Resekostnader vid umgänge
Om den förälder som barnet skall umgås med är bosatt på en annan ort än barnet, är det normalt förenat med särskilda kostnader att utöva umgänget. Det kan vara fråga om resekostnader för barnet eller för någon av föräldrarna, ibland för flera personer vid varje umgängestillfälle.
Publicerad - 22 oktober 2024, redigerad - 22 oktober 2024
(Det här avsnittet i propositionen är långt, därför är det något nedkortat. Se prop.)
Är barnet litet kan det vara nödvändigt att någon av föräldrarna eller någon annan vuxen följer med barnet under resan. Om den förälder som barnet skall umgås med reser till den ort där barnet bor, kan det bli fråga om kostnader för både resa och övernattning. Någon rätt för den förälder som har utgifter för resa och andra kostnader att få ersättning från den andra föräldern finns inte. Den rätt till avdrag på underhållsbidrag som föreskrivs i föräldrabalken är så begränsad att avdraget på sin höjd ger den bidragsskyldige kompensation för extra
utgifter för mat till barnet och andra kostnader för barnet under umgänget.
Föräldrabalken innehåller inte någon bestämmelse som reglerar föräldrarnas ansvar för de resekostnader som nu nämnts. I rättspraxis har resekostnader beaktats i samband med fastställande av underhållsbidrag. I mål om umgänge har Högsta domstolen uttalat att föreskrifter som domstolen meddelar rörande umgänget i undantagsfall kan innefatta t.ex. hur resekostnader och andra utgifter i samband med umgänget skall fördelas.
Som tidigare har betonats är det av stor betydelse att barnet har nära och goda relationer till båda sina föräldrar, även om föräldrarna inte lever tillsammans. Geografiska avstånd och därmed förenade resekostnader kan medföra att barnet inte får möjlighet att umgås i den utsträckning som är önskvärd med den förälder som barnet inte bor hos. Det rådande rättsläget har länge ansetts otillfredsställande och lagstiftning har övervägts i olika sammanhang.
Utgångspunkter
Umgänget mellan barnet och den förälder som bor på en annan ort kan underlättas ekonomiskt på huvudsakligen två sätt. Ett sätt är att införa någon form av stöd från det allmänna för umgängesresor. Ett annat sätt är att se till att föräldrarnas gemensamma ekonomiska resurser utnyttjas mer effektivt än i dag.
Oavsett hur ett stöd från det allmänna utformas medför det stora kostnader. Den finansiella situationen i landet medger inte en sådan reform. I de fall då en förälder helt saknar ekonomiska resurser kan dock bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen bli aktuellt.
/../
Fördelningsmetod
Frågan är då efter vilken metod resekostnaderna skall fördelas. I huvudsak två metoder är tänkbara. Den ena, "kvotdelningsmetoden", föreslås av UBU -93. Den innebär att kostnaderna fördelas efter resp. förälders förmåga med tillämpning av i huvudsak samma principer som när underhållsbidrag bestäms.
Den andra tänkbara metoden, "hälftendelningsmetoden", innebär att kostnaderna delas på mitten. Den metoden föreslås av Föreningen Söndagsbarn i Stockholm. Även andra har varit inne på en sådan enklare metod.
Valet mellan de båda metoderna är i stor utsträckning ett val mellan å ena sidan största möjliga rättvisa och å andra sidan enkelhet. Hälftendelningsmetoden är enkel att förstå och att tillämpa men tar inte hänsyn till de ekonomiska förhållandena och innebär därför inte ett optimalt utnyttjande av föräldrarnas samlade ekonomiska förmåga. En tung invändning mot hälftendelningsmetoden är att den avgjort missgynnar den av föräldrarna som är ekonomiskt sämst ställd. Det kan framstå som stötande om en förälder som lever under små omständigheter och som har barnet boende hos sig skall bidra med hälften av resekostnaderna för barnets umgänge med en ekonomiskt betydligt bättre ställd förälder.
Kvotdelningsmetoden tar uppenbarligen bättre hänsyn till föräldrarnas ekonomiska förhållanden i det enskilda fallet. På så sätt utnyttjas deras ekonomiska förmåga på bästa möjliga sätt. En kvotdelningsmetod stämmer också bättre överens med grundprincipen i föräldrabalken att föräldrar har ett gemensamt ansvar för sina barn.
En invändning mot kvotdelningsmetoden är att den kan vara svår att tillämpa för föräldrarna om de själva vill bestämma om resekostnaderna. Beräkningarna blir med nödvändighet ganska komplicerade. Detta beror emellertid mindre på själva fördelningsmetoden i sig än på den detaljerade beräkningen av resp. förälders ekonomiska förmåga som blir följden om samma principer tillämpas på resekostnaderna som på underhållsbidragen.
En möjlighet är därför att beträffande resekostnaderna använda en modifierad förmågeberäkning som i större utsträckning bygger på schabloner. För underhållsbidragens del föreslår UBU -93 en sådan ändring. Förslaget bereds för närvarande i Regeringskansliet. Om en kvotdelningsmetod väljs för fördelningen av resekostnader, bör beräkningen av den ekonomiska förmågan så långt som möjligt bygga på samma principer som gäller för underhållsbidrag. Mot bakgrund av det arbete som pågår finns det inte tillräckliga skäl att här överväga en schabloniserad metod.
/../
Ingen metod är idealisk. Vid en samlad bedömning anser regeringen dock att övervägande skäl talar för kvotdelningsmetoden.
Regeringen föredrar emellertid en delvis annorlunda teknik än den UBU -93 föreslår. Enligt utredningens förslag skall var och en av föräldrarna efter sin förmåga i skälig omfattning ta del i resekostnaderna.
En sådan teknik kan enligt regeringen skapa oklarhet särskilt i de fall där föräldrarna inte ens tillsammans har förmåga att svara för resekostnaderna. Bättre synes då vara att utgå från att en av föräldrarna svarar för resekostnaderna och ålägga den andra föräldern en skyldighet att ta del i dem. Gjorda undersökningar tyder på att det som regel är den förälder som barnet inte bor hos som i dag svarar för resekostnaderna, om föräldrarna inte kan komma överens. Det framstår även i övrigt som en naturlig ordning att lägga det primära betalningsansvaret på den föräldern. Det bör därför föreskrivas att den andra föräldern på visst sätt skall ta del i resekostnaderna.
Närmare om den valda metoden
Utgångspunkten vid fördelningen av resekostnaderna bör alltså vara föräldrarnas ekonomiska förmåga. Som sagts tidigare bör den förälder som barnet skall umgås med ha det primära ansvaret för kostnaderna. Den andra föräldern skall ta del av dem i den mån hans eller hennes ekonomiska förmåga så tillåter. Saknar den förälder som barnet bor hos förmåga att stå för någon del av resekostnaderna, skall den föräldern inte heller vara skyldig att göra det. Detta ligger i linje med vad som i dag gäller beträffande föräldrars skyldighet att betala underhållsbidrag.
I ett enkelt fall kan följande metod användas vid fördelningen av resekostnaderna. Varje förälders nettoinkomst efter skatt beräknas. Härifrån dras förbehållsbelopp för förälderns egen försörjning samt för underhåll åt barn och eventuell make eller sambo. Det belopp som återstår representerar resp. förälders överskott. Resekostnaderna fördelas därefter proportionellt mellan föräldrarna efter överskottsbeloppens storlek. Den förälder som bor tillsammans med barnet svarar för den del av kostnaderna som faller på honom eller henne. Bidraget får dock inte inkräkta på det belopp som förbehållits denna förälder.
/../
En annan fråga är om andra omständigheter än de rent ekonomiska bör beaktas vid fördelningen av resekostnaderna.
En omständighet som i och för sig skulle kunna beaktas är anledningen till att barnet och den särlevande föräldern bor på olika orter. Enligt regeringens mening bör detta dock normalt inte vägas in vid bedömningen. Risken är annars att resor i vissa fall inte skulle komma till stånd i den omfattning som skulle vara ekonomiskt möjlig, om man kunde utnyttja den ekonomiska förmågan hos båda föräldrarna.
Detta skulle stämma dåligt överens med den grundläggande principen att umgänge tar sikte på barnets behov av kontakt med båda sina föräldrar och att det är barnets intresse som står i centrum. Ett sådant hänsynstagande skulle dessutom kunna ge upphov till konflikter mellan föräldrarna.Det kan emellertid finnas situationer då det skulle framstå som mindre lämpligt att inte alls ta hänsyn till anledningen till att föräldern och barnet bor långt ifrån varandra. En sådan situation kan vara att en av föräldrarna utan godtagbara skäl flyttar långt bort.
Även i andra fall kan omständigheterna vara sådana att det framstår som skäligt att fördela resekostnaderna på ett annat sätt än enligt den föreslagna huvudprincipen. Regeringen anser därför att det bör finnas utrymme för att ta hänsyn även till annat än föräldrarnas ekonomiska förhållanden, även om det innebär att barnets intresse av att träffa en förälder i vissa fall får underordnas andra intressen.
Vilka kostnader ska beaktas?
För att kostnaderna skall fördelas mellan föräldrarna bör kostnaderna vara av någon betydenhet. Inte endast kostnader för resor inom landet utan även kostnader för resor utom landet bör självfallet fördelas. Endast nödvändiga kostnader bör i regel beaktas. Som regel får man utgå från att billigaste färdsätt med allmänna kommunikationer används.Regeringen återkommer något till dessa frågor i författningskommentaren.
Domstolsprövning
Liksom när det gäller andra frågor som rör barnet är det önskvärt att föräldrarna i så stor utsträckning som möjligt kommer överens om de ekonomiska frågor som är förenade med umgänget. Om de inte kan komma överens, har de enligt rättspraxis möjlighet att i undantagsfall få dessa frågor prövade av domstol i mål om umgänge.
Som några remissinstanser påpekar skulle en ökad möjlighet att få frågan om resekostnader reglerad av domstol leda till fler processer. Det finns emellertid skäl som talar för att domstolarna oftare än som sker i dag bör besluta om resekostnadernas fördelning. Med den föreslagna bestämmelsen om fördelning av resekostnaderna är det helt naturligt att domstolen kan fatta beslut i frågan.
Sålunda finns inte anledning att domstol fortsättningsvis skall kunna pröva denna fråga bara i undantagsfall. Ett sådant beslut behöver för övrigt inte ha någon negativ inverkan på föräldrarnas förmåga att samarbeta. I vissa fall måste frågan prövas av domstol just därför att föräldrarna inte kan samarbeta och detta går ut över barnets intresse av umgänge.
I andra fall kan domstolens avgörande ha en positiv inverkan genom att det innebär en lösning som båda föräldrarna kan acceptera. Avgörandet kan också tjäna till utgångspunkt för en överenskommelse mellan föräldrarna om de faktiska förhållandena skulle ändras.Lagrådsremissens förslag innebar i denna del att det av bl.a. pedagogiska skäl skulle införas en uttrycklig bestämmelse om att domstolen får besluta om resekostnaderna. Lagrådet har föreslagit att bestämmelsen utgår såsom obehövlig. Regeringen har inget att invända mot Lagrådets bedömning.
/../
Fördelningen av resekostnaderna bör behandlas som en del av umgängesfrågan. Även föräldrar som är ense om umgängets omfattning m.m. kan vara oense om resekostnadernas fördelning. Regeringen har svårt att se något bärande skäl till att de inte skulle kunna få umgängesfrågan prövad endast i den del frågan är tvistig. Med hänsyn till det anförda bör frågan om resekostnadernas fördelning kunna prövas av domstol även om umgänget i övrigt inte är föremål för domstolens prövning. Någon särskild regel om detta behövs inte. Däremot bör uttryckligen av lagen framgå att fördelningen av resekostnader skall anses som en del av umgängesfrågan.
/../
Prop. 1997/98:7 s. 69.
Lägg till artikeln i dina kanaler
Senaste artiklarna med samma ämne
27 oktober 2024
Socialnämnden ska godkänna avtal om vårdnad m m
27 oktober 2024
Avtal om vårdnad, boende och umgänge
27 oktober 2024
Tillstånd till utlandsvistelse
24 oktober 2024