Rätten att bestämma i frågor som rör barns personliga förhållanden

I föräldrabalken saknas uttryckliga regler om vem som bestämmer i frågor som rör barns personliga förhållanden. Det ligger dock i sakens natur att den som har vårdnaden om ett barn också måste kunna besluta i frågor som rör barnet. I vissa fall är denna befogenhet emellertid inskränkt genom föreskrifter i olika författningar.
Publicerad - 06 september 2024, redigerad - 06 september 2024
Barn har endast i begränsad utsträckning getts en laglig rätt att själva bestämma eller komma till tals. Ett exempel på en sådan bestämmelse finns i föräldrabalken, som reglerar barns rätt att ingå eller säga upp avtal om anställning. I viss utsträckning anses emellertid att ett barn, som har nått tillräcklig mognad, även utan direkt lagstöd kan bestämma självt.
Enligt utredningen bör det genom en uttrycklig bestämmelse i föräldrabalken slås fast att barnets vårdnadshavare har rätt och skyldighet att bestämma rörande barnets personliga förhållanden. Avsikten är emellertid inte att vårdnadshavaren generellt och utan diskussion skall bestämma vad barnet skall göra. Tvärtom framhåller utredningen att det är av stor vikt för barnets personlighetsutveckling att barnet självt får möjlighet att ta del i besluten.
Av detta skäl föreslår utredningen att det också skrivs in en skyldighet för vårdnadshavaren att så snart det är möjligt samråda med barnet i angelägenheter som rör dess personliga förhållanden samt att, med iakttagande av bestämmelserna om vårdnadshavarens ansvar för barnets behov, ge barnet en med stigande ålder och mognad allt större rätt att självt bestämma.
Remissinstanserna har allmänt anslutit sig till utredningens grundsyn när det gäller bestämmanderätten i frågor som rör barnet rent personligen. Beträffande den närmare utformningen av reglerna framförs dock olika uppfattningar.
För egen del anser jag att det är en självklar utgångspunkt att vårdnadshavaren har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter. Jag delar utredningens uppfattning att detta bör slås fast genom en uttrycklig bestämmelse i föräldrabalken. En sådan regel markerar klart vårdnadshavarens ansvar och ger också - mot bakgrund av vad som tidigare har sagts om vårdnadshavarens ansvar för att barnets behov tillgodoses - vårdnadshavaren stöd för att hävda barnets intressen.
Samtidigt som vårdnadshavarens principiella bestämmanderätt slås fast är det naturligtvis viktigt att också barnet ges möjlighet att självt komma till tals i frågor som rör dess person. Genom att uppmuntra barnet till att uttrycka en egen åsikt tränas barnet, som utredningen har uttryckt det, till att bli en självständig och ansvarskännande människa. Jag anser därför att den nyss förordade regeln om vårdnadshavarens bestämmanderätt bör kompletteras med en bestämmelse som anger att vårdnadshavaren skall ta hänsyn till barnets egna önskemål och synpunkter. En sådan skyldighet får emellertid inte utformas så att vårdnadshavaren skulle vara förhindrad att sätta sig över barnets vilja i de fall då barnets bästa kräver det. Barnets behov av att med tiden alltmera frigöra sig från sina föräldrar får naturligtvis inte medföra överdrivna hänsynstaganden till barnets önskemål.
Såväl angelägenhetens beskaffenhet som varje enskilt barns individuella förutsättningar varierar så starkt att det knappast är möjligt att i lagtexten annat än i mycket allmänna ordalag ge uttryck för det ökande hänsynstagande till barnets synpunkter och önskemål som bör följa med barnets personliga utveckling. Jag anser därför att bestämmelsen bör ges det innehållet att en vårdnadshavare skall i takt med barnets stigande ålder och utveckling ta allt större hänsyn till barnets synpunkter och önskemål.
I vissa fall kan den fråga det gäller vara av sådan art att det ter sig naturligt att barnet får bestämma självt, utan att vårdnadshavaren lägger sig i saken. Det gäller framför allt i enkla och vardagliga frågor som rör barnets personliga förhållanden. Den bestämmelse som jag nyss har förordat innebär också att vårdnadshavaren bör låta barnet bestämma självt i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans beskaffenhet och barnets mognad. Någon uttrycklig föreskrift om barnets bestämmanderätt behövs därför inte.
I sammanhanget bör dock understrykas att den möjlighet som vårdnadshavaren sålunda har att ge barnet rätt att självt bestämma inte bör få leda till att vårdnadshavaren övervältrar sitt ansvar som beslutsfattare på barnet. För barnets trygghet är det väsentligt att barnet inte tvingas att självt fatta beslut som barnet inte känner sig moget för.
Prop. 1981/82:168 s 24
Lägg till artikeln i dina kanaler
Senaste artiklarna med samma ämne
04 februari 2025
Vårdnadshavare och barn i skyddat boende
30 januari 2025
HovR om barnets avståndstagande till en förälder
29 januari 2025
“Det är så komplext varför man väljer bort en förälder”
21 januari 2025