Valfrihet att välja barnets efternamn

Efternamnet ger uttryck för gemenskapen inom en familj eller inom en släkt. Det har länge varit en tradition att visa samhörighet inom familjen genom valet av efternamn och för många människor är denna möjlighet till namngemenskap viktig. Även med en utökad valfrihet bör därför, enligt regeringens uppfattning, regleringen om barns efternamn genom födelsen fortsatt syfta till att möjliggöra för nyfödda barn att visa samhörighet med sina föräldrar genom att välja ett efternamn med anknytning till dem.

Publicerad - 01 juli 2017, redigerad - 07 augusti 2024

Barnet bör ha möjlighet att genom födelsen förvärva ett efternamn som föräldrarna eller någon av dem bär eller ett efternamn som någon av föräldrarna har burit, om det senare namnet inte har förvärvats genom äktenskap. Om en förälder inte längre bär ett efternamn som har förvärvats genom äktenskap, har nämligen barnet inte någon familjerättslig anknytning till namnet. Det bör dock finnas även andra valmöjligheter.

Enligt 1982 års namnlag kan ett patro- eller metronymikon förvärvas som efternamn endast i begränsad utsträckning. Regeringen anser att det inte längre finns skäl för en sådan restriktiv inställning till patro- eller metronymikon som efternamn. Efternamnets betydelse som individualiseringsinstrument minskade drastiskt redan när ordningen med personnummer infördes, och från folkbokföringssynpunkt saknar det numera betydelse om antalet vanliga sonnamn skulle öka ytterligare något. Intresset av att tillgodose enskildas individuella önskemål och att låta barn vid födelsen få efternamn bildade på något av föräldrarnas förnamn med ändelsen -son eller -dotter får därför anses överordnat.

Möjligheten att välja ett patro- eller metronymikon som efternamn till sitt barn bör, enligt regeringens uppfattning, inte begränsas till den i Sverige mest vanliga formen, nämligen faderns eller moderns förnamn med tillägg av ändelsen -son eller -dotter. Det bör även finnas en möjlighet för föräldrarna att välja ett patro- eller metronymikon som är bildat på jämförligt sätt, t.ex. namn med ändelsen -sen eller -dottir eller sonnamn med bara ett s.

Patronymikonbildningar förekommer i många andra språk än i svenskan och de övriga nordiska språken, t.ex. är sådana bildningar vanliga i Ryssland, södra Asien, Mellanöstern samt i delar av Afrika. Även patro- eller metronymikon som är bildade i enlighet med andra länders namnskick bör alltså kunna förvärvas.

Kommittén föreslår att det ska vara möjligt för ett barn att genom födelsen förvärva föräldrarnas efternamn som ett dubbelt efternamn. Som framgår av avsnitt 5 anser regeringen att det bör införas en möjlighet att ta två enkla namn som var för sig kan förvärvas som efternamn som ett dubbelt efternamn.

Ett barn bör därför genom födelsen kunna få förvärva sina föräldrars efternamn som ett dubbelt efternamn. Kommittén lämnar inte något förslag om att det fortsatt ska vara möjligt för barnet att få samma efternamn som föräldrarnas senast födda barn bär. Patent- och registreringsverket invänder mot detta och menar att det kommer att försvåra för barn i inflyttade familjer att förvärva samma namn som ett äldre syskon har förvärvat enligt hemlandets namnlag. Problemet gäller enligt verket främst familjer från länder där barnet har förvärvat faderns förnamn som efternamn.

Enligt regeringens uppfattning utgör den möjlighet som i dag finns för ett barn att förvärva samma efternamn som ett helsyskon redan bär ett bra sätt att visa samhörighet inom familjen. Det är inte rimligt att nu begränsa denna valmöjlighet. Tvärtom bör valmöjligheten utökas till att avse föräldrarnas samtliga gemensamma barn, i stället för enbart det senast födda barnet.

Tyvärr inträffar det undantagsvis att en förälder avlider före eller kort tid efter det att barnet har fötts. En avliden förälder anses inte längre bära sitt efternamn. Det innebär att det inte är möjligt för barnet att förvärva den avlidna förälderns efternamn om den föräldern i sin tur förvärvat namnet genom äktenskap, även om sådana förvärv i vissa fall synes ha tillåtits i praxis. Enligt regeringens uppfattning är detta inte en rimlig ordning. Det kan finnas starka skäl för ett barn att genom namngemenskap få identifiera sig med en avliden förälder. Det bör därför vara möjligt för ett barn att genom födelsen förvärva det efternamn en avliden förälder bar vid sin död.

Om det inte görs någon ansökan bör barnet förvärva det efternamn som den förälder som har fött barnet bär Om barnet inte inom tre månader från barnets födelse ges ett efternamn, förvärvar barnet enligt 1982 års namnlag moderns efternamn. Kommittén föreslår att denna ordning ska behållas.

Kammarrätten i Jönköping anser att en från jämställdhetssynpunkt bättre lösning är att barnet i stället förvärvar båda föräldrarnas namn som ett dubbelt efternamn. Alla barn har dock inte två föräldrar. Det förekommer att ensamstående kvinnor skaffar barn på egen hand. Om en ensamstående kvinna får barn genom assisterad befruktning inom svensk hälso- och sjukvård, blir hon barnets enda rättsliga förälder (1 kap. 3 § föräldrabalken).

Det finns även fall då barnet visserligen ska ha två föräldrar men socialnämnden inte har lyckats fastställa faderskapet eller föräldraskapet för den person som inte har fött barnet. Regeringen anser därför att det inte är en lämplig ordning att barnet förvärvar båda föräldrarnas namn som ett dubbelt efternamn i de fall en ansökan inte görs inom tremånadersfristen. I stället bör barnet i dessa fall förvärva det efternamn som den förälder som har fött barnet bär eller, om den föräldern har avlidit, det efternamn föräldern bar vid sin död. Som bl.a. RFSL Ungdom påpekar är det inte alltid en kvinna som föder barnet och det är därför mindre lämpligt att använda ordet moder i detta sammanhang.

Källa:
Prop. 2015/16:180 sida 28