Barns delaktighet i frågor om vårdnad, boende och umgänge

Det barn som är i stånd att bilda egna åsikter har enligt artikel 12 i konventionen rätt att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid åsikterna ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. Barnet ska beredas möjlighet att höras, antingen direkt eller genom företrädare, i alla domstolsförfaranden och administrativa förfaranden som rör barnet.Helst ska dock barnet inte höras i en öppen domstolsförhandling, utan under förtroliga omständigheter(se även CRC/C/GC/12, p. 35–43). 

Det är viktigt att reglerna om vårdnad, boende och umgänge tillgodoser barnets rätt till delaktighet. Barnets åsikter är också en viktig del i bedömningen av barnets bästa. Redan i dag finns därför krav på att domstolen och socialnämnden, vid bedömningen av vad som utgör barnets bästa, ska ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad (nuvarande 6 kap. 2 a § FB). Regleringen kompletteras med handläggningsbestämmelser som anger att socialnämnden innan den lämnar s.k. snabbupplysningar ska höra barnet om det är lämpligt, samt att en utredare som verkställer en utredning i frågor om vårdnad, boende eller umgänge ska försöka klarlägga barnets inställning och redovisa den för rätten (6 kap. 19 och 20 §§ FB). En möjlighet finns därutöver att höra ett barn inför rätten, om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras (6 kap. 19 § sista stycket FB).

Rätten till information är central för att ett barn ska kunna utöva sin rätt till delaktighet(se även CRC/C/GC/12, p. 25). Det finns dock idag inte någon uttrycklig reglering i 6 kap. FB om barnets rätt till information.Barnets rätt att komma till tals begränsas vidare av att ett samtal med barnet i frågor om vårdnad, boende och umgänge i de flesta fall kräver vårdnadshavarnas samtycke. Om barnet har uppnått den ålder och mognad som krävs för att själv bestämma om sin medverkan, är det barnet som råder över om något samtal ska hållas. Barnets medgivande är då både en nödvändig och tillräcklig förutsättning. Det innebär i sin tur att vårdnadshavarens samtycke till samtalet inte behövs och att samtalet t.o.m. kan äga rum mot vårdnadshavarens vilja.

Om barnet inte har uppnått den ålder och mognad som krävs för att själv bestämma, kan vårdnadshavarna däremot förhindra att samtal hålls med barnet (se 6 kap. 11 och 13 §§ och prop. 2009/10:192 s. 16, jfr dock 11 kap. 10 § tredje stycket SoL [2001:453] när det gäller socialnämndens möjlighet att höra ett barn mot en vårdnadshavares vilja i s.k. barnavårdsutredningar och utredningar inför en eventuell vårdnadsöverflyttning avseende t.ex. ett familjehemsplacerat barn).

Utredningen konstaterar att det, även om det skett förbättringar, fortfarande är vanligt att barns åsikter och hur de har beaktats inte framgår av utredningar och domar i frågor om vårdnad, boende eller umgänge. Störst är bristerna i fråga om yngre barn. Av den genomgång som utredningen har gjort framgår att socialnämndens utredare i frågor om vårdnad, boende och umgänge i princip träffar alla barn, oavsett ålder. Med äldre barn hålls regelmässigt enskilda samtal. Enskilda samtal hålls dock, enligt utredningen, som utgångspunkt inte med barn i åldrarna 1–5 år och dessa barns åsikter återges dessutom relativt sällan i de upplysningar eller utredningar som redovisas till domstolen. Ju äldre barnet är desto vanligare är det att inställningen redovisas och att domstolens avgörande överensstämmer med barnets inställning.

Att det finns brister i redovisningen av ett barns uppgifter behöver inte innebära att barnets åsikter inte har beaktats av utredaren eller av domstolen. En utebliven redovisning kan i vissa fall förklaras av omsorg om barnet. Det är dock, enligt regeringen, tydligt att framför allt yngre barns rätt att komma till tals behöver stärkas ytterligare. Förutsättningarna för barn att utöva sin rätt att delta i frågor som rör vårdnad, boende och umgänge behöver också stärkas på ett mer allmänt plan (se även SOU 2020:63 s. 451–453).

Barnets rätt till information och rätt att komma till tals

Utredningen föreslår att det ska införas en ny bestämmelse om barnets rätt att komma till tals och få information i frågor om vårdnad, boende och umgänge. Liknande sådana bestämmelser om barns rätt till information och att komma till tals har under senare årtionden införts i lagstiftning av olika slag som rör barn (se t.ex. 11kap. 10 § socialtjänstlagen och 4 kap. 3 § FB).

Enligt regeringen bör, som ett led i arbetet med att stärka barns rätt till delaktighet, såsom utredningen föreslår en ny bestämmelses om slår fast barnets rätt till information och att komma till tals införas även i 6 kap. FB. Några remissinstanser, bl.a. Rädda Barnen, efterfrågar förtydliganden av vad rätten till informationhar för innehåll och vem som är ansvarig för att rättigheten uppfylls. Syftet med förslaget är att säkerställa att barnets rättigheter enligt barnkonventionen tillgodoses i mål och ärenden om vårdnad, boende och umgänge. Det innebär inte att det ska vara upp till barnet självt att ta tillvara sina rättigheter, utan det är den som samtalar med barnet som ansvarar för att barnet får relevant information. Domstolen har också ett övergripande ansvar för att säkerställa att barnets rättigheter tillgodoses.

För att ett barn ska kunna komma till tals och uttrycka sina åsikter på ett adekvat sätt behöver han eller hon ha fått den information som krävs för att kunna sätta sig in i frågan och överblicka konsekvenserna (se prop. 2006/07:129 s. 37 f.).Med detta avses sådan information som är av betydelse för barnet. Informationen ska inte begränsas till faktauppgifter, utan ska även beskriva hur uppgifter som barnet lämnar kommer att användas och vilken betydelseåsikterna kan få. Informationen ska anpassas till barnets ålder och mognad på ett sådant sätt att barnet kan ta till sig den. För att tydliggöra att rätten till delaktighet gäller i alla frågor om vårdnad, boende och umgänge bör en paragraf med detta innehåll placeras i inledningen av kapitlet.

Enligt Lagrådet kan det finnas anledning att i lagtext precisera att ett krav ifråga om information och inhämtande av åsikter ska tillämpas så att det anpassas till barnets ålder och mognad. Regeringen anser emellertid inte att ett sådant tillägg bör göras i lagen(jfr 4 kap. 3§). Utgångspunkten måste vara att ett barn kan bilda åsikter, även om barnet kanske inte kan uttrycka dessa åsikter verbalt (se även CRC/C/GC/12 p. 20 och 21). Med anledning av Lagrådets synpunkter väljer regeringen att belysa frågan ytterligare i författningskommentaren (se nedan). Att barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad behandlas nedan.Paragrafen om barnets delaktighet kommer, tillsammans med regleringen om barnets bästa, att utgöra en grundval för lagens mer konkreta regler och markera betydelsen av barnets delaktighet när frågor om vårdnad, boende och umgänge avgörs.

Källa:
Prop.2020/21:150 s. 44