En situation då en kontaktperson kan utses enligt 10 § socialtjänstlagen är då en vårdnadshavare begär hjälp i vårdnaden. En annan situation är då en förälder som inte är vårdnadshavare vill träffa sitt barn och anser sig behöva stöd och hjälp av socialnämnden för att få ett tillfredsställande umgänge med barnet. Även barn som har fyllt 15 år kan begära att en kontaktperson utses.
Publicerad - 21 augusti 2024, redigerad - 21 augusti 2024
Socialnämnden är inte skyldig att utse en kontaktperson så snart någon enskild begär det, utan nämnden har alltid att göra en prövning av om det i det särskilda fallet är lämpligt att en kontaktperson utses. Nämnden är å andra sidan oförhindrad att vid behov förordna en kontaktperson trots att någon enskild inte har begärt det.
Som tidigare framgått får nämnden dock inte utse en kontaktperson mot den enskildes vilja. Vid förordnande av en kontaktperson för barn och ungdomar krävs det enligt förarbetena till socialtjänstlagen att samtycke har getts både av vårdnadshavaren eller vårdnadshavarna och av den unge själv om denne har fyllt 15 år (se SOU 1979/80:44 s. 71).
Vid tillkomsten av socialtjänstlagen diskuterades om inte en kontaktperson för barn och ungdomar borde kunna förordnas även utan samtycke av den unge och dennes vårdnadshavare. Sedan frågan väckts i en motion till riksdagen (mot. 1979/80:68) uttalade socialutskottet att hela socialtjänstlagen vilar på den förutsättningen att socialtjänsten skall hjälpa den enskilde i samförstånd med honom eller henne.
Utskottet ansåg att avsteg från denna princip, som fick antas spela stor roll för den allmänna inställningen till och förtroendet för socialtjänsten, inte borde komma i fråga annat än på grund av särskilda, tungt vägande skäl. Enligt utskottets mening förelåg inte i det lagstiftningsärendet tillräckliga skäl att göra några undantag från den grundläggande principen om frivillighet. Utskottet ville dock inte utesluta att det senare kunde finnas anledning att ändra socialtjänstlagen på denna punkt i samband med behandlingen av det förslag som utredningen om barnens rätt vid denna tidpunkt hade lagt fram (SOU 1979/80:44 s. 71 f). Vad utskottet sålunda anförde godtogs av riksdagen (rskr 1979/80:385).
Utredningens förslag innebär att socialtjänstlagen ändras på så sätt att en kontaktperson för barn och unga skall kunna förordnas även om vårdnadshavaren motsätter sig det. Utredningen anför bl. a. att det lätt kan uppstå motsättningar i förhållande till ett barns föräldrar, om socialnämnden vill ingripa för att hjälpa barnet. Det kan då vara svårt att få de samtycken som behövs, trots att barnet kan befinna sig i en svår situation och behöva stöd. Enligt utredningen bör föräldrarna alltid yttra sig om behovet av kontaktperson för barnet. Det bör emellertid därefter vara socialnämndens sak att besluta i frågan efter vad som är förenligt med barnets bästa.
Under remissbehandlingen har många remissinstanser ställt sig tveksamma till eller uttryckligen avstyrkt utredningens förslag. Det finns emellertid också remissinstanser som hälsar förslaget med tillfredsställelse.
Enligt min mening talar övervägande skäl för att en kontaktperson skall kunna utses för ett barn över 15 år så snart barnet självt begär detta. Detta bör alltså gälla även om barnets vårdnadshavare motsätter sig att kontaktpersonen utses. Även när inte barnet självt har uttryckligen begärt att få en kontaktperson men samtyckt till detta, bör nämnden ha möjlighet att utse en sådan mot vårdnadshavaren eller vårdnadshavarnas vilja. Vårdnadshavarnas inställning kan dock givetvis vara en omständighet som gör att socialnämnden anser det olämpligt att förordna någon kontaktperson och i stället söker på annat sätt förbättra barnets situation. Socialnämnden har möjlighet att på
olika sätt bistå barn och ungdomar som vänder sig till nämnden för att få hjälp i konfliktsituationer.
När det däremot gäller barn under 15 år anser jag inte att det i detta lagstiftningsärende har kommit fram några nya omständigheter som föranleder en annan bedömning än den som riksdagen gjorde när socialtjänstlagen antogs. Någon kontaktperson bör alltså inte kunna förordnas i detta fall mot vårdnadshavarnas vilja. Jag vill dock understryka att det åligger socialnämnden att hålla sig underrättad om hur barnets förhållanden utvecklas och snabbt ingripa med andra lämpliga åtgärder, om det visar sig nödvändigt.
Det bör tilläggas att en kontaktperson för ett underårigt barn inte heller bör kunna utses, om barnet när det är över 15 år motsätter sig detta trots att vårdnadshavarna har begärt att en kontaktperson utses. Även beträffande yngre barn bör socialnämnden ta stor hänsyn till barnets inställning i denna fråga. Har barnet nått en sådan mognad att det är naturligt att det får vara med och bestämma i angelägenheter som rör dess personliga förhållanden, torde det i allmänhet inte vara lämpligt att utse en kontaktperson för barnet i strid mot barnets egen vilja.
Prop 1981/82:168 s .45
Annonser
Senaste artiklarna med samma ämne
