Domstolens prövning om namnbytet är förenligt med barnets bästa

Enligt 1982 års namnlag ska en ansökan om förklaring att ett namnbyte är förenligt med barnets bästa prövas av den tingsrätt som är behörig att pröva frågor om vårdnaden om barnet. I domstolen tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden. Om det kan ske ska domstolen under handläggningen av ärendet höra den vars namn barnet bär, om denne inte är vårdnadshavare. 

Domstolen ska även hämta in ett yttrande från socialnämnden. I yttrandet ska socialnämnden, om det inte är olämpligt, försöka klarlägga barnets inställning och redovisa den för domstolen.

Domstolen får i ärendet besluta att vardera parten ska svara för sina rättegångskostnader.

Enligt kommittén bör reglerna om handläggningen av ärenden om förklaring att ett namnbyte är förenligt med barnets bästa föras över till den nya lagen. Regeringen instämmer i huvudsak i den bedömningen. Det är rimligt att den tingsrätt som är behörig att pröva frågor om barnets bästa i mål om vårdnad, boende och umgänge även ska pröva frågor om barnets bästa i namnärenden.

För att domstolen ska kunna göra en sådan prövning krävs att det finns ett så gediget underlag som möjligt. Domstolen bör därför inte nöja sig med den information som lämnas av den förälder som ansöker om förklaring att ett namnbyte är förenligt med barnets bästa, utan också höra den förälder vars namn barnet bär samt ta del av barnets åsikter.

I lagrådsremissen föreslogs, i likhet med vad som gäller enligt 1982 års namnlag, att domstolen alltid ska hämta in ett yttrande från socialnämnden i ärenden om förklaring att ett namnbyte är förenligt med barnets bästa där socialnämnden ska ge barnet möjlighet att framföra sina åsikter. Regeringen delar dock Lagrådets uppfattning att skyldigheten att hämta in ett yttrande inte bör vara undantagslös. Även om det i de allra flesta fall får anses nödvändigt att hämta in ett yttrande för att domstolen ska kunna göra en riktig bedömning, kan detta i undantagsfall framstå som onödigt.

Så kan vara fallet om ett barn nära myndighetsåldern självt har kontaktat domstolen och berättat hur han eller hon ser på namnbytet. Domstolen bör därför kunna underlåta att begära in yttrande om det är uppenbart obehövligt. Familjerättssocionomernas Riksförening efterfrågar ett förtydligande av vilken information socialnämnden ska lämna i sitt yttrande till domstolen. Enligt regeringens uppfattning bör socialnämndens främsta uppgift vara att ge barnet möjlighet att framföra sina åsikter och redovisa dem för domstolen. Socialnämnden bör dock även lämna andra uppgifter som nämnden bedömer vara av betydelse för domstolens prövning.

För att domstolen ska få ett så bra underlag som möjligt finns det, enligt regeringens uppfattning, även behov av en kompletterande bestämmelse om domstolens skyldighet att höra den vars namn barnet ska få. Enligt 1963 års namnlag skulle domstolen i ärenden om förklaring att ett namnbyte är förenligt med barnets bästa höra den vars namn barnet skulle få. Regeln behölls inte i 1982 års namnlag eftersom det inte längre ansågs finnas något behov av den (prop. 1981/82:156 s. 77).

Enligt 1982 års namnlag krävs nämligen att den person vars namn barnet ska få antingen samtycker till namnbytet eller, om han eller hon är vårdnadshavare, själv ansöker till tingsrätten om förklaring att namnbytet är förenligt med barnets bästa. Som framgår av avsnitt 6.3 föreslår regeringen nu att det inte längre ska krävas samtycke av förälderns nya make - barnets styvförälder - för att barnet ska få byta efternamn till det namn som föräldern har förvärvat genom det nya äktenskapet. Det är viktigt att domstolen, vid en bedömning av barnets bästa, har ett så fullständigt underlag som möjligt.

Domstolen bör inför en sådan bedömning därför ha möjlighet att få information om huruvida det finns en risk för att namnbytet kan skapa motsättningar inom barnets familj. I en situation där den ena föräldern redan har motsatt sig namnbyte, är det därför relevant för domstolen att känna till om den andra förälderns nya make också motsätter sig ett namnbyte. Det finns därför skäl att återinföra regeln om att domstolen, om det kan ske, ska höra den vars namn barnet ska få.

Källa:
Prop. 2015/16:180 sida 82