Rätten till information och delaktighet

Barnets rätt att få information och att komma till tals i frågor om vårdnad, boende och umgänge –rätten till delaktighet –gäller i samtliga de frågor som är föremål för prövning, men även i frågor som rör förfarandet i övrigt (se även artikel 12 barnkonventionen och Allmän kommentar från FN:s Kommitté för barnets rättigheter CRC/C/GC/12).Barnet kan ge uttryck för sina åsikter direkt eller genom enföreträdare.

Publicerad - 10 april 2021, redigerad - 09 augusti 2024

Rätten till delaktighet är central för att principen om barnets bästa ska kunna säkerställas (se 2 a § FB). Paragrafen gäller i alla förfaranden som regleras i 6 kap., inte endast vid en domstolsprövning, och genom hela förfarandet. Det är, inom ramen för ett mål om vårdnad, boende eller umgänge, ytterst domstolens ansvar att kraven på delaktighet är uppfyllda, men i praktiken är det ofta den som genomför en utredning eller som ska lämna upplysningar till domstolen i frågor om vårdnad, boende eller umgänge som i första hand behöver se till att barnets rätt till delaktighet tillgodoses (se författningskommentarerna till 19 och 20§§ FB).

Vid medling enligt 18 a § har medlaren ett ansvar för att barnets rätt till information och rätt att komma till tals kan tillgodoses inom ramen för medlingsförfarandet.Det kan handla om att medlaren själv eller med hjälp av socialnämnden ger barnet tillfälle att framföra sina åsikter i de frågor som medlingen rör, i den mån inte barnets åsikter i frågorna framgår tydligt sedan tidigare. Barnet måste vidare få information om förfarandets resultat och hur barnets åsikter har beaktats. Information kan ofta lämnas av socialnämnden i ett samtal med barnet (se 5 kap. 1 § 9 SoL). I praktiken kommer även barnets föräldrar, genom sin nära kontakt med barnet, att fylla en viktig funktion som förmedlare av information till barnet.

Om det inte framgår att barnets rätt att komma till tals –direkt eller genom en företrädare –har tillgodosetts i ettmål, bör domstolen överväga behovet av att komplettera utredningen. Situationen kan t.ex. aktualiseras när föräldrarna är ense i alla frågor, och bör då många gånger kunna hanteras genom kontakt med föräldrarna eller deras ombud. Om ytterligare utredning behövs kan sådan inhämtas genom socialnämnden.

Enligt första stycket ska barnet få information och ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor som rör vårdnad, boende och umgänge. Att barnet ges information är en förutsättning för att barnet ska kunna ta tillvara sin rätt att komma till tals. Den information som lämnas ska vara relevant för barnet. Informationen ska inte enbart omfatta faktauppgifter, utan även t.ex. information om hur uppgifterna som barnet lämnar kommer att användas.

Barnet ska få sådan information att han eller hon förstår vad prövningen av frågorna tar sikte på och vilken utgången kan bli. Informationen som lämnas ska vara tydlig. Den ska vara anpassad efter barnets ålder och mognad och lämnas i en sådan miljö att barnet kan ta till sig den. Barnets förmåga att förstå detsom han eller hon ska uttrycka sin åsikt om måste bedömas i varje enskilt ärende och informationen ska anpassas utifrån det (jfr prop. 2017/18:121 s. 145).

Om det pågår en process i domstol är det t.ex. viktigt att barnet får information om detta och vad processen kan komma att innebära för barnet. Barnet bör även ges information om socialnämndens roll och varför ett samtal med barnet hålls. Den som samtalat med barnet bör också informera barnet om resultatet av samtalet. Barnet behöver även få information om vad domstolen kommit fram till. För att kunna ge barnet relevant information är det viktigt att den som ska informera barnet själv har tillräckligt med information för att kunna fullgöra sin uppgift.

Information kan ofta lämnas av socialnämnden i ett samtal med barnet (se 19 och 20 §§ FB, se även 5 kap. 1 § 9 SoL). I praktiken kommer dock många gånger en av barnets föräldrar –den som barnet vistas hos –att vara den som först förmedlar information till barnet när t.ex. domstolen avgör ett mål. Föräldrarna bör uppmärksammas på vikten av att information förmedlas på ett sätt som är till barnets bästa. Det går inte att ange någon bestämd ålder för när ett barn bör ges information och möjlighet att framföra sina åsikter. Detta får bedömas från fall till fall. Utgångspunkten måste vara att barn kan bilda åsikter, även om barnet kanske inte kan uttrycka dessa åsikter verbalt(se även CRC/C/GC/12 p. 20 och 21).

Barnet ska ges förutsättningar att vara delaktigt och barnet ska skyddas i sitt deltagande, inte skyddas genom att hindras från delaktighet. Den som hämtar in barnets åsikter måste uppträda med varsamhet och ska inte försöka pressa barnet på synpunkter (jfr prop. 2017/18:121 s. 145). Det är viktigt att den som ska tillgodose barnets rätt tilldelaktighet –vanligtvis den som genomför en utredning eller som ska lämna upplysningar i ett mål om vårdnad, boende eller umgänge dokumenterar vilken information som lämnas, vad barnet ger uttryck för och hur barnet i övrigt ges möjlighet att delta.

När det gäller barn som är i stånd att bilda egna åsikter men som inte har förmåga att ge uttryck för dessa, får barnets åsikter så långt det är möjligt hämtas in på annat sätt.Utredningen kan då kompletteras genom samtal med personer i barnets omgivning som känner barnet väl.

Förhållandena i det enskilda fallet kan även vara sådana att barnet inte vill framföra sina åsikter. Barnet är aldrig skyldigt att framföra sina åsikter, utan ska ges möjlighet att göra det (se prop. 2012/13:10 s. 38). Det bör framgå av dokumentationen om barnet har valt att inte framföra några åsikter. En annan sak är att domstolen eller socialnämnden då ändå kan behöva hämta in information från andra än barnet för ett fullödigt beslutsunderlag för att kunna bedöma vad som är barnets bästa och för att få underlag för ett materiellt riktigt beslut.

Det kan t.ex. innebära att uppgifter hämtas in från barnets närstående eller att uppgifter hämtas från dokumentation av vad barnet tidigare har framfört. Med hänsyn till principen om barnets bästa är det angeläget att barnets åsikter kan klargöras, samtidigt som det sker på ett sätt som iakttar respekten för barnets integritet och självbestämmande. Se även författningskommentarerna till 19 § angående hörande av barn inom ramen för en utredning och till 20 § angående hörande inför att s.k. snabbupplysningar ska lämnas.

Andra stycket motsvarar till sitt innehåll hittillsvarande 2 a § andra stycket FB, men terminologin ändras. Av bestämmelsen framgår att barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. Att begreppet åsikter används markerar att det inte krävs att barnet kan ge uttryck för en konkret vilja.

Att barnets ålder och mognad ska beaktas medför, liksom hittills, generellt sett att hänsyn ska tas i högre grad till de äldre barnens åsikter än till de yngre barnens (se prop. 1994/95:224 s. 51). Hur mycket ett barn förstår är dock inte på ett entydigt sätt knutet till barnets ålder. Mognad avser förmågan att förstå och bedöma konsekvenserna av en särskild fråga, varvid den fortlöpande utvecklingen av barnets förmågor måste beaktas (jfr prop. 2017/18:121 s. 146). Enbart ålder kan alltså inte avgöra vikten av ett barns åsikter.