Prognosen för en återförening

I de fall barnet omhändertagits på grund av brister i föräldraförmågan har domstolen beaktat om bristerna i föräldraförmågan fortfarande bestått eller om den har eller har varit på väg att förbättras. Det har haft betydelse om bristerna i föräldraförmågan har varit tillfälliga eller bestående. Det har även haft betydelse om barnet har haft särskilda behov som inneburit att det ställts särskilt höga krav på föräldrarnas föräldraförmåga. 

Om barnet har riskerat att fara illa vid en återförening har det talat emot en återförening. En del av domstolens bedömning av om det bedömts realistiskt med en återförening inom överskådlig tid har varit att ta ställning till barnets behov av trygghet och stabilitet i ett längre perspektiv. Detta har ibland kunnat innebära att ett barn som ryckts upp från sin invanda miljö ett flertal gånger kan ha ett särskilt starkt behov av att inte återigen utsättas för ett miljöombyte. Detta har kunnat tala för en vårdnadsöverflyttning.

För att domstolen ska ha kunnat komma fram till bedömningen att det inte har varit realistiskt med återförening inom överskådlig tid har krävts att socialnämnden har fullgjort vad som krävts vad gäller arbetet för en återförening. Om socialnämnden inte har gjort vad som krävts i detta avseende har det kunnat leda till bedömningen att det inte varit möjligt att dra slutsatsen att en återförening är utesluten och därför inte heller att det varit uppenbart till barnets bästa att en vårdnadsöverflyttning sker.

Exempel på när domstolen har kommit fram till att socialnämnden inte har gjort tillräckligt långtgående insatser för återförening är om vårdnadshavarens förutsättningar har förbättrats och domstolen ansett att det utifrån de insatser som socialnämnden har gjort inte går att utesluta att en återförening har kunnat ske utifrån vårdnadshavarens förbättrade situation vid tidpunkten för prövningen. 

Det har till exempel kunnat handla om att en förälder förbättrat sin föräldraförmåga och att det umgänge som ägt rum mellan barnet och föräldern inte har varit tillräckligt omfattande för att kunna dra slutsatsen att en återförening inte har varit möjlig. När det gäller skyldigheten att arbeta för en återförening har domstolarna ofta hänvisat till Europadomstolens praxis. När det gäller vad som närmare krävs av socialnämnden i fråga om återföreningsarbete ger kartläggningen inget tydligt svar.

Källa:
SOU 2022:71 sid. 135