Ett medgivande för internationell adoption ska gälla i tre år

Sedan 1997 gäller ett medgivande att ta emot ett barn med hemvist utomlands för adoption i två år (se 6 kap. 12 § fjärde stycket socialtjänstlagen). Före 1997 var giltighetstiden endast ett år. Skälet till att giltighetstiden förlängdes var att det hade visat sig att adoptionsärendena drog ut på tiden och att utredningarna behövde göras om, vilket gav upphov till onödigt merarbete. Samtidigt som giltighetstiden förlängdes till två år infördes en skyldighet för den som har fått ett medgivande att anmäla om förändringar inträffar i förhållanden som kan antas påverka beslutet om medgivande och en möjlighet att återkalla medgivandet (se prop. 1996/97:91 s. 51 f.).

Publicerad - 15 mars 2018, redigerad - 06 augusti 2024

Även i Finland gäller ett motsvarande beslut i två år men med möjlighet till förlängning. I Norge är giltighetstiden i stället tre år med möjlighet till förlängning. I Danmark är motsvarande tid fyra år.

Utredningens förslag om en förlängd giltighetstid för medgivande att ta emot ett barn för internationell adoption lämnades mot bakgrund av att väntetiderna vid internationell adoption hade blivit ännu längre än de var 1997. Det inträffar fortfarande att adoptioner inte hinner genomföras innan tvåårsfristen löpt ut. Detta kan leda till olägenheter och kostnader för alla inblandade.

Några remissinstanser, bl.a. Socialstyrelsen, invänder mot förslaget och anför att tre år är för lång tid för att utredningen ska kunna anses vara aktuell. Regeringen konstaterar att det inte är ändamålsenligt med en giltighetstid som riskerar att vara otillräcklig för att en adoption ska hinna genomföras. Att handläggningstiderna i andra stater är långa är en faktor som är svår att både förutse och påverka för sökanden. Det är inte rimligt att det i en sådan situation ska behöva göras en ny prövning utan att det med hänsyn till sökanden finns någon anledning till det. Det är naturligtvis viktigt att utredningen om sökandena är så aktuell som möjligt.

Samtidigt bör medgivandeutredningarna vara så pass grundliga att de behåller sin aktualitet under en något längre tid (jfr a. prop. s. 53 där det konstateras att prövningen av sökandens lämplighet vid adoptionstillfället även måste innefatta en prövning av hans eller hennes förmåga att fungera som tonårsförälder).

Sammantaget anser regeringen att en ny utredning inte ska behöva göras förrän efter tre år. Giltighetstiden för ett medgivande att ta emot ett barn för adoption bör därför förlängas från två till tre år.

I förarbetena till 1997 års lagändringar uppmärksammades att vissa ursprungsstater kräver att medgivandet är nytt. Det konstaterades då att ett intyg från hemutredaren att förhållandena är oförändrade borde vara tillräckligt i flertalet av dessa fall och att sökanden är oförhindrad att begära ett förnyat medgivande om det skulle visa sig nödvändigt med ett sådant (a. prop. s. 52). Regeringen gör ingen annan bedömning nu.

Att giltighetstiden för medgivandet förlängs innebär att sannolikheten för att det inträffar förändringar i de förutsättningar under vilka medgivandet lämnats ökar samtidigt som ett naturligt tillfälle för kontakt mellan socialnämnden och sökanden försvinner (jfr a. prop. s. 52 med motsvarande resonemang när tiden förlängdes förra gången).

Som bl.a. Barnombudsmannen påpekar är det viktigt att sökanden fullgör sin skyldighet att anmäla om dennes levnadsomständigheter ändras mer väsentligt under den tid medgivandet gäller. Om förutsättningar för medgivandet inte längre finns ska det återkallas (6 kap. 13 § socialtjänstlagen).

Denna anmälningsskyldighet bör enligt regeringens mening kompletteras med en skyldighet för socialnämnden att följa upp ärendet och sökandens livssituation i de fall då adoptionsprocessen drar ut på tiden. En sådan uppföljning ska inte innebära en förnyad medgivandeprövning utan i stället syfta till att skapa en naturlig kontaktyta där socialnämnden kan efterhöra om förhållandena har förändrats. Kontrollen bör som utgångspunkt ske i de fall då den som vill adoptera inte har fått ett s.k. barn- besked inom två år från det att medgivandet lämnades. Uppföljningen innebär en möjlighet för socialnämnden att följa upp hur situationen för sökanden utvecklas och ger samtidigt sökanden chans att söka råd och stöd hos nämnden. Socialnämnden bör kunna avstå från att göra en kontroll om det är obehövligt.

Giltighetstiden för ett medgivande räknas enligt nuvarande ordning fram till den tidpunkt då barnet har tagits emot i hemmet. Vissa ursprungsstater kräver att de blivande föräldrarna bor tillsammans med barnet under en tid i barnets hemviststat innan det fattas ett adoptionsbeslut. En sådan tidsperiod kan vara upp till sex månader.

Det är enligt regeringen inte rimligt att sökanden i en sådan situation ska behöva ansöka om ett nytt medgivande för att kunna genomföra adoptionen. Det avgörande för när en ny medgivandebedömning ska göras bör vara om sökanden har tagit emot barnet i sin vård, oavsett om detta sker i hemmet eller någon annanstans (jfr även bl.a. 12 kap. 8 § socialförsäkringsbalken där begreppet ”i sin vård” används). Bestämmelsen bör därför ändras i enlighet med detta. Se avsnitt 16 angående behov av motsvarande ändringar i annan lagstiftning.

Källa:
Prop. 2017/18:121 s. 105.