I mitt fall handlar det om ett barn som är 10 månader. Han har varit hemma med mig sedan födseln och är inte alltid trygg med sin pappa. Pappan har exempelvis svårt att trösta honom. Har förslagit pappan att han kan hälsa på flera gånger i veckan. När sonen är 1-1,5 år kan man börja med en nattövernattning med successiv utökning. När han är 2 år kanske det är varannan helg och sedan varannan vecka när han är 3 år.

Pappan tycker inte detta är okej. Han vill ha varannan vecka redan nu och förstår inte mina argument rörande anknytning etc. Han vill ha bevis i form av riktig forskning för att köpa detta.

Hur brukar man lägga upp och successivt utöka umgänget med små barn?

Svar:

Din fråga berör två frågeställningar. Dels frågan om umgängets utformning, dels frågan om när det är lämpligt med växelvis boende för ett litet barn.

Det är svårt att avgöra vad som räknas som ”riktig” forskning. Anknytningsteorin, som baseras på mångårig forskning och studier av samspelet mellan barn och föräldrar, anses av många barnexperter som viktig vid bedömning vad som är barnets bästa i dessa frågor.

Teorins fokus är hur barn, och för all del vuxna, använder sig av ett begränsat antal människor som en trygg bas för sitt utforskande av världen och som en säker hamn att återvända till när fara hotar. Sådana situationer inträffar ofta och dagligen när det gäller mycket små barn, till exempel spädbarn och barn i förskola/skola. För vuxna av förklarliga skäl mer sällan.

När fara hotar aktiveras anknytningssystemet och barnet ser sig om efter sin primära anknytningsperson, som kan vara mamman, pappan eller en närstående person. Som regel den person som från födseln stått för barnets dagliga omvårdnad och grundtrygghet. Oftast då mamman eftersom pappor tenderar att bli primära vårdnadshavare först när mamman är otillgänglig för barnet på grund av sjukdom, dödsfall eller grav omsorgssvikt. Närstående kan vara exempelvis mor- och farföräldrar, förskolepersonal, familjehemsföräldrar eller en styvförälder.

När det gäller utformningen av barnets umgänge, och ett växelvis boende, är det barnets rättigheter och bästa som ska komma i första hand; föräldrars behov, önskemål och intressen kommer alltid i andra hand enligt lagar som föräldrabalken och barnkonventionen. Påpekas bör också att växelvis boende inte är en rättighet för föräldrar, vilket många tror.

Vid vårdnad, boende och umgänge ska man utgå från det unika i varje barn och föräldrars situation. Några frågor som bör ställas innan beslut fattas: Hur ser de respektive familjebilderna ut? Hur är samverkan mellan föräldrarna? Var bor de? Hur är tillgången på sjukvård, förskola, skola där föräldrarna bor? Hur är det med kamratkretsen när det gäller större barn? Vad har barnet, som är stor nog, uttryckt för åsikt?

Utifrån din beskrivning av sonens situation och uppväxt låter det som att ditt förslag till pappan huvudsakligen är bra. Pappan har, enligt dig, inte sedan barnets födelse haft en daglig omvårdande kontakt med sonen. Du vill därför börja med att sonen träffar pappan ofta och korta stunder i en trygg miljö på dagtid för att förbereda ett nattumgänge. När dag- och nattumgänge pågått cirka tolv månader bedömer du att det kan vara lämpligt med ett helgumgänge. Som jag ser det kan ett helgumgänge bli aktuellt tidigare, eller senare, beroende på hur anknytningen utvecklas och hur sonen reagerar. Likaså när det är dags för en längre sammanhängande period än ett veckoslut.

Tidsperioden till att utveckla ett utökat tryggt och lämpligt umgänge kan alltså bli kort eller lång. Om du och pappan är oense om hur fort det ska gå bör ni kontakta socialtjänsten (familjerätten) och begära att få samarbetssamtal, vilket ni har rätt till. Allt för att undvika en tvist i domstol.

Whatsapp