Skip to main content

Om vårdnad, boende och umgänge

Det finns nästan två miljoner barn i Sverige. Varje år berörs närmare 50 000 barn av föräldrarnas separation. De flesta föräldrar kan efter en separation samarbeta och hitta lösningar i frågor som rör vårdnad, boende och umgänge.
Publicerad - 24 november 2024, redigerad - 24 november 2024

De allra flesta föräldrar som separerar har fortsatt gemensam vårdnad och närmare 30 procent av alla barn till separerade föräldrar har ett växelvist boende hos föräldrarna. För en del föräldrar är det dock inte möjligt att samarbeta i frågor som rör barnet eller enas om barnets framtid. För vissa barn innebär det att en domstol måste lösa föräldrarnas tvist.

Barns grundläggande rättigheter

Sedan ett par decennier tillbaka pågår en utveckling i Sverige där barnets rättigheter successivt har stärkts och synliggjorts. Bestämmelser om barns rätt att komma till tals och barnets bästa har blivit vanligt förekommande i lagstiftning som rör barn. De rättigheter som barn har är en del av de mänskliga rättigheter som under lång tid fastställts och kodifierats genom olika internationella överenskommelser.

Den 20 november 1989 antogs FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) av FN:s generalförsamling. Sedan den 1 januari 2020 gäller barnkonventionen som svensk lag. Inkorporeringen av barnkonventionen bidrar till att ytterligare synliggöra barnets rättigheter, men transformeringen i materiell rätt måste samtidigt fortsätta på olika områden för att säkerställa att rättigheterna får genomslag i praktiken.

Utvecklingen av reglerna om vårdnad, boende och umgänge

Rättsförhållandet mellan barn och föräldrar regleras i föräldrabalken, som infördes 1950. Regleringen byggde till en början på två tidigare lagar om barn utom äktenskap och barn i äktenskap. För ett barn med gifta föräldrar var föräldrarna gemensamt vårdnadshavare, medan mamman ensam var vårdnadshavare för barn utom äktenskapet. I slutet av 1960-talet infördes särskilda regler för verkställighet av domar och beslut i frågor om bl.a. vårdnad, umgänge och överlämnande av barn. Tidigare hade de allmänna exekutionsreglerna i utsökningslagen ansetts tillämpliga.

Sedan början av 1970-talet har familjerätten genomgått stora förändringar. Utvecklingen har styrts av strävanden att tillgodose barnets intressen i relation till föräldrarna. År 1973 ändrades bestämmelserna om vårdnad så att frågan om vem av makarna som bär ansvaret för en separation saknar betydelse för frågan om vem av dem som efter äktenskapsskillnaden ska få vårdnaden om ett barn. Samtidigt stärktes pappors möjlighet att få vårdnaden om sina barn.

Tre år senare, 1976, infördes en möjlighet för ogifta föräldrar att efter prövning av domstol få gemensam vårdnad om barnet. Begreppen barn i äktenskap och barn utom äktenskap utmönstrades också ur lagstiftningen. Genom ändringar 1983 blev det möjligt för makar att efter äktenskapsskillnad få gemensam vårdnad utan särskilt domstolsbeslut. Det blev också enklare för ogifta föräldrar att få gemensam vårdnad.

År 1991 gjordes ändringar som syftade särskilt till att underlätta en utveckling mot att föräldrarna i större utsträckning skulle ta ett gemensamt ansvar för barnet och själva komma överens om hur vårdnads- och umgängesfrågor skulle lösas. Ett viktigt inslag i reformen var en satsning på samarbetssamtal, dvs. samtal där föräldrarna under sakkunnig ledning försöker komma överens i frågor om vårdnad och umgänge.

Genom reformen infördes en möjlighet för domstolen att ta initiativ till att samarbetssamtal kommer till stånd. För ogifta föräldrar innebar reformen att föräldrarna kan få gemensam vårdnad genom en anmälan till socialnämnden i samband med att faderskapet fastställs. Lagen fick en uttrycklig bestämmelse om att domstolen, när gemensam vårdnad inte är aktuell, vid bedömningen av vad som är bäst för barnet ska fästa avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. År 1993 tillkom en bestämmelse om att domstolen vid bedömningen av en fråga om umgänge ska beakta risken för att barnet i samband med umgänge utsätts för övergrepp, olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa.

Genom ändringar 1996 reformerades lagstiftningen när det gäller barns rätt att komma till tals i mål om vårdnad och umgänge. En bestämmelse om att domstolen vid bedömningen av barnets bästa ska ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad infördes. Reformen innebar också att den som verkställer en utredning i ett vårdnads- eller umgängesmål, om det inte är olämpligt, ska försöka klarlägga barnets inställning.

Två år senare, 1998, genomfördes en reform med syftet att ytterligare framhäva vikten av samförståndslösningar och underlätta för föräldrarna att i så stor utsträckning som möjligt komma överens. Ett närliggande syfte var att bereda vägen för en ökad användning av gemensam vårdnad. Ett viktigt inslag i reformen var satsningen på socialnämndens arbete. Föräldrar som är överens gavs möjlighet att reglera vårdnad, boende och umgänge genom ett avtal som godkänns av socialnämnden. Avtal som har godkänts av nämnden gäller och kan verkställas som ett domstolsavgörande som har fått laga kraft.

Genom reformen vidgades också domstolens möjlighet att besluta om gemensam vårdnad och domstolen fick möjlighet att besluta om gemensam vårdnad även om en förälder motsätter sig det, under förutsättning att det är bäst för barnet. En möjlighet att besluta om umgänge även när föräldrarna har gemensam vårdnad infördes också.

Det blev vidare möjligt att vid gemensam vårdnad besluta vem av föräldrarna som barnet ska bo tillsammans med, vilket innebar att domstolen även gavs möjlighet att besluta om s.k. växelvist boende. Bestämmelserna om barns rätt att komma till tals gjordes även tillämpliga i mål om barns boende och vid socialnämndens prövning av föräldrarnas avtal. För att betona principen om barnets bästa infördes en övergripande bestämmelse om att barnets bästa skulle komma i främsta rummet vid avgörande av alla frågor om vårdnad, boende och umgänge.

De senaste större ändringarna av de familjerättsliga reglerna gjordes 2006. Syftet med 2006 års vårdnadsreform var framför allt att stärka barnrättsperspektivet. Betydelsen av barnets bästa kommer härefter till klarare uttryck i lagen genom att det anges att barnets bästa ska vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. Betydelsen av risken för att barnet far illa framhölls också.

Domstolen och socialnämnden ska vid bedömningen av vad som är bäst för barnet fästa avseende särskilt vid risken för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för övergrepp eller att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa. Möjligheten att besluta om gemensam vårdnad mot en förälders vilja lämnades orörd, men det betonades att det är viktigt att ta en förälders motstånd mot gemensam vårdnad på allvar.

Även föräldrarnas förmåga att samarbeta lyftes fram i 2006 års vårdnadsreform. En uttrycklig bestämmelse om att domstolen vid bedömningen av vårdnadsfrågan ska fästa avseende särskilt vid föräldrarnas förmåga att samarbeta i frågor som rör barnet infördes.

Domstolen gavs också möjlighet att uppdra åt en medlare att försöka få föräldrarna att komma överens. Vissa ändringar gjordes därtill i reglerna om barnets rätt till umgänge. Bland annat infördes en möjlighet att besluta om umgänge på annat sätt än att genom att barnet träffar föräldern. Också barnets behov av umgänge med sina mor- och farföräldrar och andra som står barnet särskilt nära lyftes fram i lagen.

För att förbättra barnets rätt att komma till tals i mål om vårdnad, boende och umgänge infördes vidare en regel om att socialnämnden innan den lämnar s.k. snabbupplysningar till domstolen ska höra barnet om det är lämpligt. Interimistiska beslut ska efter reformen endast fattas när det behövs. Handläggningen av verkställighet av avgöranden om vårdnad, boende och umgänge och liknande frågor flyttades samtidigt från förvaltningsdomstolarna till de allmänna domstolarna.

Om vårdnad

Ett barn står under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem, om inte rätten har anförtrott vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. Vårdnaden om ett barn består till dess att barnet fyller 18 år.

Den som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets personliga förhållanden och ska se till att barnets behov av omvårdnad, trygghet och god fostran blir tillgodosedda. Barnets vårdnadshavare ansvarar även för att barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till barnets ålder, utveckling och övriga omständigheter. Vårdnadshavaren ska också se till att barnet får tillfredsställande försörjning och utbildning. I vårdnadsansvaret ingår vidare att ha uppsikt över barnet eller att vidta andra lämpliga åtgärder så att barnet inte orsakar skada för någon annan.

Föräldrabalken skiljer mellan vårdnadsansvar och förmynderskap. Barnets förmyndare har ansvar för barnets ekonomiska angelägenheter (jfr 10 och 13 kap.). Förmynderskapet följer som regel vårdnadsansvaret (10 kap. 2 §). Det är i de allra flesta fall föräldrarna som är förmyndare för barnet.

Vem är vårdnadshavare?

Ett barn står från födelsen under vårdnad av båda föräldrarna, om de är gifta med varandra. Om det därefter döms till äktenskapsskillnad, står barnet fortfarande under båda föräldrarnas vårdnad om inte den gemensamma vårdnaden upplöses. Är föräldrarna inte gifta med varandra, blir mamman ensam vårdnadshavare från barnets födelse. Om föräldrarna senare ingår äktenskap med varandra, står barnet från den tidpunkten, som huvudregel, under vårdnad av dem båda (6 kap. 3 § föräldrabalken).

Står barnet under vårdnad av endast en av föräldrarna och vill föräldrarna ha gemensam vårdnad, ska rätten på talan av dem båda besluta om det, om det inte är uppenbart att gemensam vårdnad är oförenlig med barnets bästa. Föräldrarna kan också efter en gemensam anmälan, under vissa förutsättningar, få gemensam vårdnad om barnet genom registrering hos Skatteverket (6 kap. 4 §).

Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem och vill någon av föräldrarna få ändring i vårdnaden, ska rätten besluta att föräldrarna ska ha gemensam vårdnad eller att en av dem ska ha ensam vårdnad. Domstolen får besluta om gemensam vårdnad även mot en förälders vilja, men inte om båda föräldrarna motsätter sig det. Föräldrarna kan vidare avtala om att vårdnaden ska vara gemensam eller att en av dem ska ha vårdnaden om barnet. Ett sådant avtal gäller om det är skriftligt och socialnämnden har godkänt det (6 kap. 6 §).

Socialnämnden kan föra talan vid domstol om att vårdnaden ska fråntas en förälder och antingen anförtros den andra föräldern ensam eller en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. Domstolen kan också på eget initiativ i mål om äktenskapsskillnad mellan föräldrarna eller i annat mål gällande vårdnad som väckts av föräldrarna förordna om överflyttning av vårdnaden (6 kap. 7 och 8 §§).

Handläggningen i domstol

Behörig domstol i mål om vårdnad, boende och umgänge är rätten i den ort där barnet har sin hemvist. Sådana frågor kan också tas upp i samband med äktenskapsmål. Om det inte finns någon behörig domstol tas frågorna upp av Stockholms tingsrätt (6 kap. 17 § föräldrabalken).

Mål och ärenden om vårdnad, boende och umgänge är indispositiva. Det innebär att domstolen ska se till att frågorna blir tillräckligt utredda och att domstolen i varje enskilt fall ska göra en prövning av vad som är bäst för barnet (jfr 6 kap. 2 a och 19 §§). Innan domstolen avgör ett mål om vårdnad, boende eller umgänge ska socialnämnden ges tillfälle att lämna upplysningar. Har nämnden tillgång till upplysningar som kan vara av betydelse för frågans bedömning är nämnden skyldig att lämna rätten sådana upplysningar.

Om det behövs mer utredning, får domstolen ge socialnämnden eller något annat organ i uppdrag att verkställa en utredning. Den som genomför utredningen ska, om det inte är olämpligt, försöka klarlägga barnets inställning och redovisa den för rätten samt lämna förslag till beslut. Barnet får också höras inför domstolen, om särskilda skäl talar för det, och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av det (6 kap. 19 §). Domstolen kan även höra barnpsykologisk eller barnpsykiatrisk expertis och inhämta skriftligt yttrande från sådan expertis.

Domstolsavgöranden kan överklagas till hovrätten och Högsta domstolen. Interimistiska beslut, dvs. beslut som gäller fram till dess att frågan har avgjorts genom en dom eller ett beslut som har fått laga kraft eller till dess föräldrarna har träffat ett avtal i frågan och avtalet har godkänts av socialnämnden, får dock inte överklagas till Högsta domstolen. Prövningstillstånd krävs i båda instanserna.

Verkställighet

Verkställighet av vad en allmän domstol har bestämt i en dom eller ett beslut om vårdnad, boende, umgänge eller överlämnande av barn kan sökas hos tingsrätten. Också ett avtal om vårdnad, boende eller umgänge kan begäras verkställt. Regler om prövningen finns i 21 kap. föräldrabalken. I fråga om rättegångskostnader i verkställighetsärenden tillämpas 18 kap. rättegångsbalken (se 21 kap. 13 § föräldrabalken).

Utgångspunkten är därmed att den förlorande parten ska ersätta motparten för rättegångskostnader. Om ärendet skrivs av på grund av att parterna har nått en samförståndslösning, får rätten besluta att vardera parten ska bära sin kostnad. Avgöranden om verkställighet kan överklagas till hovrätten och Högsta domstolen. Prövningstillstånd krävs i båda instanserna.

Prop. 2020/21:150 s. 32.

 

Lägg till artikeln i dina kanaler

Senaste artiklarna

04 december 2024
Hovrätten för övre Norrland 2024-11-29 Mål nr T 813-24 I likhet med tingsrätten bedömer hovrätten att de familjehemsplacerade barnen har en starkare anknytning till familjehemsföräldrarna än till ...
01 december 2024
Exempelvis kan, om familjen har flyttat nyligen, socialnämnden i den nya kommunen bli ansvarig för att lämna snabbupplysningar eller genomföra en vårdnadsutredning, samtidigt som socialnämnden i de...
01 december 2024
Domstolen får fastställa riktlinjer för utredningen och bestämma en viss tid inom vilken utredningen ska vara slutförd. Domstolen ska se till att utredningen bedrivs skyndsamt. Utredningens kartlä...