Det är viktigt att den förälder som inte är vårdnadshavare ändå finns med i barnets vardag på ett naturligt sätt. Den nuvarande bestämmelsen i föräldrabalken om vårdnadshavarens skyldighet att lämna upplysningar till en förälder som inte är vårdnadshavare (15 § första stycket andra meningen) kan ses som ett led i strävandena att främja en sådan kontakt. Bestämmelsen har, enligt Vårdnadstvistutredningens bedömning, i vart fall i viss omfattning haft en psykologisk effekt och i en del fall främjat umgänget.
Publicerad - 24 oktober 2024, redigerad - 27 oktober 2024
Någon närmare kunskap om i vilken omfattning bestämmelsen tillämpas har dock inte gått att få. Enligt utredningens bedömning tjänar bestämmelsen det syfte som angavs när den infördes år 1991, nämligen att vara ett pedagogiskt stöd i strävandena att främja ett fungerande umgänge.
Som framgår av vad Vårdnadstvistutredningen anför är det svårt att få kännedom om hur bestämmelsen rent faktiskt tillämpas. Till svårigheterna bidrar att bestämmelsen lämnar ett betydande utrymme för skönsmässiga bedömningar, att uppgiftsskyldigheten inte är direkt sanktionerad och att vårdnadshavarens beslut inte heller kan överprövas. Enligt regeringens mening är det därför knappast meningsfullt att försöka göra någon närmare utvärdering av bestämmelsen än den utredningen har gjort.
En naturlig följd av regeringens förslag att domstol skall kunna besluta om umgänge inom ramen för gemensam vårdnad är att bestämmelsen om vårdnadshavares upplysningsskyldighet utvidgas till att omfatta även barn som står under föräldrarnas gemensamma vårdnad. Upplysningsskyldigheten bör då åvila den förälder som barnet bor tillsammans med.
En remissinstans anser att föräldrar och andra vårdnadshavare bör ha en ömsesidig skyldighet att lämna varandra de upplysningar som behövs för att främja barnets bästa. En sådan reglering skulle innebära en utvidgning av kretsen upplysningsskyldiga och av de upplysningar som skall lämnas. Frågan har inte behandlats av Vårdnadstvistutredningen. Underlag för att bedöma om det föreligger ett reellt behov av den föreslagna utvidgningen saknas. Regeringen är därför inte beredd att i detta sammanhang föreslå någon sådan ändring.
Vårdnadstvistutredningen diskuterar behovet av en bestämmelse som gör det möjligt för den förälder som inte är vårdnadshavare att få tillgång till information om barnet i samma utsträckning som vårdnadshavaren, men stannar för att inte föreslå någon ytterligare reglering. I riksdagen har återkommande behandlats och avslagits motionsyrkanden om att ett barns båda föräldrar, oberoende av om de är vårdnadshavare eller inte, skall vara jämställda i sekretessammanhang, dvs. ha samma rätt till information om barnet från t.ex. sjukvårdsinrättningar. I betänkandet lämnas en redogörelse för frågans behandling i riksdagen (s. 99 f.).
De förslag som regeringen här lägger fram kommer att medföra att fler barn än för närvarande kommer att stå under båda föräldrarnas vårdnad. Som en följd av detta kommer de föräldrar att bli färre som inte har vårdnadshavarens möjlighet att få information beträffande sitt
barn. De fall i vilka vårdnaden om barnet i framtiden inte kommer att bli gemensam kan antas många gånger vara sådana där konflikten mellan föräldrarna är så djupgående att en informationsmöjlighet skulle kunna komma att missbrukas.
Med hänsyn till det anförda och till riksdagens upprepade ställningstaganden har regeringen stannat för att inte föreslå någon ytterligare reglering av en inte vårdnadshavande förälders rätt till upplysningar om barnet. Regeringen är således inte beredd att förorda någon utvidgning av myndigheters och institutioners skyldighet att lämna uppgifter till en förälder som inte har vårdnaden om sitt barn. Av betydelse är därvid att det föreligger ett visst utrymme för uppgiftslämnande inom t.ex. skolan och inom hälso- och sjukvården till denna förälder, även om vårdnadshavarens samtycke saknas.
Bestämmelsen har, enligt Vårdnadstvistutredningens bedömning, i vart fall i viss omfattning haft en psykologisk effekt och i en del fall främjat umgänget. Någon närmare kunskap om i vilken omfattning bestämmelsen tillämpas har dock inte gått att få. Enligt utredningens bedömning tjänar bestämmelsen det syfte som angavs när den infördes år 1991, nämligen att vara ett pedagogiskt stöd i strävandena att främja ett fungerande umgänge.
Som framgår av vad Vårdnadstvistutredningen anför är det svårt att få kännedom om hur bestämmelsen rent faktiskt tillämpas. Till svårigheterna bidrar att bestämmelsen lämnar ett betydande utrymme för skönsmässiga bedömningar, att uppgiftsskyldigheten inte är direkt sanktionerad och att vårdnadshavarens beslut inte heller kan överprövas.
Enligt regeringens mening är det därför knappast meningsfullt att försöka göra någon närmare utvärdering av bestämmelsen än den utredningen har gjort.
En naturlig följd av regeringens förslag att domstol skall kunna besluta om umgänge inom ramen för gemensam vårdnad är att bestämmelsen om vårdnadshavares upplysningsskyldighet utvidgas till att omfatta även barn som står under föräldrarnas gemensamma vårdnad. Upplysningsskyldigheten bör då åvila den förälder som barnet bor tillsammans med.
En remissinstans anser att föräldrar och andra vårdnadshavare bör ha en ömsesidig skyldighet att lämna varandra de upplysningar som behövs för att främja barnets bästa. En sådan reglering skulle innebära en utvidgning av kretsen upplysningsskyldiga och av de upplysningar som skall lämnas.
Frågan har inte behandlats av Vårdnadstvistutredningen. Underlag för att bedöma om det föreligger ett reellt behov av den föreslagna utvidgningen saknas. Regeringen är därför inte beredd att i detta sammanhang föreslå någon sådan ändring.
Vårdnadstvistutredningen diskuterar behovet av en bestämmelse som gör det möjligt för den förälder som inte är vårdnadshavare att få tillgång till information om barnet i samma utsträckning som vårdnadshavaren, men stannar för att inte föreslå någon ytterligare reglering. I riksdagen har återkommande behandlats och avslagits motionsyrkanden om att ett barns båda föräldrar, oberoende av om de är vårdnadshavare eller inte, skall vara jämställda i sekretessammanhang, dvs. ha samma rätt till information om barnet från t.ex. sjukvårdsinrättningar. I betänkandet lämnas en redogörelse för frågans behandling i riksdagen.
De förslag som regeringen här lägger fram kommer att medföra att fler barn än för närvarande kommer att stå under båda föräldrarnas vårdnad. Som en följd av detta kommer de föräldrar att bli färre som inte har vårdnadshavarens möjlighet att få information beträffande sitt
barn. De fall i vilka vårdnaden om barnet i framtiden inte kommer att bli gemensam kan antas många gånger vara sådana där konflikten mellan föräldrarna är så djupgående att en informationsmöjlighet skulle kunna komma att missbrukas.
Med hänsyn till det anförda och till riksdagens upprepade ställningstaganden har regeringen stannat för att inte föreslå någon ytterligare reglering av en inte vårdnadshavande förälders rätt till upplysningar om barnet. Regeringen är således inte beredd att förorda någon utvidgning av myndigheters och institutioners skyldighet att lämna uppgifter till en förälder som inte har vårdnaden om sitt barn. Av betydelse är därvid att det föreligger ett visst utrymme för uppgiftslämnande inom t.ex. skolan och inom hälso- och sjukvården till denna förälder, även om vårdnadshavarens samtycke saknas.
Prop. 1997/98:7 s. 78.
Lägg till artikeln i dina kanaler
Annonser
Senaste artiklarna med samma ämne
