Samarbetssamtalen lyfts fram i föräldrabalken

Som utredningen föreslår bör det i föräldrabalken införas en bestämmelse som erinrar om den möjlighet föräldrar har enligt socialtjänstlagen att genom samarbetssamtal söka nå enighet i frågor om vårdnad m.m. Bestämmelsen bör placeras i den avdelning i 6 kap. som handlar om förfarandet i mål och ärenden om vårdnad m.m. Härigenom betonas samarbetssamtalen på ett ändamålsenligt sätt och markeras att samarbetssamtalen bör vara den första åtgärd som vidtas när föräldrarna inte kan komma överens. 

Det kan i detta sammanhang erinras om att 6 kap. 14 § föräldrabalken innehåller en erinran om det stöd och den hjälp som socialnämnden kan ge barn och vårdnadshavare och om den hjälp som genom nämndens förmedling kan erhållas från andra samhällsorgan. Bestämmelsen omfattar enligt förarbetena även samarbetssamtal.

Den är emellertid mera allmänt hållen än den nu föreslagna bestämmelsen och omfattar t.ex. den enskildes rätt till bistånd för sin försörjning och sin livsföring i övrigt (6 § socialtjänstlagen) och utseende av kontaktperson (10 § tredje stycket socialtjänstlagen). Den bestämmelsen återfinns i den avdelning i 6 kap. föräldrabalken som har rubriken "Vårdnadens utövande" och gör inte den nu föreslagna bestämmelsen om samarbetssamtal överflödig.

En fråga som diskuteras av Vårdnadstvistutredningen och av några remissinstanser är om samtalen - liksom i Norge - bör göras obligatoriska i den meningen att en talan om vårdnad m.m. inte får väckas innan samarbetssamtal har ägt rum. Som utredningen anför fungerar den nuvarande ordningen, som bygger på frivillighet, väl.

Det är inte självklart att ett obligatorium skulle leda till någon ökning av antalet överenskommelser. Tvärtom kan ett tvångsmoment ibland försvåra möjligheterna att hålla konstruktiva och resultatinriktade samtal. Därtill kommer, som Sveriges Psykologförbund påpekar i sitt remissvar, att samtalen sannolikt har liten effekt om motivationen att delta saknas. Regeringen anser därför i likhet med utredningen att något obligatorium inte bör införas. Utvärderingen av den nu föreslagna reformen och erfarenheterna från Norge kan dock ge underlag för en annan bedömning senare. Regeringen kommer i så fall att ta upp frågan på nytt.

Vårdnadstvistutredningen tar även upp frågan om samarbetssamtal bör vara en förutsättning för att föräldern skall erhålla allmän rättshjälp men avvisar en sådan ordning. Under beredningen av utredningens förslag har riksdagen fattat beslut om en ny rättshjälpslag som träder i kraft den 1 december 1997. De nya reglerna innebär inte att förutsättningarna för den bedömning som utredningen gjort har ändrats. Samtliga remissinstanser instämmer i utredningens bedömning eller lämnar den utan invändning. Regeringen gör samma bedömning som utredningen.

Som en väg att ytterligare öka användningen av samarbetssamtal har det föreslagits att domstolen skall få en skyldighet att under vissa förutsättningar förordna om sådana samtal. Det har emellertid inte framkommit något som visar att den nuvarande bestämmelsen om domstols förordnande utgjort ett hinder mot önskvärda samtal. Problemet gäller i stället, som vi tidigare varit inne på, frekvensen av samarbetssamtal före domstolsprocessen.

Sveriges Advokatsamfund anser att samarbetssamtalen även bör omfatta frågan om vem av föräldrarna som skall ha rätt att bo kvar i den gemensamma bostaden. Samarbetssamtalen syftar till att föräldrarna skall komma överens i frågor som gäller barnet. Det behov föräldrarna kan ha att tala om sina ekonomiska mellanhavanden får därför primär tillgodoses på något annat sätt. Kvarboendefrågan kan ibland vara en huvudsakligen ekonomisk fråga och det bör därför inte föreskrivas någon skyldighet att ta upp den i samarbetssamtalen. Den har emellertid ofta också ett nära samband med frågan om hur vårdnaden om barnet och barnets boende bäst skall anordnas. Det torde därför många gånger vara naturligt att man under samarbetssamtalen också kommer in på frågan om kvarboende. Självfallet finns det inget som hindrar detta. Huruvida frågan skall tas upp torde bero på dess koppling i det enskilda fallet till de frågor rörande vårdnad, umgänge och barnets boende som är tvistiga.

Källa:
Prop. 1997/98:7 sida 44