Olika former av våld mot barn

Barnkonventionen är en viktig utgångspunkt för betänkandet och det är också därifrån som den våldsdefinition som vi utgår ifrån i betänkandet är hämtad. I artikel 19.1 i barnkonventionen definieras begreppet våld som ”alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försummelse, misshandel eller utnyttjande, däribland sexuella övergrepp”. 

FN:s kommitté för barnets rättigheter (barnrättskommittén) understryker att alla former av våld, hur lindriga de än är, är oacceptabla. Benämningen alla former av våld lämnar inte utrymme för någon grad av legaliserat våld mot barn. Det finns inget krav på att våldet ska vara varken uppsåtligt, varaktigt eller av en särskild svårighetsgrad för att det ska omfattas av barnkonventionens artikel 19.4 Nedan förtydligas vad som omfattas av definitionen, baserat på begreppsförklaringar från barnrättskommittén.

Fysiskt våld

Fysiskt våld omfattar all kroppslig bestraffning och alla andra former av grym, omänsklig eller förnedrande behandling. Det omfattar även fysisk mobbning och pennalism utförd av vuxna och andra barn. Fysiskt våld kan exempelvis handla om att slå barnet med handen eller med ett redskap eller om att sparka, skaka, klösa, nypa, bita eller dra i håret.

Psykiskt våld

Psykiskt våld kan definieras som psykisk misshandel, psykiska övergrepp, verbala kränkningar och känslomässiga övergrepp eller emotionell vanvård. Det omfattar bland annat alla former av varaktiga skadliga interaktioner med barn, exempelvis att förmedla till barn att de är värdelösa, oälskade eller oönskade. Det kan handla om att skrämma, terrorisera, hota, stöta bort, isolera, negligera, utnyttja och förleda.

Det kan också handla om att vägra ge barn en känslomässig respons eller om förolämpningar, tillmälen, förödmjukelser, nedvärderingar, förlöjliganden och om att såra barns känslor. Att låta barnet bevittna eller på annat sätt exponeras för våld i hemmet är ett exempel på psykiskt våld. Även psykisk mobbning utövad av vuxna eller andra barn, bland annat via informations- och kommunikationsteknik som mobiltelefoner och internet (så kallad nätmobbning) är att betrakta som psykiskt våld.

Vanvård eller försummelse

Vanvård eller försummelse innebär en underlåtenhet att uppfylla barns fysiska och psykiska behov, att inte skydda dem mot fara eller att låta bli att nyttja vård eller andra tjänster för barnens omvårdnad.8 Det kan exempelvis handla om underlåtenhet att skydda barnet från skada genom bristande tillsyn, eller underlåtenhet att tillgodose barnets grundläggande behov i form av mat, husrum, kläder och grundläggande sjukvård (fysisk vanvård).

Det kan handla om avsaknad av emotionellt stöd och kärlek eller en kronisk ouppmärksamhet gentemot barnet. När omsorgspersoner är psykiskt otillgängliga genom att negligera små barns tecken eller signaler är också att betrakta som försummelse, inklusive att exponera barnet för våld i parrelationer eller skadligt bruk av narkotika eller alkohol (psykisk eller känslomässig vanvård).

Vidare kan det handla om vägran att ge tillgång till nödvändig sjukvård (vanvård av barnens fysiska eller psykiska hälsa), underlåtenhet att se till att barn får utbildning som de har rätt till, genom skolgång eller på annat sätt (pedagogisk vanvård), eller att barnet överges.

Sexuella övergrepp och sexuellt utnyttjande

Sexuella övergrepp och sexuellt utnyttjande omfattar bland annat att förmå eller tvinga ett barn att delta i någon olaglig eller psykiskt skadlig sexuell aktivitet, att använda sig av barn för kommersiellt sexuellt utnyttjande eller för framställning av ljudinspelningar eller bilder av sexuella övergrepp på barn.

Vidare omfattas bland annat barnprostitution, trafficking och handel med barn för sexuella ändamål. Barnrättskommittén betonar att många barn utsätts för sexuella handlingar som inte åtföljs av fysiskt tvång, men som ändå är psykiskt påträngande, exploaterande och traumatiska.

Källa:
SOU 2022:70 sid. 120