En utvidgad medgivandeprövning

För att stärka barnets ställning i de fall då det redan vid medgivandeprövningen är känt vilket barn som sökanden vill adoptera anser regeringen att medgivandeprövningen behöver anpassas och utvidgas. Det bör in i det längsta undvikas att det konstateras att adoptionen inte är till barnets bästa först när barnet har kommit till Sverige.

Publicerad - 15 mars 2018, redigerad - 06 augusti 2024

Till att börja med bör sökandens lämplighet i dessa fall prövas i förhållande till det enskilda barnet. Detta får betydelse framför allt vid enskild adoption som ofta avser ett släktingbarn eller vid adoption av ett syskon till ett tidigare adopterat barn.

Som framgår av avsnitt 7.1 ska den omständigheten att barnet har en anknytning till sökanden beaktas och kan ha betydelse för bedömningen av sökandens lämplighet. Detta innebär dock inte att det generellt ska ställas lägre krav på sökandens lämplighet vid enskild adoption än vid annan internationell adoption.

För att förbättra möjligheterna att på ett tidigt stadium avstyra adoptioner som inte är till barnets bästa bör vidare en prövning av om adoptionen är till barnets bästa göras så tidigt som möjligt i processen. Regeringen delar utredningens bedömning att medgivandeprövningen i de fall då barnet är känt inte bör avse endast sökandens lämplighet utan även innefatta en bedömning av den planerade adoptionen utifrån barnets perspektiv.

Utredningen föreslår att medgivande till adoption av ett känt barn ska lämnas endast om adoptionen är till barnets bästa. Utredningen utvecklar inte närmare hur prövningen ska göras. En bedömning av om en adoption är till barnets bästa kräver normalt omfattande utredning. Om adoptionen ska beslutas av svensk domstol genomförs en adoptionsutredning för att utreda förutsättningarna för adoption (se avsnitt 10). Höga krav ställs på att en sådan utredning är fullständig.

Regeringen anser att tyngdpunkten i utredningen av om adoptionen är till barnets bästa även fortsättningsvis bör ligga inom ramen för domstolsprövningen då det i regel finns mer fullständig information om barnets situation än det finns vid medgivandeprövningen. Dessutom kan det som Förvaltningsrätten i Stockholm påpekar finnas problem med att fullständigt utreda barnets förhållanden redan vid medgivandeprövningen.

Det är inte önskvärt att ett medgivande vägras och en adoptionsprocess inte kan påbörjas för att socialnämnden inte har tillräckligt underlag för att fullt ut kunna fastställa att en adoption är till barnets bästa trots att det samtidigt inte finns något som tyder på motsatsen. Det bör därför inte krävas att en fullständig prövning av om adoptionen är till barnets bästa ska göras redan vid medgivandeprövningen utan det bör för medgivande vara tillräckligt att det kan antas att adoptionen är till barnets bästa.

Förbundet Adoptionscentrum föreslår att prövningen inte endast bör avse barnets bästa utan även en bedömning av om övriga krav enligt 4 kap. föräldrabalken är uppfyllda, t.ex. frågan om huruvida adoptionen blir gällande i ursprungsstaten. Regeringen konstaterar att det många gånger lär vara svårt att i detta tidigare skede avgöra om förutsättningarna för adoption i övrigt är uppfyllda, t.ex. när det gäller samtycken. Det kan inte förväntas att ett fullständigt underlag för en prövning av adoptionen finns redan vid medgivandebedömningen. Regeringen anser därför att det inte är lämpligt att utvidga medgivandeprövningen ytterligare. Detta hindrar naturligtvis inte socialnämnden från att väga in omständigheter som är kända.

Som Förbundet Adoptionscentrum anför kan det förhållandet att en svag adoption planeras för barnet vara en omständighet som innebär att adoptionen inte kan antas vara till barnets bästa och att medgivande därför inte ska lämnas. Den utvidgade medgivandeprövningen får betydelse främst för en sökande som planerar att genomföra en enskild adoption. Det kan dock även vid adoption som ska förmedlas av en auktoriserad adoptionssammanslutning inträffa att sökanden redan vid medgivandeprövningen vet vilket barn som adoptionen kommer att avse.

Så kan t.ex. vara fallet om det rör sig om en adoption av ett syskon till ett barn som sökanden redan har adopterat. Det finns därför inte anledning att begränsa bestämmelsen om en utvidgad medgivandeprövning till enskilda adoptioner. En annan fråga är om det finns anledning att undanta adoptioner som omfattas av 1993 års Haagkonvention från den utvidgade medgivandeprövningen.

Enligt konventionen är det ursprungsstaten som ansvarar för bedömningen av om barnet har behov av en adoption och det finns kontrollmekanismer i konventionen för att adoptioner som inte är till barnets bästa avstyrs så tidigt som möjligt. Det skulle alltså kunna hävdas att det i dessa fall inte finns något behov av att det i Sverige görs en tidig prövning utifrån barnets bästa.

I likhet med utredningen anser regeringen dock att det inte finns anledning att undanta de adoptioner som omfattas av 1993 års Haagkonvention från den utökade medgivandeprövningen. Konventionen hindrar inte att den mottagande staten ställer upp krav utöver den minimistandard som konventionen innebär och en enhetlig reglering är att föredra.

Det behövs vägledning för hur den anpassade lämplighetsbedömningen och bedömningen av om en adoption kan antas vara till barnets bästa ska göras. Regeringen förutsätter att Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd ser över sina föreskrifter i syfte att anpassa dem till den nya lagstiftningen (Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöds allmänna råd om socialnämndens handläggning av ärenden om adoption, HSLF-FS 2017:48). Det kan med anledning av den nu föreslagna lagstiftningen vidare finnas anledning att se över handboken för socialtjänstens handläggning av internationella och nationella adoptioner.

Källa:
Prop. 2017/18:121 s. 102.