Domstolen ska kunna bestämma att vårdnaden ska vara gemensam även i sådana fall då en förälder eller båda har yrkat att den gemensamma vårdnaden ska upplösas och vårdnaden anförtros en förälder.
Publicerad - 16 september 2024, redigerad - 16 september 2024
En förutsättning är dock att den förälder som har yrkat att ensam få vårdnaden inte motsätter sig fortsatt gemensam vårdnad, om hans eller hennes yrkande om att ensam få vårdnaden inte bifalls av domstolen. Domstolen skall vidare kunna bestämma att vårdnaden skall vara
gemensam i sådana fall då en förälder har yrkat det och den andre föräldern inte motsätter sig gemensam vårdnad.
Ett viktigt inslag i den utveckling som har skett mot att mera betona barnets intresse har varit institutet gemensam vårdnad. Syftet med reglerna om gemensam vårdnad är framför allt att främja goda förhållanden mellan barnet och båda föräldrarna. Ett gemensamt rättsligt ansvar kan många gånger bidra till detta. Inte minst för lite äldre barn kan det också framstå som en trygghetsfaktor att inte behöva uppleva den ena föräldern som en mer eller mindre utomstående person.
Vid många separationer vållar vårdnadsfrågan allvarliga motsättningar mellan föräldrarna. För många, kanske de flesta, föräldrar är det svårt att acceptera att förlora vårdnaden om ett barn. Däremot torde förhållandena ibland vara sådana att den ena föräldern tämligen lätt kan acceptera att den andra får ta hand om den dagliga vården om barnet, om han eller hon bara får stå kvar som rättslig vårdnadshavare jämte den andra föräldern.
Gemensamt för de flesta särboende föräldrar som har valt gemensam vårdnad är intresset och ambitionen att upprätthålla en nära och god kontakt med barnet trots särboendet samt en önskan att ta ansvar för barnet. Det torde också vara klarlagt att kontakterna mellan barn och föräldrar som inte sammanbor är markant tätare när föräldrarna har gemensam vårdnad än när de inte har det.
Erfarenheten torde även visa att en klar majoritet av de särboende föräldrar som har gemensam vårdnad är nöjda med denna vårdnadsform. De vill också i allmänhet rekommendera gemensam vårdnad även för andra föräldrar. Bland de positiva upplevelser som brukar framhållas från särboende föräldrar som har gemensam vårdnad, inte minst från pappornas sida, år känslan av att få vara med och ta ansvar för och del i det som händer barnet samt en tätare och mer otvungen kontakt med barnet. Den förälder som har barnet boende hos sig brukar ofta ange som positivt att slippa att ensam behöva ta ansvaret för barnet och att ha någon att tala med om barnets uppfostran.
Även kritiska röster har dock höjts. Det finns föräldrar som upplever de praktiska arrangemangen som en gemensam vårdnad kan föra med sig som svåra och krävande. Det finns också de som hävdar att det finns en risk för att särboende föräldrar väljer att ha gemensam vårdnad i syfte att åstadkomma rättvisa mellan föräldrarna. Det har även sagts att en negativ effekt kan inträda när föräldrar som inte har löst sina inbördes konflikter ger sig in i en vårdnadsform som kräver samförståndslösningar.
På det hela taget torde det dock råda en betydande enighet om att gemensam vårdnad i det helt övervägande antalet fall är att föredra framför ensam vårdnad. I likhet med det stora flertalet remissinstanser anser jag därför att det finns anledning att gå vidare på den inslagna vägen och öka möjligheterna att få till stånd gemensam vårdnad.
Någon remissinstans har menat att gemensam vårdnad borde bli i princip obligatorisk. Denna ståndpunkt är jag för egen del inte beredd att biträda. Även bortsett från de fall då en förälder är uppenbart olämplig som vårdnadshavare kan det finnas situationer där en gemensam vårdnad inte kan anses förenlig med barnets bästa. Så kan vara fallet om konflikterna mellan föräldrarna är så svåra och djupa att dessa över huvud taget inte förmår att samarbeta ens i frågor som rör barnet, exempelvis vid fall av hustrumisshandel.
Om föräldrarna under sådana omständigheter skulle påtvingas gemensam vårdnad, skulle det bli nödvändigt att modifiera den utgångspunkt som institutet gemensam vårdnad bygger på i dag, nämligen att föräldrarna i princip kan enas i alla frågor som rör barnet. Det skulle bli nödvändigt att införa en möjlighet till tvistlösning i frågor som inryms i vårdnaden. Det kan till en början röra grundläggande frågor som var barnet skall bo och hur kontakten med den förälder som barnet inte bor hos skall ordnas. Men det kan också röra andra frågor såsom förändring av skolgång och liknande.
En sådan ordning är naturligtvis inte otänkbar. I viss mening finns den exempelvis i Finland. Där kan en domstol förordna om gemensam vårdnad mot båda föräldrarnas vilja och också besluta i frågor som nyss nämnts, låt vara att det mera sällan torde förekomma i praktiken. Utgångspunkten för såväl promemorian som en överväldigande majoritet av remissinstanserna är emellertid att lagreglerna skall anvisa föräldrarna vägar som i möjligaste utsträckning kan bana vägen för samförståndslösningar, inte tvinga föräldrarna in i en vårdnadsform som de själva inte är beredda att medverka i eller kapabla att klara av.
För egen del anser jag inte heller att tiden är mogen att överväga gemensam vårdnad i fall då en av föräldrarna inte kan tänka sig detta. Däremot kan det finnas anledning att överväga andra utvägar.
Som regelsystemet i dag är uppbyggt kommer den gemensamma vårdnaden alltid att upplösas om en förälder begär ensam vårdnad. Detta betyder i realiteten att en förälder som begär ensam vårdnad måste räkna med möjligheten att i stället den andra föräldern får ensam vårdnad. Det är emellertid inte alls självklart att en upplösning av den gemensamma vårdnaden är bäst för barnet bara därför att en förälder begär att få ensam vårdnad. En förälder som inte får bifall till sitt yrkande om ensam vårdnad kan säkert i många fall vara beredd att acceptera att vårdnaden fortsätter att vara gemensam. Nuvarande regler ger emellertid inte den möjligheten utan framtvingar en upplösning av den gemensamma vårdnaden i dessa fall.
Man kan också tänka sig fall då det skulle vara bäst för barnet om den ena föräldern fick ensam vårdnad men den föräldern inte vågar framställa det yrkandet av rädsla för att domstolen skall tillerkänna den andre föräldern vårdnaden.
Det kan vidare finnas situationer då det vore bäst för barnet om gemensam vårdnad kunde komma till stånd även om en förälder inte vill medverka till en gemensam ansökan, förutsatt att den föräldern åtminstone kan tänka sig gemensam vårdnad. Detta är inte möjligt i dag.
I promemorian föreslås vissa modifieringar av regelsystemet i syfte att öka möjligheterna till gemensam vårdnad. Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna skall gemensam vårdnad kunna komma i fråga även om en förälder vill ha ensam vårdnad, ifall föräldern alternativt kan tänka sig att den gemensamma vårdnaden får bestå. Står barnet under vårdnad av endast en av föräldrarna skall domstolen kunna förordna om gemensam vårdnad, ifall en förälder begär det och den andra föräldern inte sätter sig mot gemensam vårdnad.
Nästan samtliga remissinstanser har anslutit sig till de tankegångar som promemorian ger uttryck för, låt vara att de haft en del synpunkter på den närmare utformningen av förslaget. Ett par instanser har dock ställt sig negativa och menat att föräldrarna med den föreslagna ordningen kan känna sig tvingade att godta gemensam vårdnad. Jag har för min del svårt att förstå detta synsätt. Som jag har uttalat i det föregående bör gemensam vårdnad inte komma i fråga, om någon av föräldrarna inte kan tänka sig detta. Vad förslaget handlar om är i stället att öppna dörren för gemensam vårdnad i de fall då båda föräldrarna ser gemensam vårdnad som ett tänkbart alternativ, låt vara att en eller båda helst vill ha ensam vårdnad.
Ur föräldrarnas synvinkel innebär alltså den föreslagna regeln en utökad möjlighet att uppnå en ordning som är godtagbar för dem båda. Den markerar också den betydelse som från allmän synpunkt bör tillmätas ett gemensamt föräldraansvar. Förslaget ligger helt i linje med vad jag inledningsvis uttalade om behovet av flexibilitet i regelsystemet. Jag förordar därför att det skall bli möjligt med gemensam vårdnad också i de fall som jag nu har berört. Reglerna bör dock utformas på ett något annat sätt än som har föreslagits i promemorian. Till detta återkommer jag i specialmotiveringen.
På motsvarande sätt som i fråga om ovilja att delta i samarbetssamtal uppkommer fråga om vilken betydelse som bör tilläggas det förhållandet att en förälder motsätter sig gemensam vårdnad. Med utgångspunkt i att gemensam vårdnad typiskt sett kan gagna ett barns intresse ligger det typiskt sett också ofta närmast till hands för en förälder som vill sätta barnets bästa i centrum att sträva efter gemensam vårdnad.
En förälders motstånd mot gemensam vårdnad kan därför vara ett tecken på att intresset och ambitionen hos den föräldern att söka upprätthålla en nära och god kontakt mellan barnet och den andra föräldern är mindre. Men motståndet kan naturligtvis också bottna i andra orsaker. Det kan bero på en strävan hos föräldern att skydda barnet mot att fara illa. Det kan ha sin grund i sådana förhållanden som hustrumisshandel eller ständiga trakasserier från en makes sida, förhållanden som kan göra det svårt eller omöjligt med en vårdnadsform som förutsätter enighet i frågor som rör barnet. I det enskilda fallet måste bedömningen därför vara mycket lyhörd och noggrant inriktas på de omständigheter och behov som föreligger i just det fallet.
Prop. 1990/91:8 s. 32.
Lägg till artikeln i dina kanaler
Annonser
Senaste artiklarna med samma ämne
