mer eller mindre utsiktslöst. Det kan, enligt utredningen, i sin tur bidra till att konflikter mellan föräldrar inte trappas upp i onödan, vilket gynnar barnen.

Regeringen delar utredningens uppfattning att reglerna om vårdnad, boende och umgänge i så stor utsträckning som möjligt bör utformas så att de motverkar att konflikter mellan föräldrar trappas upp i onödan. Utredningens kartläggning tyder emellertid inte på att reglerna om interimistiska beslut i dag är konfliktdrivande eller att möjligheten att besluta interimistiskt används när det inte finns skäl för det.

Det finns vidare anledning att, bl.a. av de skäl som SKR och Roks lyfter fram, vara försiktig med att ändra regler som fungerar väl, särskilt när ändringen inte är avsedd att medföra någon direkt skillnad i sak. Som JO och Kristianstads tingsrätt framhåller framstår det dessutom som mindre sannolikt att en domstol skulle konstatera att det visserligen behövs ett interimistiskt beslut om vårdnad, men att det inte finns särskilda skäl för ett sådant beslut.

Sammantaget anser regeringen därför att det inte bör införas något krav på särskilda skäl för att få meddela ett interimistiskt beslut om vårdnad. Intermistiska beslut ska även i fortsättningen få meddelas i de fall när de behövs.

Prop. 2020/21:150 s. 75.