Stärkt rätt att få komma till tals inom ramen för snabbupplysningar och utredningar
För att domstolen ska få kännedom om ett barns åsikter måste det finnas någon form av utredning där de framgår. Det kan åstadkommas genom att domstolen hämtar in upplysningar från socialnämnden, eller - om det behövs utredning utöver det - ger socialnämnden eller något annat organ i uppdrag att verkställa en utredning (6 kap. 19 och 20 §§ föräldrabalken).
Om domstolen ger någon i uppdrag att verkställa en utredning, ska den som verkställer utredningen - om det inte är olämpligt - försöka klarlägga barnets inställning och redovisa den för rätten samt lämna förslag till beslut (19 § fjärde stycket).
Domstolen får också i mål eller ärenden om vårdnad, boende eller umgänge fatta interimistiska beslut, dvs. beslut som gäller fram till dess att frågan avgjorts genom en dom eller ett beslut som fått laga kraft eller föräldrarna träffat ett avtal i frågan och avtalet har godkänts av socialnämnden. Innan ett sådant beslut meddelas kan domstolen hämta in s.k. snabbupplysningar från socialnämnden. Nämnden ska då - om det är lämpligt - höra föräldrarna och barnet (20 § andra stycket).
Det är alltså vanligtvis socialnämnden som ska se till att barnet ges möjlighet att framföra sina åsikter, och nämnden har inom ramen för sina uppgifter ett ansvar för att säkerställa barnets delaktighet. Ytterst är det dock domstolen som ansvarar för att barnets rätt till delaktighet respekteras i ett mål om vårdnad, boende eller umgänge.
Det är viktigt att säkerställa inte bara att barn kommer till tals, utan att de får göra det i ett tidigt skede. Ett interimistiskt beslut i ett mål, t.ex. om hos vilken förälder ett barn ska bo, kan nämligen ha en styrande inverkan på den slutliga utgången i målet. Det är vidare inte obligatoriskt för en domstol att hämta in en särskild utredning i alla mål och ärenden om vårdnad, boende och umgänge. Ju mer kompletta en socialnämnds upplysningar är, desto mindre torde behovet vara av ytterligare utredning. Det ger bättre förutsättningar för ett snabbt avgörande av målet - vilket ofta är till barnets bästa.
För att stärka barns rätt att komma till tals föreslår utredningen även förändringar i förfarandereglerna i 6 kap. 19 och 20 §§. Utredningen föreslår att det ska klargöras i lag att utgångspunkten är att den som utför en utredning i frågor om vårdnad, boende och umgänge, om det inte är olämpligt, ska höra barnet och redovisa barnets åsikter eller inställning för rätten.
Det ska inte, som regleringen antyder i dag, vara tillräckligt att barnets inställning klarläggs på något annat sätt utan att utredaren träffar barnet. Utredningen föreslår vidare att det även när socialnämnden ska lämna snabbupplysningar görs tydligare att utgångspunkten är att föräldrarna och barnet ska höras. Detta görs genom att regleringen ändras från att föräldrarna och barnet ska höras om det är lämpligt, till att de ska höras om det inte är olämpligt.
Att det finns brister i redovisningen av barns uppgifter behöver, som redan har konstaterats, inte innebära att barnets åsikt inte har beaktats av utredaren eller av domstolen. Det kan finnas olika skäl till att åsikten inte redovisas. En utebliven redovisning kan i vissa fall motiveras av omsorg om barnet. Det kan också vara så att redan beaktandet av andra omständigheter motiverar ett beslut eller en dom med ett visst innehåll.
Utredningen har funnit att barnets bästa genomgående förefaller vara avgörande för utredares förslag till beslut och för domstolars avgöranden i frågor om vårdnad, boende och umgänge. Utredningen bedömer vidare att utredare och domare generellt synes göra en, utifrån barnets enskilda situation, nyanserad bedömning av barnets bästa. Det är ändå väsentligt att det finns ett tydligt regelverk som säkerställer att barn i praktiken ges möjlighet att - i rätt sammanhang och på rätt sätt - framföra det som de verkligen känner och vill ha sagt.
Regeringen delar utredningens uppfattning att, för att säkerställa att barn kommer till tals i större utsträckning än i dag, även förfarandereglerna i 6 kap. 19 och 20 §§ bör ändras. Rätten att komma till tals inom ramen för en utredning (19 §) bör tydliggöras och stärkas genom att det slås fast att utgångspunkten är att barnet ska få komma till tals direkt, alltså höras, och inte genom att utredaren försöker klargöra barnets inställning på något annat sätt.
Utgångspunkten bör vidare vara att barnet och föräldrarna hörs även inför att snabbupplysningar lämnas, vilket - som utredningen föreslår - bör markeras genom att det i 20 § anges att barnet och föräldrarna ska höras om det inte är olämpligt och inte bara, som det anges i dag, om det är lämpligt.
Prop. 2020/21:150 s. 48.
Lägg till artikeln i dina kanaler