
Jag och min exfru har en flicka på 8 år som bor växelvis hos oss varannan vecka. Nu har mitt ex kopplat in familjerätten och vill att flickans kläder och leksaker m.m. ska vara hemma hos henne. Jag anser att om flickan vill ha med sig telefon, favoritkläder och en docka till mig, eller till min exfru på hennes veckor, så får hon det eftersom det är hennes saker.
Men så ser tydligen varken min exfru eller familjerätten på det hela. Jag fattar inte hur de tänker. Ska inte familjerätten tänka på barnens bästa? Fick en utskällning då jag tog upp detta med dem. Fick som svar att kunde vi inte göra saker och ting på min exfrus vis var det stämning som gällde. Kan det verkligen gå till så här?
Svar:
Jag antar att du och din exfru behöver hjälp för att komma överens om hur ni ska göra med dotterns kläder, personliga saker och annan utrustning.
Det är vanligt att det uppstår en diskussion, eller till och med en allvarlig konflikt, vid växelvis boende när det gäller barnets saker. Kläder och skolböcker kan till exempel bli kvar hos den ena föräldern till den andres irritation och barnets ledsnad.
Kan inte föräldrar lösa det här på egen hand kan samarbetssamtal på socialtjänsten (familjerätten) vara ett bra alternativ. Ofta leder samtalen till en något så när fungerande kompromiss som är bra för barnet och som båda föräldrarna kan leva med.
Samtalsledarens uppgift är att hjälpa föräldrarna till en fungerande lösning som alltså är bra för barnet. Genom inledande enskilda samtal får personen en uppfattning av respektive förälders ståndpunkter. Efterföljande gemensamma samtal syftar till att jämka dessa ståndpunkter. Vid behov bör samtalsledaren ta ställning till vilka lösningar som kan vara bäst för barnet. Men det är föräldrarna som ytterst bestämmer vilken ordning som ska gälla. Uppträder samtalsledaren olämpligt under samtalen bör klagomål framföras till arbetsledningen som därefter kan undersöka vad som hänt och agera därefter.
Kan inte föräldrar enas, trots samarbetssamtal, och måste tvisten få en lösning är det domstolens uppgift att, efter en stämning, avgöra vad som är bäst för barnet. Det är en information som samtalsledaren bör ge föräldrar i en situation när fortsatta samtal inte leder till en lösning på tvisten.