Författningskommentar

Den nya lagen skiljer sig dock från den hittillsvarande i flera avseenden. Till exempel avskaffas automatiska förvärv av efternamn. I stället kommer alla förvärv och ändringar av personnamn att kräva en ansökan till namnmyndigheten. Vidare avskaffas flera s.k. spärregler, vilket innebär att det blir möjligt att göra upprepade namnbyten. Enligt den nya lagen är vidare Skatteverket ensam namnmyndighet. 

Med anledning av Lagrådets synpunkter finns i 1-3 och 36 §§ en beskrivning av lagens innehåll, vilka förvärv och ändringar av personnamn som kan göras och vem som ansöker respektive beslutar om sådana förvärv och ändringar. Det tydliggörs vidare att bestämmelserna i lagen är uttömmande.

Slutligen används i lagen en mer enhetlig terminologi som ansluter till den begreppsbildning och beslutsordning som lagens inledande bestämmelser ger uttryck för. I lagen regleras först efternamn, sedan förnamn och gårdsnamn. Därefter regleras internationella förhållanden, samtycke eller prövning vid byte av ett barns efternamn och tidpunkten för förvärv eller ändring av personnamn.

Lagen avslutas med bestämmelser om förfarandet i mål och ärenden. För de bestämmelser som har sin motsvarighet i 1982 års namnlag är tidigare förarbeten av fortsatt betydelse och kan tjäna som vägledning också för tillämpningen av den nya lagen (se framför allt SOU 1960:5, prop. 1963:37, prop. 1981/82:156, bet. 1981/82:LU41, prop. 1982/83:38, prop. 1984/85:124, prop. 1987/88:84, prop. 1994/95:224 och prop. 2011/12:12).

Källa:
Prop. 2015/16:180 sida 90