Särskilda krav på offentliga biträden

Utredningen har som beskrivits ovan huvudsakligen utformat den föreslagna bestämmelsen med 5 § lagen om särskild företrädare för barn som förebild. Av den bestämmelsen följer att endast den får förordnas som på grund av sina kunskaper och erfarenheter samt personliga egenskaper är särskilt lämplig för uppdraget. En sådan särskild företrädare ska som huvudregel förordnas vid en förundersökning i fråga om brott som kan leda till fängelse och som har begåtts mot ett barn om en vårdnadshavare kan misstänkas för brottet eller om det kan befaras att en vårdnadshavare på grund av sitt förhållande till den som kan misstänkas för brottet inte kommer att ta till vara barnets rätt (se 1 § lagen om särskild företrädare för barn).

Av förarbetena till 5 § lagen om särskild företrädare för barn framgår att de särskilda kraven avser bland annat förmågan att utöva uppdraget så att barnets bästa sätts i främsta rummet och – i den mån som förutsättningar finns för det – hänsyn tas till barnets egen vilja. Stora krav ställs på förmågan att sätta sig in i barnets situation, att kommunicera med barnet och att vinna dess förtroende. De särskilda kraven gäller vidare förmågan att hantera en mycket känslig situation som ofta kan innefatta komplexa intressekonflikter. Den som ska utses bör ha stor integritet, kunna vinna förtroende både hos personal i förskolan eller skolan, tjänstemännen inom socialtjänsten, och – i möjligaste mån – hos vårdnadshavarna (se prop.1998/99:133s.33).

Regeringen anser att dessa egenskaper också är viktiga hos offentliga biträden i mål och ärenden enligt LVU. Det är viktigt att det offentliga biträde som ska företräda den unge kan sätta sig in i den unges situation och kan kommunicera med den unge på ett lättförståeligt och anpassat sätt. Vård enligt LVU är en ingripande åtgärd för både barnet och för barnets vårdnadshavare och det handlar ofta om komplexa situationer och svår bakomliggande problematik.

Det offentliga biträdet behöver ha god förmåga att utöva uppdraget så att det som bedöms vara barnets bästa i första hand beaktas. Det offentliga biträdet behöver även kunna skapa förutsättningar så att barnets rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i förhållande till barnets ålder och mognad tillgodoses. För målsägandebiträden gäller enligt 4 § lagen (1988:609) om målsägandebiträde att endast den som på grund av sina kunskaper och erfarenheter och även i övrigt är särskilt lämplig för uppdraget får förordnas.

I samband med att kompetenskraven för målsägandebiträden skärptes övervägdes om det skulle ställas krav på att målsägandebiträdet även på grund av personliga egenskaper skulle vara lämplig för uppdraget. Ett sådant krav infördes dock inte. Regeringen framhöll att det närmare måste kunna anges vilka personliga egenskaper som avses om ett sådant krav ska införas. Det kan dessutom vålla praktiska problem för domstolarna att bedöma en persons personliga egenskaper (se prop.2017/18:86s.21).

Mot denna bakgrund och även mot bakgrund av att flera remissinstanser har påtalat att förslaget leder till praktiska svårigheter och nämner att det kan vara svårt för domstolarna att avgöra om de särskilda kraven är uppfyllda anser regeringen att det inte bör ställas krav på att det offentliga biträdet på grund av personliga egenskaper är lämplig för uppdraget. I stället för att ställa krav på personliga egenskaper bör det krav som ställs vara, i enlighet med vad som gäller för målsägandebiträden, att den som förordnas, utöver att vara särskilt lämplig på grund av sina kunskaper och erfarenheter, även i övrigt måste vara särskilt lämplig för uppdraget. I det begreppet ryms bland annat att det offentliga biträdet ska ha förmåga att sätta sig in i den unges situation och att kunna kommunicera med den unge på ett lättförståeligt och anpassat sätt. Dessutom medför ordalydelsen att rätten kan ta hänsyn till andra omständigheter som talar för att en person är särskilt lämplig för uppdraget.

Samtidigt innebär formuleringen att en person som har uppvisat dåligt omdöme eller på annat sätt inte är lämplig för uppdraget inte ska komma i fråga för ett förordnande. Regeringen föreslår därför att endast den som på grund av sina kunskaper och erfarenheter och även i övrigt är särskilt lämplig för uppdraget ska få förordnas som offentligt biträde för den unge i mål och ärenden enligt LVU. Med kunskaper avses bland annat kunskap om barns utveckling och vilka behov och rättigheter barn har.

Förvaltningsrätten i Malmö tar upp situationen då barnet önskar ett visst biträde men domstolen bedömer att den personen inte är lämplig, dock utan att vara direkt olämplig. Förvaltningsrätten ställer sig frågande till vad som i en sådan situation är till barnets bästa.

Av 26 § första stycket rättshjälpslagen följer att om den rättssökande själv har föreslagit någon som är lämplig, ska denne förordnas, om det inte finns särskilda skäl mot det. Domstolen måste alltså göra en lämplighetsbedömning även för den person som barnet föreslår. Kommer domstolen fram till att den person som barnet föreslår inte uppfyller de särskilda lämplighetskraven, bör den personen inte förordnas. Enligt regeringens mening torde domstolarna redan i dag ha erfarenhet av att hantera sådana situationer.‹ Ett par remissinstanser ifrågasätter vem som avgör om lämplighetskraven är uppfyllda. Det är den domstol som beslutar om förordnandet av offentligt biträde som också behöver göra en bedömning av om biträdet uppfyller lämplighetskraven. Av förarbetena följer dock att den som vill förordnas som rättshjälpsbiträde har bevisbördan för att han eller hon uppfyller kraven (se prop.1996/97:9s216).

Förvaltningsrätten i Uppsala uppger att problem kan uppstå när ett förordnat biträde substituerar sitt uppdrag till en biträdande jurist som inte uppfyller kraven och menar att negativa konsekvenser kan uppstå i form av t.ex. uppskjutna förhandlingar och längre handläggningstider. Domstolarna torde redan i dag ha erfarenhet av att hantera frågor om substitution utifrån det krav på lämplighet som gäller.

Förvaltningsrätten i Uppsala, Förvaltningsrätten i Linköping och Förvaltningsrätten i Umeå påpekar att förslaget kan leda till att det blir svårt att få tag på lämpliga offentliga biträden. Mot denna bakgrund anser både Förvaltningsrätten i Linköping och Förvaltningsrätten i Umeå att det bör övervägas att det i stället för ”får endast den förordnas som...” bör anges ”bör endast den förordnas som...”.

Även om förslaget inledningsvis skulle kunna leda till att det för vissa domstolar på mindre orter blir svårare att förordna om offentliga biträden i mål och ärenden enligt LVU, anser regeringen att syftet med förslaget, att förbättra barnets förutsättningar att få sina rättigheter tillgodosedda, överväger de svårigheter som eventuellt uppstår.

Som Kammarrätten i Göteborg påpekar bör de särskilda lämplighetskraven inte utesluta att yngre jurister kan förordnas om de utifrån annan relevant yrkeslivserfarenhet bedöms lämpliga. Exempel på sådan erfarenhet kan vara relevant arbete på en advokatbyrå eller en juristfirma där man regelbundet biträder barn och unga i LVU-mål.

Sammanfattningsvis föreslår regeringen att det införs en bestämmelse i LVU om att endast den som på grund av sina kunskaper och erfarenheter och även i övrigt är särskilt lämplig ska få förordnas som offentligt biträde för den unge i mål och ärenden enligt LVU. De nya särskilda lämplighetskraven ersätter inte de grundläggande krav på offentliga biträden som följer av lagen om offentligt biträde och rättshjälpslagen. Det innebär att de särskilda lämplighetskraven i mål och ärenden enligt LVU gäller utöver de krav som följer av 26 § rättshjälpslagen.

Förvaltningsrätten i Linköping lyfter frågan om huruvida ett beslut att inte utse ett visst biträde ska kunna överklagas. Som anges ovan innebär de nya särskilda lämplighetskraven inte att bestämmelserna i lagen om offentligt biträde och rättshjälpslagen inte ska tillämpas. Bestämmelser om överklagande i lagen om offentligt biträde och tillhörande praxis gäller således även för den nya bestämmelsen i LVU om särskilda lämplighetskrav för offentliga biträden.

Kvinnors nätverk framför att det bör förtydligas att det är önskvärt att det offentliga biträdet träffar den unge och Nationell Samverkan för Psykisk Hälsaoch Civil Right Defenders anser att det offentliga biträdet behöver komma in i processen på ett tidigare stadium, redan så fort socialnämnden börjar överväga ett omhändertagande.

Enligt regeringens mening är detta frågor som inte kan hanteras inom ramen för nuvarande lagstiftningsarbete. Vad gäller det sistnämnda kan det dock nämnas att socialnämnden har en skyldighet att anmäla behov av biträde även om någon ansökan om LVU-vård inte har gjorts. Riksdagens ombudsmän har i flera beslut påpekat vikten av att socialnämnden inte dröjer med att vidarebefordra en ansökan om offentligt biträde eller vid behov självmant anmäler att det finns behov av biträde (se JO 1982/83, dnr 3358-1980, s.188 och JO 1999/00, dnr 2410-1997, s. 264).

Sveriges Advokatsamfund anser att bestämmelsen bör utformas på samma sätt som 5 § i lagen om särskild företrädare för barn. Av den bestämmelsen framgår, förutom lämplighetskraven, att till särskild företrädare för barn får en advokat, en biträdande jurist på advokatbyrå eller någon annan förordnas. Regeringen anser att detta inte behöver framgå av den föreslagna bestämmelsen eftersom det redan följer av 26 § rätts-hjälpslagen.

Källa:
Prop.2020/21:35 s. 25