Min tonårige son bor sedan förra hösten, mot min vilja, mer tid hos sin mamma och nu vill han bo hos henne på heltid. Jag har hittills tagit hänsyn till hans vilja/val.

 Men han är ju trots allt ett tonårsbarn med betoning på barn; kan jag säga nej eller lyssnar man bara på barnets vilja? Känner mig maktlös, är det bara att acceptera hans vilja och hoppas på att han ändrar sig och vill flytta tillbaka? Vem kan jag prata om detta; vilka är mina möjligheter/skyldigheter.

Svar:

Kloka föräldrar lyssnar alltid på vad deras barn vill när det gäller deras boende efter en separation. Ju större barnet är desto mer följsam bör man vara till deras önskemål. Men ytterst måste vårdnadshavare göra en lämplighetsprövning vad som är bäst för barnet, och det är inte alltid som barn bör få som de vill.

När det gäller tonåringar kan mycket påverka deras inställning, det behöver inte nödvändigtvis handla om att barnet ”väljer” bort en förälder. Kamrater och fritidsaktiviteter kan för stunden vara mer viktiga för barnet; dock kvarstår, generellt, behovet att få komma tillbaka till en trygg bas hos en, eller båda föräldrarna.

Om inte miljön hos boföräldern är på något vis skadlig för barnet bör den andre föräldern både lyssna och tillåta en tonårings val. Väl medveten om att den unges vilja och inställning kan skifta. En återgång till växelvis boende eller att den unge vill bo på heltid hos den andre föräldern kan plötsligt bli aktuell.

Även om man som förälder är ledsen, besviken och oförstående över barnets val av boende, bör föräldern acceptera det. Skulle boendet hos den andre föräldern bli bestående blir det mer viktigt att ha ett bra och innehållsrikt umgänge med varandra; ett barn behöver, generellt, alltid ha tillgång till båda sina föräldrar. 

Det finns många personer man kan prata med i en sådan här situation. Anhöriga, nära vänner och professionella personer. De senare kan vara socionomer inom socialtjänsten (familjerätten) eller sjukvården (närhälsan). Om föräldern anser att barnets val av boende är olämpligt, och om det uppstår en tvist, kan man också rådgöra med juridiska ombud.

Pin It

Om Familjerätt på Nätet

Familjerätt på nätet är en privat webbplats med syfte att sprida information om de familjerättsfrågor som handläggs av socialtjänsten.

Om du behöver få kontakt med familjerätten - kontakta socialtjänsten där du bor. 

Tomas Törnqvist
Ansvarig utgivare
Socionom, medlare, utbildare och konsult. Verksam sedan 1987 inom socialtjänstens IFO, med inriktning på familjerätt och barn/unga.

Annons
Annons

Veckans Fråga

Får det gå till så här hos socialtjänsten?









Socialtjänsten får in en anmälan om ett missförhållande rörande ett barn, 5 år, och barnet och föräldern blir kallade till ett samtal med en socialsekreterare. Vårdnadshavaren uppfattade att socialtjänsten hade påbörjat en utredning på grund av anmälan. Samtalet går bra, det visar sig att uppgifterna i anmälan beror på ett missförstånd. Socialsekreteraren säger uttryckligen att inga fler samtal planeras. Två veckor senare kommer dock en ny kallelse eftersom socialsekreteraren vill ha ett enskilt med barnet. Detta gäller samma ärende och inga nya uppgifter har tillkommit.

Får socialsekreteraren först säga att man inte ska ses igen, för att sedan förhöra ett barn utan vårdnadshavare är med?
Får den vårdnadshavaren som inte är föremål för orosanmälan begära att vara med sitt barn på samtalet?

Svar:

När socialtjänsten får en anmälan om ett missförhållande (orosanmälan) görs inledningsvis en förhandsbedömning för att avgöra om en utredning ska påbörjas, eller inte. Tillåtna åtgärder i detta skede är samtal med anmälaren om något i anmälan är oklart, samtal med barn och vårdnadshavare samt kontroll om det finns dokumentation i socialregistret om familjen.

Beskedet att inte ses fler gånger bör rimligen tolkas som att ingen utredning skulle inledas på grund av anmälan. Men socialtjänsten kan å andra sidan därefter ha ändrat sig, men då borde socialsekreteraren i kallelsen till det andra möten informerat vårdnadshavaren att en utredning har inletts. Det är bara om en utredning har inletts som socialtjänsten får träffa barn för samtal utan vårdnadshavarens samtycke eller närvaro. Föräldern får alltså sitta i väntrummet under tiden.

Av den sista frågan kan man anta att barnet förmodligen har två vårdnadshavare, och att barnet bor hos den vårdnadshavare som var kallad till det första mötet. Den andra vårdnadshavaren, som inte var direkt berörd av anmälan, kan begära att få vara med vid barnsamtalet vid det andra mötet. Men även här kan gäller att socialtjänsten kan ha enskilda samtal med barn om en utredning är inledd. Båda vårdnadshavarna får således sitta i väntrummet.

Sammanfattningsvis får ett barn höras av socialtjänsten, förutsatt att det finns anledning att ingripa till barnets skydd eller stöd, utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande (Se 11 kap. 10 § tredje stycket socialtjänstlagen).